HYR AV SIG SJÄLV?

Det finns (minst) 2 världar. I den ena ser marknaden till att utbud möter efterfrågan. I den andra sköter staten till att det finns polis, skola, sjukvård och försvar. Poängen med en blandekonomi är att vi då får de bästa av världar.

Den energiske företagaren ser till att sälja vadhelst vi konsumenter vill ha. Han eller hon är driven inte bara av en förmåga att skapa tjänster eller varor, utan även att tjäna pengar. I konkurrens med andra företagare ger vår företagare bästa kvalitet till ett givet pris som reglerar sig själv. Det behövs inget Gosplan.

I den andra världen gäller inte vinstens piska. Undersköterskan behöver inte pressa den gamle farbrorn när han klär på sig. Han får ett värdigt slut. Polisen som griper en rånare debiterar inte butiken som rånades.

Nu skriver Amanda Wollstad väldigt bra i Kvällsposten om Försvarsmaktens byggnader. Det har gått riktigt på tok här. I korthet: Försvarsmakten byggde en gång en mängd byggnader. När Fortifikationsverket bildades gavs dessa byggnader och andra fastigheter ett värde.

Försvarsmakten hyr nu de byggnader som en gång Försvarsmakten själv byggde. I hyran ingår ränta och amortering. Löpande underhåll ses som investeringar och höjer fastigheternas värde. Det blir ingen skuldminskning som amorteringarna i en normal värld skulle ha lett till.

Fortifikationsverket har också ett avkastningsmål, myndigheten ska gå med vinst. 2011 beslutade regeringen att denna myndighet ska läggas ner. Ansvaret för Försvarsmaktens fastigheter ska läggas ut på andra myndigheter – och bolag.

Åtta kaserner bör bolagiseras och besättas med marknadshyror enligt den utredning som gavs offentlighet i höstas.

Hänger du med? Det gör inte jag. Försvarsmakten ska betala marknadshyror på sina egna fastigheter? Vilket blir nästa steg? Och vad säger det socialliberala alternativet, Folkpartiet?

TILLVÄXT SKAPAR VÄLSTÅND, JA ELLER NEJ?

Om tillväxt och välstånd finns (minst) två uppfattningar: A anser att vi inte behöver tillväxt för att skapa välstånd. B hävdar motsatsen. Låt oss titta på A:s uppfattning.

A menar att det finns gott om pengar, det är bara att ta från de rika, från företagen som inte bara suger ut arbetskraften utan även manipulerar konsumenterna och skattemyndigheterna. Där finns så mycket pengar att hämta så det räcker gott för att dela ut till människor som har det svårt. Det behövs ingen tillväxt!

B å andra sidan menar att det måste finnas något att fördela. B hävdar att om vi har tillväxt i ekonomin så ger det utrymme för reformer, för bättre hälsovård och därmed ett högre välstånd. B tycker att detta är självklart.

Jag har kollat på statistik, väl medveten om att den just visar statistiska samband. Det behöver inte vara kausala eller orsakssamband:

Folkhälsoinstitutet (2005) visar åldersstandardiserad dödlighet i olika dödsorsaker (tumörer, cirkulationsorgan, infektioner etc.) 1911 låg sådan dödlighet i Sverige på 1500/100 000. 2001 var samma siffra 600/100 000.

BNP per capita var 1911 28 000 kr. 2012: 374 000 kr. (Historia.se, Stockholms Universitet)

Jag vet att det här med statistik kan vara jobbigt, men låt oss titta på en annan välståndsparameter, spädbarnsdödlighet. 1750 låg den på 225/1000 och år 2000 så nära noll att den inte syns i Folkhälsoinstitutets skrift Hälso- och Samhällsutveckling i Sverige. 1750 var BNP per capita 7 400 kr.

Nu måste vi anlita vårt sunda förnuft. Kan det ligga något i statistiken? Och stämmer den slutsats vi skulle kunna dra av denna statistik med vår erfarenhet?

