LYCKA ÄR ATT LE?

En ständig källa till ämnen påstod att meningen med livet är att ha roligt. Det låter riktigt bra. För när man har roligt då mår man också bra. Det är ungefär som när man är med kompisar och kan leverera roliga skämt och man skrattar åt kompisarnas roligheter, då visar man att signalsubstanserna i hjärnan är på disco. De flödar fritt och man kan associera. Då mår man bra.

På mitt förband, K4 eller Norrlands Dragoner, var det förr i tiden en lite enklare antagning, mönstring. De gossar som kunde svara rappt och roligt när de blev ansatta av rekryteringsbefälet visade prov på intelligens och förutom att de skulle ha fysiska förutsättningar, antogs detta vara ett bra mått på rekrytens framtida förmåga att fungera i kärva situationer.

Lycka är att le? Det kanske beror på vad man ler åt. Svenska Mad hade en rolig strip om en man som åkte en riktigt rejäl berg och dalbana. Han satt med händerna i handtaget framför sig och log med öppen mun hela tiden. De andra som åkte såg dödsförskräckta ut. I sista rutan bärs mannen av vagnen. Hans händer tycks ha fastnat i samma ställning han hade under turen och han hade samma leende. Det var kramp och dödsångest.

Att visa ett leende behöver inte alltid betyda att man är tillfreds. Men situationen kan kräva att man är på humör för att skämta, att dopaminet är med på noterna. Idén om att allt går ut på att man ska ha roligt är dock lättköpt. Kaptenen i Boeingen vars motorer håller på att lägga av, har inte roligt. Allt han tänker på är att han, besättningen och passagerarna ska överleva. Inte läge för honom att dra ordvitsar för styrmannen.

Om nu allt gick ut på att vi ska ha roligt vore det enklaste att vi parkerar oss med fällsängar i Lustiga Huset på Gröna Lund. Där kan vi ligga dygnet runt och skratta. Kanske skulle det fungera för vissa. Andra ser i sin tur andra utmaningar i livet. Livet är för många en berg och dalbana. Ibland skrattar vi, ibland inte. Det finns då ingen anledning för andra att se ner på den som för tillfället inte känner för att skratta. I stället låter vi den som är ur slag ta det lugnt. Med tiden kommer leendet.

Jag gjorde ett rejält misstag i våras. Jag gick i kyrkan. Där var det en präst som med ett spänt uttryck sa att ”man ska le”. Hon tycktes ogilla människor som inte såg glada ut och det är en gåta varför hon sa det. Människor som alltid ler får mig att fråga: Varför? Det är ju näst intill omöjligt att tolka deras känslor bakom masken.

Att ha roligt är bra. Men livet vill nog lite mer.