LYCKA ÄR ATT LE?

En ständig källa till ämnen påstod att meningen med livet är att ha roligt. Det låter riktigt bra. För när man har roligt då mår man också bra. Det är ungefär som när man är med kompisar och kan leverera roliga skämt och man skrattar åt kompisarnas roligheter, då visar man att signalsubstanserna i hjärnan är på disco. De flödar fritt och man kan associera. Då mår man bra.

På mitt förband, K4 eller Norrlands Dragoner, var det förr i tiden en lite enklare antagning, mönstring. De gossar som kunde svara rappt och roligt när de blev ansatta av rekryteringsbefälet visade prov på intelligens och förutom att de skulle ha fysiska förutsättningar, antogs detta vara ett bra mått på rekrytens framtida förmåga att fungera i kärva situationer.

Lycka är att le? Det kanske beror på vad man ler åt. Svenska Mad hade en rolig strip om en man som åkte en riktigt rejäl berg och dalbana. Han satt med händerna i handtaget framför sig och log med öppen mun hela tiden. De andra som åkte såg dödsförskräckta ut. I sista rutan bärs mannen av vagnen. Hans händer tycks ha fastnat i samma ställning han hade under turen och han hade samma leende. Det var kramp och dödsångest.

Att visa ett leende behöver inte alltid betyda att man är tillfreds. Men situationen kan kräva att man är på humör för att skämta, att dopaminet är med på noterna. Idén om att allt går ut på att man ska ha roligt är dock lättköpt. Kaptenen i Boeingen vars motorer håller på att lägga av, har inte roligt. Allt han tänker på är att han, besättningen och passagerarna ska överleva. Inte läge för honom att dra ordvitsar för styrmannen.

Om nu allt gick ut på att vi ska ha roligt vore det enklaste att vi parkerar oss med fällsängar i Lustiga Huset på Gröna Lund. Där kan vi ligga dygnet runt och skratta. Kanske skulle det fungera för vissa. Andra ser i sin tur andra utmaningar i livet. Livet är för många en berg och dalbana. Ibland skrattar vi, ibland inte. Det finns då ingen anledning för andra att se ner på den som för tillfället inte känner för att skratta. I stället låter vi den som är ur slag ta det lugnt. Med tiden kommer leendet.

Jag gjorde ett rejält misstag i våras. Jag gick i kyrkan. Där var det en präst som med ett spänt uttryck sa att ”man ska le”. Hon tycktes ogilla människor som inte såg glada ut och det är en gåta varför hon sa det. Människor som alltid ler får mig att fråga: Varför? Det är ju näst intill omöjligt att tolka deras känslor bakom masken.

Att ha roligt är bra. Men livet vill nog lite mer.

INKOMSTKLYFTOR: ORSAK & VERKAN

Organisationen Equality Trust: Stora inkomstklyftor är inte bra för samhället. T.ex. visar länder med sådana klyftor hög barnadödlighet. För vår hälsas skull ska vi motarbeta inkomstklyftor. Syftet med Equality Trusts opinionsskapande arbete tycks vara att skapa ett bättre och lyckligare samhälle – utan inkomstklyftor som leder till ohälsa. Men vet Equality Trust vad man korrelerar? Vet personerna bakom Equality Trust vad som är orsak och verkan?

Equality Trust hävdar att skillnader mellan hur mycket människor tjänar, inkomstklyftor, är roten till flera negativa parametrar i ett samhälle som barnadödlighet, mental ohälsa, mordfrekvens och tonårsgraviditeter.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att jag får lunginflammation för att min granne blir miljonär. Om jag fick den av den enkla anledningen att jag gått i t-shirt ute en vindpinad vinterkväll, skulle jag kunna hävda att det beror på att min granne nu är mer förmögen än jag. Följande är sant: (1) Han har nu mer pengar. (2) Jag har fått lunginflammation. Då kan jag om jag har ett syfte, nämligen att alla ska ha lika lite pengar, hantera orsakssambanden mellan tumme och pekfinger.

Vi går till WHO, Världshälsoorganisationen som genom uppdrag har låtit göra en seriös forskningsgenomgång: ”Det är inte sant att inkomstspridning i sig är en viktig faktor för folkhälsan. Det finns inget robust förhållande mellan förväntad livslängd och inkomstspridning i rika länder.” (Angus Deaton, Journal of Economic Literature 1/2003)

För tre år sedan kom ytterligare ett slag mot inkomstklyftevisionärerna: ”Övervikten av bevisen visar att relationen mellan inkomstojämlikhet och ohälsa antingen inte existerar eller är för svagt för att dyka upp för att dyka i robusta [vetenskapliga undersökningar]”. (The Oxford Handbook of Economic Inequality, 2009)

Det går att korrelera precis vad som helst, t.ex. vätejonkoncentrationen i atmosfären 1929 och aktiekurserna på New Yorkbörsen samma år. Poängen är att man måste hålla reda på vad man korrelerar. Gör man inte det, eller till och med, har ett syfte där det passar bra med en orsak och en verkan, med inkomstklyftor och ohälsa, då är det bara att blåsa på… tills WHO eller professorer i Oxford drar i handbromsen. Nu tycks inte det störa Equality Trust: Ju större en lögn är desto bättre är den.

Olof Palme sa att hans strävan var att alla människor ska leva ett hyggligt liv. Håller med. Om sedan min granne tjänar tio gånger mer än jag, stör det inte mig det minsta. Inkomstklyftevisionärerna snedvrider tyvärr samtalet för oss som menar att alla ska hålla näsan över vattenytan, oavsett om vi blir av med jobbet eller blir sjuka. Det betyder att a-kassetaket ska höjas. Sjuka ska ha rätt till en ersättning från Försäkringskassan som de kan leva på.

Tredje vägen, den sunda socialliberalismen väntar bara på valet 2014. Vi klarar oss då bra utan rättviseprofeter som ger motståndarna till denna sunda politik jordmån för svepande kritik. Valet 2014 står inte mellan fundamentalister. Det står  mellan oss som vill ha ett välfärdssamhälle där entreprenörer skapar välstånd inom givna ramar och nyliberala politiker som har släppt alla  spärrar för vad som är anständigt på arbetsmarknaden, inom vård, skola och omsorg.