A skulle kunna retirera. Det gör nog inte A. I stället letar nu A efter komman och nyanser i statistikstyckena. A försöker och hugger till med signifikansen! Är siffrorna valida? Eftersom A har en livsuppfattning som går ut på att storkapitalet styr Sverige och roffar åt sig biter inte ett logiskt resonemang.

B å andra sidan ser gärna att välståndet fortsätter utvecklas och tycker att statistiken stöder hans resonemang. Utan tillväxt inget välstånd. A ringer upp B. Efter hälsningsfraserna känner A att det kokar.

"Det vet man ju hur det är med företagen, skulle vi få in allt de stjäl, skulle det räcka!" säger A.

"Men om vi inte har några företag?" svarar B.

"Det är bara att förstatliga."

"Så företagen bidrar inte med arbetstillfällen? Och tillväxt och välstånd har inget samband?"

"Nej."

"Och drivkraften hos entreprenörerna, den ska inte tillvaratas?"

"Pengar är ingen drivkraft."

"Men en viktig."

"Man jobbar för att det är roligt."

"Det är väl inte hela sanningen?"

"Om samhället ordnas så att alla får jobba med de tycker är roligt."

"Självklart. Men BNP 1750 låg på 7 400 kr, hur långt räcker det 2013?"

"Nu kommer du med siffror igen! Du debatterar, jag vill samtala."

"Och välståndet har ökat sedan 1750..."

Här lägger A på luren.

A och B har riktigt roande debatter eller samtal. Mest debatterar de nog för att testa sina argument, liksom vid riksdagsdebatter är inte målet att nå konsensus utan att stärka sin egen låda av uppfattningar.

ATT HA RÄTT - ELLER FEL

Förra veckan var jag på kurs. Väddö och Luftvärnsbyn bjöd på ledarskapsutbildning för ungdomar. De fick en riktigt bra start på sitt ledarskap. I ett av passen gick läraren, en sociolog jag hört förut - erfaren, han kan sitt område, sociologen gick igenom hur vi förhåller oss i grupper. Ungdomarna kommer att möta många människor, en är den som alltid ska ha rätt.

Den som alltid ska ha rätt är en rätt tragisk figur. Hen står på skakig grund och måste i varje samtal bli bekräftad genom att hen har rätt och motparten i samtalet fel. Det blir ganska torftiga samtal, har egen erfarenhet av den som alltid ska ha rätt.

När hen sätter igång är det bara att lyssna, varje invändning möts med ett "Jag har inte talat färdigt!". Bästa strategin borde vara att sluta med dessa samtal, men som den idiot jag är blir det nya. Kanske utför jag en liten studie av hens inre, en undersökning som tar flera år. Jag adderar hen i mitt minne och där har jag en hel del karaktärer. Såväl roliga som mindre roliga.

Men ibland kan det här med att ha rätt och fel också vara ett utslag för dominans. En förälder som vägrar klippa den berömda navelsträngen, kan uppfatta att han eller hon måste utöva inflytande på sina vuxna barn.  Det är förstås inte bra. Om det vuxna barnet går med på denna lek, kan det få ödestigra konsekvenser. Det vuxna barnet förblir barn.

Hur borde det då vara? Antag att du och jag diskuterar monarkin. Du är monarkist och jag vill ha en president. Det är två tydliga poler. I stället för att vi nu säger: Du har fel, så lyssnar vi intresserat på varandras argument. Vi nosar på dem och vi för ett sonderande samtal, som min vän retorikprofessorn skulle ha sagt. Vi lär oss av varje samtal.

Varje dag kan vi lära oss något, och genom att vi lär oss något så växer vi. Den som alltid har rätt lär sig förstås ingenting, hen kan ju redan allt. Hur tröttsamt  är det inte att ha tagit på sig en sådan patient, eller individ som ska ge underlag för en människotyp!

Det blir förstås ännu svårare när vi samtalar om allting och vad som kan ligga bakom allting.  Då handlar det ju inte bara om kung eller president, då är det verkligheten som ligger i potten på spelbordet. Här har jag lärt mig att lyssna med respekt och sista ordet är inte sagt innan sista andetaget.

