STEGENS PROBLEM

Problemet, eller möjligheten, är inte hur mycket vi har, utan att vi jämför oss med andra, hur mycket dom har. Min lilla erfarenhet är att människor jag möter är så förbålt intresserade av att försöka definiera mig på deras stege. Då är det väldigt viktigt att hen står på pinnsteget över mig. Varför måste vi jämföra oss med andra?

Jag tror att det här med att alltid jämföra sig med andra bottnar i svag självkänsla. Den stärks när vi faktiskt är bättre än den vi möter. Mycket av vårt lilla samhälles problem har roten här. Om vi jämför oss med hur folk hade det under början av 1700-talet i Sverige, så är alla i dag med råge över nästan alla då. BNP har ökat från 7000 kr om året till 400000. Men dom som levde då blir knappast tillplattade av vårt överlägsna välstånd. Dom ligger under gravstenar och vi kan inte spegla oss i deras skam.

När jag i början av 80-talet satt på t-banan stötte jag ihop med en avlägsen, intellektuell släkting. Hon frågade vad jag höll på med och jag svarade: ska publicera dikter. Hennes ansikte krympte, men snart log hon, det var bara ett privattryck. Jag unnade henne gärna den glädjen.

Kan mänskligt värde uttryckas i kronor och ören? Är Ronald Biggs, den store tågrånaren 1963 som stal i dagens penningvärde 400 miljoner kr bättre än du eller jag? Är Nigerias ex-president Sani Abacha som överfört (analys av grannen på Oxön, Jesper Roine) mellan två och fyra miljarder dollar till sig själv av sitt lands intäkter bättre än du eller jag?

Nej. Jag tror att vi måste bottna i oss själva, ge faen i stegar och se till vårt eget värde. Jag är inte ”bättre” än grannen. Jag är bra som jag är. Jag hoppas verkligen att den insikten ska nå alla.

Om vi i stället under hela vår vakna tid ser att vi står i ett steg och är på gång att lyfta ena foten för att ta nästa, och det steget kan föra framåt, då kan vi bli bättre, och det gärna utan att vi möter någon som är i behov av att vara bättre än vi är.

Jag har inget emot löneskillnader, de är en del av tillvaron, men inget skäl att sätta sig över andra. Inte heller är intellektuella tillgångar en anledning att se ner mot sin nästa. Varje människa bär på något stort.

Per 

PARADISET FÖR EN SOCIALLIBERAL: LINJE 3

Läs om du har förmåga att gå på planka och tugga tuggummi samtidigt, om du tycker att det finns två sidor av samma mynt, om du både vill äta och baka en ny kaka.

Om fördelning: Det finns mycket pengar att hämta, närmare bestämt 800 miljarder gömda kronor i HSBC Bank. Där går lien och pengarna lyfts fram för beskattning, de går till välfärden. De går till människor som av olika anledningar har det besvärligt. Men det handlar inte om beskattning av Astrid Lindgren med 102 procent 1976. Strävar någon efter 102 procent i dag?

Med Jämlikhetsanden 2009 började forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett en odyssé i närmast messiansk anda. Ojämlikhet är roten till de flesta plågor samhällen kan drabbas av, från tonårsaborter till mord. Det visar forskarna med korrelationer i databaser hämtade från hela världen. Dock lyser belagda orsakssamband med sin frånvaro, även i nytrycket 2012, där författarna påstår sig bemöta kritik.

Nu verkar själva grejen vara att ojämlikhet i sig inte är problemet eller problematiken. Låt oss göra ett experiment.

A och B

Vi tar två personer, rycker upp dem från deras tillvaro i Helsingborg. En, A, är direktör, leder ett litet företag som säljer IT-tjänster. Den andra, B, går i ett arbetsmarknadspolitiskt program, Fas 3. Vi sätter dem i olika delar av brasilianska Rios slum. Sätt igång och klara er, ni har likadana möjligheter.

Snart visar det sig att A inte bara får mycket mynt och sedlar i sin mugg, han tar också ett lån på 30.000 real med löptid tre månader under dödshot från kvarterets gangster. Pengarna använder han för att dra igång tidskriften Situation Rio, som säljs av hemlösa som också vill tjäna pengar. Journalisterna och trycket får en tredjedel av intäkterna, de hemlösa en tredjedel och A en tredjedel.

B börjar nu tycka att allt är för jävligt. Men en dag kommer A förbi och de upptäcker att båda är från Sverige. A låter B få en syssla han klarar av, att sköta pappersutensilierna på A:s kontor. Där styr A Situation Rio.

Uppenbarligen är det ojämlikt i Rios slum. Men vad det är, är ojämlika förmågor. En del har större förmåga än andra att skapa välstånd. Om man som i Jämlikhetsanden inte förstår, eller vill förstå det, då blir framtidsdrömmen ett samhälle där alla har det lika uselt.

Jag är själv inte kapabel att skapa någon större ekonomisk förmögenhet. Jag trivs ändå och är glad att det finns pengar i statskassan som regeringen kan fördela. Men den som tror att finansminister Andersson kan ösa ur en jättelik skattebinge modell Joakim v Anka, den är det helt enkelt synd om. I början av 1700-talet låg BNP per capita i Sverige på ungefär 7.000 kr i 2012 års penningvärde. 2012 var den omkring 400.000 kr. Det är många risktagningar och förluster bakom den ökningen.

