Det är ganska enkelt att sitta på parkett, men ändå tycka
sig vara med i spelet. Det fick satirikerna på Charlie Hebdo erfara. Förut hade
de träffande satt fingret på såväl katolska som muslimska
ofullkomligheter. De hade på ett
verkligt roligt sätt visat hur absurt det kan vara. Problemet är att
satirikerna ansåg sig sitta på parkett, bekvämt skilda från kriget i Mellersta
Östern.
När de muslimska bröderna stormade redaktionen blev det
inte bara ett blodbad utan också ett paradigmskifte. Från och med då är det
slut med att sitta vid sidan av och kommentera. Nu, alltså från och med 7
januari, tar vi ansvar för vad vi säger. Tecknarna och skribenterna på Charlie
Hebdo fortsätter kriget, de har inget val, och när de och vi deltar i det
kriget får vi räkna med förluster.
Lars Vilks rondellhund från 2007 upprörde många muslimer.
Jag skulle själv ta illa vid mig av en satir som t.ex. skulle ha visat en
runkande Kristus på korset. Verkligen. Efter Lars Vilks nedsättande bild och
publicering av Muhammed som rondellhund hävdade dåvarande president Mahmoud
Ahmadinejad i Iran att religioner ”står för vänskap, jämlikhet, rättvisa, fred
och respekt för heliga profeter.” Han kan inte ha mer rätt. Men i en sådan
ordning får vi stå ut med att konstnärer som Vilks och franska satiriker
faktiskt har rätt att uttrycka vad de vill.
I själva verket står Vilks i den västerländska fronten
mot ett medeltida islam som genom ISIS drar klockan tillbaka. Det är genom Lars
Vilks som vi i Sverige bidrar till kampen mot stening, avhuggna händer,
piskrapp och våldtäkter mot 10-åriga flickor. Han, Vilks, är helt klar med
konsekvenserna och sover med en yxa under huvudkudden.
Problemet är när vi ganska bekvämt påstår: ”Je suis
Charlie.” Vi påstår att vi är med i kampen mellan väst, egentligen det kristna
samhället, och islam, när vi ganska enkelt påstår det gör vi det vid datorn,
vid mobiltelefonen på fiket och vi är faktiskt inte alls med. Ansvar, det är
att ta konsekvenserna för sina handlingar. Det blir ganska naket och det är väl
en känsla som satirikerna på Charlie Hebdo kände 7 januari när lukten av krut
vädrats ut.
Poängen är att visst, vi är alla Charlie, men hur länge
är vi det, och vad menar vi med det? I Storbritannien och Frankrike är
medborgarna väl insatta i kriget. Med hemvändande ISIS-soldater till Sverige
kommer vi också att bli det. För en gångs skull ställs vi inför frågan: Vilken
sida tillhör du? Och fråga två: Är du beredd att stå för dina värderingar?