Vi som älskar att resonera ger oss gärna in på samtal om stort och smått. Det blir lite av ett livselixir, att alltid gå och fundera på hur saker hänger ihop. Det är en spännande värld. Och blir ännu mer spännande när vi samtalar om den.

KAPITALISM OCH STEGAR

På väg från London i våras köpte jag ett nummer av Foreign Affairs på Gatwick. Tidningen, formgiven ungefär som National Geographic, lockar med ett ämne jag inte kan motstå: Capitalism and Inequality. Det är också ett ämne som borde vara förstasidesstoff inför nästa års riksdagsval.

Få samtal blir så livliga som när ojämlikhet och det sätt ekonomin är ordnad, kommer på tal. Möjligen slås de av stridsäpplet vad ligger bakom allting? Om de här frågorna har de flesta åsikter och kom inte och säg att du tänker göra som Kronblom i soffan i stället för att ta dig till valurnan.

Foreign Affairs har legat till sig och jag går tillbaka till understrykningar. Först menar författaren, professor Jerry Z. Muller, att kapitalism har möjliggjort välfärdsstaten. Genom den specialisering som utnyttjades i tidig kapitalism, att vi inte bara producerar det vi behöver själva utan det vi är duktiga på, växer ekonomin och det finns resurser att omfördela för staten.

En del lever på små medel, andra på större. Entropin driver oss till ansträngning, för även om vi gör något vi tycker är jättekul så finns det moment av slitgöra i allt. Just nu när sommaren ännu sätter agendan för vår puls, kan det finnas utrymme för en morot.

Om vi tittar på begreppet ojämlikhet kan vi fråga oss varför en del blir fattiga och andra rika? Det kanske handlar mindre om ojämlika möjligheter, utan mer om ojämlika förmågor att utnyttja möjligheter? Själv har jag valt en karriär som inte gjort mig rik, men jag är nöjd ändå. Det är klart att jag liksom de flesta jag känner är drivna av att tjäna pengar, men jag lider inte av att andra tjänar mer än jag.

I vårt välfärdssamhälle är det största problemet med ojämlikhet en jämförande livssyn. Vi har alla mat. Hemlösa erbjuds tak över huvudet. Detta givet blir vi ordentligt upprörda över fallskärmar och AP-fondernas lyxliv. Varför? Jo. För att det är ojämlikt. Vi andra kan inte, om vi skulle vilja, gå på Operabaren varje kväll. Vi kör inte dyra SUV:ar.

Den jämförande livssynen är inte bara ett problem bland mina kamrater i samma låga inkomstklass som jag själv befinner mig i, utan även hos villaägaren i Djursholm och hans golfkompisar. Det är på något sätt så viktigt att rangordna din nästa i en stege. Kampen blir nu att definiera hur stegen ser ut.

I min värld är inte direktören mer värd än städerskan. Kanske är städerskan intresserad av teologiska frågor, av filosofi och här är direktören helt borta. Inget snack om saken vem jag skulle tillbringa en timme med. Men kanske har direktören en genomtänkt syn på det jag är intresserad av? Det blir meningslöst att rangordna direktörer och städerskor.

I valet 2014 ska Sveriges politiska ledning utses. Var står alternativen, Alliansen och det röd-gröna blocket? Kommer vi att få en regering som bidrar till att den förödande stegen vi använder för att rangordna varandra försvinner? Ekonomiskt är alternativen 2014 intill enäggstvillingar lika.

Men, hold your horses, är det regeringens sak att påverka ett paradigm? Jo. Jag är övertygad om att regeringen, utöver att se till att alla har mat och tak över huvudet, också har möjlighet att påverka hur vi ser på andra, hur vi värderar andra. Det kan vara en tuff uppgift, men jag tror att vi skulle må bättre om vi hela tiden inte sysselsatte oss med att rangordna varandra.