Så, och nu hoppas jag att vi alla tycker att 400.000 kr är mer 7.000 kr och att denna större summa också kan användas till fördelning. Då måste det finnas 400.000 kr. Det finns det om människor liksom A får bygga välstånd.

B ska upp

Nu ska A beskattas för sin verksamhet, självklart. Men han kommer alltid att ha det ekonomiskt bättre än B. Och ingen räcker väl upp handen och påstår att båda ska ha det lika uselt som B?

Jämlikhet är inte ett mål i sig, inte heller ojämlikhet. Ginikoefficienten är ett mått på jämlikhet. 0 innebär total jämlikhet, alla har exakt lika stora (eller snarare små) tillgångar. 1 står för total ojämlikhet (hur den nu ska se ut?). 

Det säger sig, om man har en socialliberal syn, att vi ska ligga någonstans mellan 0 och 1. I Sverige ligger vi lågt här, 2011 var ginikoefficienten för Sverige 0.18 om vi inkluderar välfärdstjänster, lägst i världen. Den positionen tror jag inte så många svenska jämlikhetsivrare bryr sig om.

Problemet är inte att A tjänar mer än B. Problemet är att B tjänar så lite. B ska upp och det ska göras utan att A vingklipps. Taket upp i a-kassan, som är en tidsbegränsad ersättning. Försäkringskassan slutar jaga cancersjuka i livets slutskede. Premiera människor i arbetsmarknadspolitiska program som anstränger sig. Det är en livssyn om alla människors lika värde, inte monetära värde utan mänskliga värde. Lycka mäts inte i kronor.

Du tycker kanske att jag står på två ben, propagerar än för det ena, än för det andra? Det är helvetet, eller snarare paradiset, för en socialliberal som drar nytta av entreprenörens drivkraft utan att slå undan benen för honom eller henne och som samtidigt delar ut av den tillväxt som skapas. Det är linje 3 i svensk politik. Jag ser att fältet är öppet för den linjen.

Sluta svansa för kapitalet, dra nytta av det. Se tiggerskan under bron. Gläds åt den arbetslöse som tar tag i dagen. Och sätt upp en staty över Ingvar Kamprad när han gått vidare till nästa tillvaro.

YES, WE ARE ALL CHARLIE

Det är ganska enkelt att sitta på parkett, men ändå tycka sig vara med i spelet. Det fick satirikerna på Charlie Hebdo erfara. Förut hade de träffande satt fingret på såväl katolska som muslimska ofullkomligheter.  De hade på ett verkligt roligt sätt visat hur absurt det kan vara. Problemet är att satirikerna ansåg sig sitta på parkett, bekvämt skilda från kriget i Mellersta Östern.

När de muslimska bröderna stormade redaktionen blev det inte bara ett blodbad utan också ett paradigmskifte. Från och med då är det slut med att sitta vid sidan av och kommentera. Nu, alltså från och med 7 januari, tar vi ansvar för vad vi säger. Tecknarna och skribenterna på Charlie Hebdo fortsätter kriget, de har inget val, och när de och vi deltar i det kriget får vi räkna med förluster.

Lars Vilks rondellhund från 2007 upprörde många muslimer. Jag skulle själv ta illa vid mig av en satir som t.ex. skulle ha visat en runkande Kristus på korset. Verkligen. Efter Lars Vilks nedsättande bild och publicering av Muhammed som rondellhund hävdade dåvarande president Mahmoud Ahmadinejad i Iran att religioner ”står för vänskap, jämlikhet, rättvisa, fred och respekt för heliga profeter.” Han kan inte ha mer rätt. Men i en sådan ordning får vi stå ut med att konstnärer som Vilks och franska satiriker faktiskt har rätt att uttrycka vad de vill.

I själva verket står Vilks i den västerländska fronten mot ett medeltida islam som genom ISIS drar klockan tillbaka. Det är genom Lars Vilks som vi i Sverige bidrar till kampen mot stening, avhuggna händer, piskrapp och våldtäkter mot 10-åriga flickor. Han, Vilks, är helt klar med konsekvenserna och sover med en yxa under huvudkudden.

Problemet är när vi ganska bekvämt påstår: ”Je suis Charlie.” Vi påstår att vi är med i kampen mellan väst, egentligen det kristna samhället, och islam, när vi ganska enkelt påstår det gör vi det vid datorn, vid mobiltelefonen på fiket och vi är faktiskt inte alls med. Ansvar, det är att ta konsekvenserna för sina handlingar. Det blir ganska naket och det är väl en känsla som satirikerna på Charlie Hebdo kände 7 januari när lukten av krut vädrats ut.

Poängen är att visst, vi är alla Charlie, men hur länge är vi det, och vad menar vi med det? I Storbritannien och Frankrike är medborgarna väl insatta i kriget. Med hemvändande ISIS-soldater till Sverige kommer vi också att bli det. För en gångs skull ställs vi inför frågan: Vilken sida tillhör du? Och fråga två: Är du beredd att stå för dina värderingar?