HAT TRICK?

För 38 år sedan  i den lilla staden Poole i engelska Dorset vistades jag under ett par veckor hos familjen Cumner. Familjefadern Horace hade troféer på spiskransen. Jodå, han hade både spelat för Arsenal och sitt land, Wales.

En eftermiddag öppnade jag den gula boken, också på spiskransen, av en engelsk fotbollsspelare som berättade om sina minnen. Jag bläddrade, och plötsligt! handlade det om en cup alldeles efter kriget där England i finalen på Wembley mot Wales låg över med ett mål. Men då, gjorde Horace Cumner hat trick och Wales vann. Horace Cumner hade tidigare tillfrisknat på ett mirakulöst sätt från en brännskada han fått på en u-båt.  Han kom igen och blev en legend. Så ofta jag kunde berättade jag sedan om detta. Inför 50 000 krigströtta åskådare gjorde han succé!

Nu, i förra veckan, slog jag på Horace Cumner. Men webben stödde inte mitt minne. Någon match hade inte ägt rum på Wembley, än mindre hade Horace gjort tre mål. Matchen hade ägt rum i Liverpool året före och Horace hade då gjort ett mål. Jag hittade till och med en pdf på boken "Football Ambassador" av Eddie Hapgood, samma bok jag läst för knappt fyra decennier sedan. Där fanns delar av mitt minne, men inte hela.

Jag måste nu för mig själv inse att detta minne var felaktigt. Sitter inte alls hårt åt. Det kan till och med stärka min självuppfattning. Vad hade alternativet varit? Att bortse från information som inte styrker min bild av det jag varit med om? Att skapa en historia som inte är sann?

Det går att förändra befintliga minnen (och plantera falsk). Det hävdar psykologen och professorn Elizabeth Loftus. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt forskning om vårt minne. Hon har studerat både bortträngda minnen och planterade, i rättsfall.

I bland hamnar man, du och jag, i samtal där en händelse för många år sedan kommer på tapeten. Det kan då bli så att vi har kapitalt olika minne av den händelsen. Det blir lika viktigt för dig som för mig att hävda vår egen version. Vi ger oss inte och hur trivial händelsen än är betraktar vi vår bild som riktig. Den är också viktig för den är en del av vår personlighet. Om jag backar på detta minne, ska jag då också backa på  andra minnen, på alla minnen? Det blir inte mycket kvar av mina minnen och min personlighet.

Jag tror inte att hela ens person står och faller med ett minne av en händelse. I stället finns skäl att söka den sanna bilden. En sanningssökare väjer inte för att kolla sina egna minnen. Då blir han eller hon så mycket starkare. Motsatsen: Den som överbevisad klänger fast vid felaktiga minnen står på lös grund.

Minnen är en viktig del av vår person - låt det ge en sann bild. Då blir vi sanna.

DET ÄR MIN IDÉ!

En övning jag välkomnar alla vänner att göra är att föreslå en idé och sedan lugnt och sansat se hur den tas emot. I många fall, det är min erfarenhet, blir det för mottagaren lättare om hen får till det som om det är hens egen idé.

Ett fall i mängden: En granne hade besvär med sin dementa hustru. Han hade placerat henne på ett hem, men där fungerade inte vården. Jag förklarade i all enkelhet att mitt ex som jobbat inom geriatrik i decennier nog skulle kunna hjälpa till med förslag till bättre boenden.

Grannen fortsatte klaga på vården och till slut sa jag: Jag kan ta reda på ett bra hem för din hustru, kollade med ex:et och föreslog ett hon jobbat på som har gott rykte inom kommunens äldreomsorg. Nu började en process för grannen. Å ena sidan trodde han på mig och ex:et och han ville placera hustrun på ett bättre boende.

Å andra sidan var ju det här inte hans egen idé, det var Pers och Pers ex. En kamp uppstod nu i grannens inre. Ska jag låta Per styra över viktiga val, eller ska jag sköta den saken själv? Grannens svar blev att han klarade sig själv. Sakta men säkert blev det nu klart för honom att det nya boendet var hans egen idé.

Du kan säkert hitta egna exempel. NIH-syndromet, Not Invented Here, finns i alla läger och på alla nivåer. Ett förslag tas emot med lenden, läggs i malpåse, dammas av och plockas fram efter lämplig tid. Då är det mottagarens egen idé!

Som frilansare har jag gett chefredaktörer intressanta och originella artikelförslag, bara för att några månader senare höra att texten nu var skriven. Här förlorar jag intäkter och det ger mig upphov till irritation.

Men de fall jag inte gör ekonomisk förlust känner jag nu att det är ganska bra att mottagaren tar till sig idéer som sina egna. Det viktiga är att idén förverkligas. Som befälen sa på K4, se men inte synas. Bakom linjerna vill en jägare inte bli sedd. Funkar nog ganska bra också i Huddinge, eller i vilken kommun du bor. Och det är riktigt roande att iaktta processen där en idé inkorporeras som mottagarens egen.

EPIGENETIK – SPÄNNANDE, MEN…

På inrådan av vanligtvis välunderrättad källa slog jag på Vetandets värld, SR, igår. Ämnet var epigenetik och det började riktigt lovande. En socialrelaterad forskare från Överkalix berättade om sina rön. Han hade via vår utmärkta folkbokföring studerat hur 1000 farföräldrars svält i tio-årsåldern lett till fördelaktig mortalitet för sönsönerna i samma Överkalix.

Den vetenskapliga journalisten på Vetandets värld tycktes inte känna några gränser för sin hänförelse över forskningsresultaten. Erfarenheter leder till att den genuppsättning farfar lämnar vidare vid kopulationen med farmor ändras! Kosten, eller brist på kost, förändrar arvet. Det är faktiskt varken mer eller mindre en sensation.

Journalisten fortsätter med att intervjua en professor i epigenetik vid Karolinska institutet. Hon skrattar fortfarande hänförd och är helt övertygad om att han kommer att få nobelpris. Faktum är här börjar jag undra var beläggen finns? Finns forskning som stödjer tanken på att våra erfarenheter ger avtryck i arvsmassan?

Epigenetik, begreppet myntades 1942, är ett forskningsområde som studerar hur olika gener i DNA-spiralen antingen stängs av eller på. Samma DNA finns i nagelbanden som pannloben eller tummen, eller ögat… När könscellen ska skapa en pannlob, då stängs alla irrelevanta gener av. Bara de som behövs är påslagna. Det behöver inte bli en tumme bakom pannan.

Efter att ha lyssnat på inslaget i Vetandets värld är jag nu av den uppfattningen, att det blev inte mycket mer än en tumme av inslaget. Jag har jobbat i 9 år på Totalförsvarets forskningsinstitut och är van att förhålla mig kritisk till forskningsresultat. Jag utgick nu, igår, från att det kunde ligga något bakom den sensationella teorin och ville ha belägg för resultaten. Det behöver man inte vara disputerad för att önska.

Efter en genomsökning på nätet hittade jag en artikel från Lunds universitet. Jodå, det forskas om epigenetik. Men bara i den gamla tråkiga varianten, gener på och av. Jag skickade ett litet mejl och undrade om det inte bedrivs forskning om huruvida erfarenheter kan förändra våra arvsanlag. Nej, det hade inte Lunds universitet hört talas om, än mindre att det skulle finnas några belägg för teorin.

Och här står vi: En spännande idé som Vetandets värld saluför – men helt utan belägg. Mitt lilla råd till dig som följer vetenskapliga nyheter på radio eller i Kunskapskanalen: Ta dem med en nypa salt. Anlägg en kritisk syn. Bara för att en forskare från Överkalix hittar statistiska samband som han tror vara orsakssamband och blir intervjuad i SR, så behöver du inte köpa det. Mortaliteten i Överkalix kan mycket väl bero på att farfar lärde sina barn och barnbarn att leva sunt. Det är nu bara för dig att använda ditt sunda förnuft och inte dansa fågeldansen bara för att en spektakulär teori presenteras i Vetandets värld.

ATT SLÄPPA KONTROLLEN

Det svåraste ett controlfreak har att göra är att släppa kontrollen. Vet av egen erfarenhet, på jobb i myndigheter där jag lett medieverksamhet har jag haft ett påtagligt behov att dubbelkolla med forskarna vad som ska sägas och när. Det sitter i blodet, generna och uppväxten.

Det är klart att om jag hade samma jobb som min kompis kaptenen på Scandinavian, då blir det lite enklare. Han ska ha koll på, nästan, allt, men han kan inte dubbelkolla med meteorologerna. Han får helt enkelt lita på vad de säger om lågtryck, vindar och nederbörd. Han måste också lita på trafikledningen. Det är klart att skulle de börja prata jidderich då kanske en dubbelkoll vore på sin plats. Sannolikheten är dock rätt liten.

Jag tror, observera tror, att vi som råkar vara av arten controlfreak, att vi inte litar på andra människor fullt ut. Vi tror ibland inte att de är kapabla att leverera. Vi misstänker att de kommer att göra kapitalt fel och vilket projekt det än är, så kommer detta projekt att sluta i katastrof – om vi inte kollar ett par extra gånger.

Nu vågar jag påstå, observera påstå, att jag sakta men säkert börjar lita på att andra faktiskt är kapabla. Det kan, observera kan, bero på en ökad insikt om mina egna förmågor. Och plötsligt! visar det sig att de människor jag är inne i ett projekt med som jag råkar leda, att de blommar ut. De känner att jag litar på dem, då litar de på sig själva och det blir en väldigt trevlig uppåtgående spiral.

Receptet heter självtillit och det banar vägen för ganska mycket. Begreppet målstyrning får en ny innebörd. Gruppens medlemmar känner trygghet. De får mer energi och projektet blir bättre. Det blir roligare. Och när det blir roligare så känns inte ansträngningen så jobbig.

Bland management-filosofierna borde väl det i dag 2013 i Sverige vara ganska klart att målstyrning är överlägsen. Vi har för länge sedan lämnat bakom oss till exempel management by fear. Den sista exponenten jag såg i den skolan blev ganska kortlivad som generaldirektör.

Frågan vi ställer oss är hur vi förhåller oss till (1) oss själva och (2) till andra. Den västerländska grundfilosofin är att behandla andra som vi skulle vilja bli behandlade av dem och gillar vi oss själva är det lättare att gilla andra. Det underlättar att gilla sig själv, inte på ett narcissistiskt sätt, utan bara säga till sig själv det som är så lätt att säga till sina barn: Jag gillar dig.



 

ENTROPIN DRIVER

Entropi. Smaka på det ordet. Du kanske tycker att det smakar illa. Du vet inte vad det betyder. Eller du tycker att det är jättegott. Jag tycker att smaken är helt ok. Wikipedia: Entropi är en fysikalisk tillståndsfunktion, betecknad S. Inom statistisk mekanik kan den ses som ett mått på sannolikheten för att ett system skall inta ett visst tillstånd, inom termodynamik snarare som ett mått på hur mycket av värmeenergin i ett system som inte kan omvandlas till arbete.

Entropi bygger på skillnader, att ett tillstånd kan öka eller minska. I universum går vi mot högre (låter bakvänt) entropi. Vi kommer – oavsett vilken smak vi har – att gå mot en universell och ljummen värmedöd. Inga skillnader. Det är en sanning. Ska vi också fatalistiskt inordna oss där?

Den lilla sanning jag har är att entropi är bra. Den driver oss att antingen ta fajten och lyfta oss till en högre ekonomisk nivå eller kapitulera och surfa vidare på minimala resurser.

Frågan uppstår efter förra inlägget på denna blog. Är det bra eller inte att det finns inkomstskillnader? Det visar sig att Richard Wilkinson, grundare av Equality Trust, menar att det mesta av vårt samhälles brister beror på att folk tjänar olika mycket.

Som uppmärksamma läsare sett har Equality Trust en agenda, inkomstskillnaderna ska utjämnas. Entropin ska bort. Genom liksom i universums utjämning av villkoren kommer allt att bli lyckligt.

När jag ser pojkar i 12-årsåldern blicka framåt, då ser jag att de vill upp till en nivå där de kan leva ett liv som faktiskt ger dem ett högre välstånd. Även om de i dag inte är där, så är de är i tanken. De kommer att kämpa med utbildning och jobb för att nå dit. Vad åstadkommer de med det?

Vad 12-åringen uppnår i dag: En kämpaanda. Vad 12-åringen kommer att uppnå: Verksamhet. Med fler kronor på kontot i blicken har han drivet att jobba på. Han och hans kamrater som inte varit med i Unga Örnar kommer att jobba och slita för att uppnå sitt mål, och inte bara sitt eget, Sverige tjänar på att de knallar på. Det skapar välstånd, för inget välstånd utan någon som betalar för det.

Att sitta bekvämt tillbakalutad och nedanlåtande snegla på 12-åringen kanske ger betraktaren en känsla av att hen nog vet bättre, att denne unge man inte förstår sitt bästa, att det bara är att rösta fram en regering som lyckas få riksgälden att trycka fler sedlar. Mer sedlar måste ju innebära mer pengar! Tråkigt nog är sedeln en fordran som kräver säkerheter.

Vi börjar nu närma oss drömmarens, utopistens rike. Inget fel med visioner, men verkligheten är fortfarande hård. Någon ska producera, snart är 12-åringen där. Vi som är äldre kan bara hoppas att han lyckas, för det ligger på hans axlar att skapa det välstånd vi ska vila på under pensionen.

Det faktum att 12-åringen kommer att slita med böckerna under fem år på universitetet istället för att serverera hamburgare på McDonalds, ger dig och mig bättre framtidsutsikter.

Därmed inget sagt om att den undre kvartilen i inkomstligan ska upp. Det behöver inte betyda att den övre ska mosas ner till undre. Ett samhälle, likt det svenska, som mår hyggligt bra låter alla som anstränger sig att tjäna mer. Det är en fråga om inställning: Ska jag bli ett offer, eller ska jag förvalta de egenskaper jag fötts med?

Man kan inte skylla sin ekonomiska nivå på föräldrarna eller samhället, i alla fall inte i Sverige. Här är genom socialdemokrater och näringslivet i förening en grundplatta lagd som ger alla möjlighet att uppnå sina drömmar. Behövs bara jordmån – tro på dig själv och sträva mot ett högre (ekonomiskt) tillstånd. Det behöver inte betyda att du glömmer de mjuka värdena.

NÄR LOGIKEN GÅR HEM

Det finns flera sätt att samtala. Själv upplever jag att jag talar olika till olika människor. Samtalar jag med en homo docens, en individ som i sitt livskall upplever att han ska ösa ur sin rika skatt av erfarenheter och kunskap, då blir det snällt till att lyssna.

Skulle jag med en sådan docens-människa faktiskt hävda att jag tycker att han har fel, förbyts samtalet genast i debatt av det mer tråkiga slaget. Det är helt omöjligt att samtala då, Bubers jag-du-möte känns väldigt avlägset.

Om vi rör oss bland mer normala människor har Tina Kindeberg skrivit utmärkt, bland annat om samtalet i Pedagogisk retorik (Natur & Kultur, 2011). Det var något år sedan jag läste, men kommer ihåg det jag fastnade för.

Det finns, enligt Kindeberg, olika typkaraktärer (förmodligen hämtar hon dem från Aristoteles). Den förmedlande vet något, använder logos och skapar i samtalet en jag-relation. Den kommenterande tycker något, använder pathos, appellerar till lyssnarens känsla, det blir en jag-du-relation. Sist kommer den sonderande som övertygar genom sin karaktär, ethos, och skapar i bästa fall trovärdighet. Det blir en vi-relation.

Jag själv har sällan lyckats övertyga någon om att jag har rätt i något genom att använda logos. Går våra åsikter isär är det hart när omöjligt att med logik övertyga. Det blir en spärr i samtalet, kanske en obehaglig känsla hos den andre om det skulle visa sig att jag har rätt och han eller hon fel. Förlorade ett jobb på detta sätt.

Den kommenterande stilen där vi låter känslorna blomma lite, har för mig visat sig vara mer lyckosam, och jag får bita mig i läppen för att hålla mig fast här för att inte övertyga med logik. Nu finns till exempel teologer som framgångsrikt använder logik kopplat till pathos. En av dem är Stefan Gustavsson på CredoAkademin. Han lyckas på något mirakulöst bygga sten på sten i ett resonemang samtidigt som han skapar känsla.

Jag kände en professor i retorik. Våra åsikter gick helt isär. Men genom sonderande samtal blev det också givande samtal. Här tillämpades ethos. Detta är nog den typ av samtal som jag helst för. Man nosar lite på varandras argument.

I grunden ligger enligt min mening logiken, men den behöver en budbärare. Om en sanning ska lanseras fastnar den bättre hos lyssnaren om vi har trevligt när vi pratar. Då går logiken hem.

STÄMMER DET VAD FORSKARNA SÄGER?

När en vän säger att ”detta är sant för så säger forskarna”, då är jag benägen att anlägga kritiska frågor. Vad alla med någorlunda allmänbildning vet, finns motstridiga resultat av forskning, inte bara inom humaniora utan även inom naturvetenskap. Det är bara att söka på ”vetenskapliga strider” så finns de där.

Under några år jobbade jag som pressansvarig på Totalförsvarets forskningsinstitut. Då visade det sig också bland de 900 disputerade forskarna att här blev det livliga diskussioner om olika resultat. För mig skulle det ha varit infantilt att påstå något i stil med att det är sant, för det säger forskarna.

Också medierna uppskattade att det fanns olika sanningar beroende på vilken forskare skulle intervjuas. Till exempel: Inför den väpnade konflikten mellan USA/UK och Irak 2003, lanserade jag ett litet paket som fem redaktioner i Stockholm tyckte var bra. Jag erbjöd en halvtimmes genomgång av en forskare med inställningen antingen (1) anti-Bush, (2) objektiv eller (3) pro-Bush. Inställningen färgade förstås av sig på forskningens resultat och det var detta redaktionerna ville höra. Ingen valde den objektiva forskaren.

Vidare visar det sig under en konflikt som får stort medialt genomslag i Sverige att vissa framgångsrika forskare får ett så värdefullt varumärke att vid TV-inslag blir bylinen bara namn och t.ex. ”säkerhetsexpert”. Sådana forskare är också värdefulla för det forskningsinstitut de jobbar för. Vad de säger är förstås sant.

Men forskare är liksom du och jag, av olika åsikter. Vi har alla en egen världsbild. Det har också nyhetschefer. Det betyder att vi som är mediekonsumenter kritiskt ska läsa, lyssna på och se vad SVT, TV4, DN, SvD och andra medier för fram. Extra uppmärksamma ska vi vara när mediet släpper fram en forskare, eller expert – för då är själva undertexten att detta är sant.

I allt vetande finns en gnutta tro – för alla som själv forskar eller som jobbar med forskare är det helt uppenbart att om en forskare har en värdering så lämnar han inte denna hemma och den kommer med all sannolikhet att färga forskningen. Det finns många metoder, en är liksom forskaren på Nutek (i dag Tillväxtverket) att börja med slutsatsen och bena sig bakåt mot frågan eller de hypoteser som styr forskningsprojektet.

Min vän som blint tror på ”forskare” som stödjer hans små värderingar borde kolla lite mer: Finns andra forskare som går på tvärs? Sedan är det bara att använda sitt eget sunda förnuft.