DET ÄR MIN IDÉ!

En övning jag välkomnar alla vänner att göra är att föreslå en idé och sedan lugnt och sansat se hur den tas emot. I många fall, det är min erfarenhet, blir det för mottagaren lättare om hen får till det som om det är hens egen idé.

Ett fall i mängden: En granne hade besvär med sin dementa hustru. Han hade placerat henne på ett hem, men där fungerade inte vården. Jag förklarade i all enkelhet att mitt ex som jobbat inom geriatrik i decennier nog skulle kunna hjälpa till med förslag till bättre boenden.

Grannen fortsatte klaga på vården och till slut sa jag: Jag kan ta reda på ett bra hem för din hustru, kollade med ex:et och föreslog ett hon jobbat på som har gott rykte inom kommunens äldreomsorg. Nu började en process för grannen. Å ena sidan trodde han på mig och ex:et och han ville placera hustrun på ett bättre boende.

Å andra sidan var ju det här inte hans egen idé, det var Pers och Pers ex. En kamp uppstod nu i grannens inre. Ska jag låta Per styra över viktiga val, eller ska jag sköta den saken själv? Grannens svar blev att han klarade sig själv. Sakta men säkert blev det nu klart för honom att det nya boendet var hans egen idé.

Du kan säkert hitta egna exempel. NIH-syndromet, Not Invented Here, finns i alla läger och på alla nivåer. Ett förslag tas emot med lenden, läggs i malpåse, dammas av och plockas fram efter lämplig tid. Då är det mottagarens egen idé!

Som frilansare har jag gett chefredaktörer intressanta och originella artikelförslag, bara för att några månader senare höra att texten nu var skriven. Här förlorar jag intäkter och det ger mig upphov till irritation.

Men de fall jag inte gör ekonomisk förlust känner jag nu att det är ganska bra att mottagaren tar till sig idéer som sina egna. Det viktiga är att idén förverkligas. Som befälen sa på K4, se men inte synas. Bakom linjerna vill en jägare inte bli sedd. Funkar nog ganska bra också i Huddinge, eller i vilken kommun du bor. Och det är riktigt roande att iaktta processen där en idé inkorporeras som mottagarens egen.

EPIGENETIK – SPÄNNANDE, MEN…

På inrådan av vanligtvis välunderrättad källa slog jag på Vetandets värld, SR, igår. Ämnet var epigenetik och det började riktigt lovande. En socialrelaterad forskare från Överkalix berättade om sina rön. Han hade via vår utmärkta folkbokföring studerat hur 1000 farföräldrars svält i tio-årsåldern lett till fördelaktig mortalitet för sönsönerna i samma Överkalix.

Den vetenskapliga journalisten på Vetandets värld tycktes inte känna några gränser för sin hänförelse över forskningsresultaten. Erfarenheter leder till att den genuppsättning farfar lämnar vidare vid kopulationen med farmor ändras! Kosten, eller brist på kost, förändrar arvet. Det är faktiskt varken mer eller mindre en sensation.

Journalisten fortsätter med att intervjua en professor i epigenetik vid Karolinska institutet. Hon skrattar fortfarande hänförd och är helt övertygad om att han kommer att få nobelpris. Faktum är här börjar jag undra var beläggen finns? Finns forskning som stödjer tanken på att våra erfarenheter ger avtryck i arvsmassan?

Epigenetik, begreppet myntades 1942, är ett forskningsområde som studerar hur olika gener i DNA-spiralen antingen stängs av eller på. Samma DNA finns i nagelbanden som pannloben eller tummen, eller ögat… När könscellen ska skapa en pannlob, då stängs alla irrelevanta gener av. Bara de som behövs är påslagna. Det behöver inte bli en tumme bakom pannan.

Efter att ha lyssnat på inslaget i Vetandets värld är jag nu av den uppfattningen, att det blev inte mycket mer än en tumme av inslaget. Jag har jobbat i 9 år på Totalförsvarets forskningsinstitut och är van att förhålla mig kritisk till forskningsresultat. Jag utgick nu, igår, från att det kunde ligga något bakom den sensationella teorin och ville ha belägg för resultaten. Det behöver man inte vara disputerad för att önska.

Efter en genomsökning på nätet hittade jag en artikel från Lunds universitet. Jodå, det forskas om epigenetik. Men bara i den gamla tråkiga varianten, gener på och av. Jag skickade ett litet mejl och undrade om det inte bedrivs forskning om huruvida erfarenheter kan förändra våra arvsanlag. Nej, det hade inte Lunds universitet hört talas om, än mindre att det skulle finnas några belägg för teorin.

Och här står vi: En spännande idé som Vetandets värld saluför – men helt utan belägg. Mitt lilla råd till dig som följer vetenskapliga nyheter på radio eller i Kunskapskanalen: Ta dem med en nypa salt. Anlägg en kritisk syn. Bara för att en forskare från Överkalix hittar statistiska samband som han tror vara orsakssamband och blir intervjuad i SR, så behöver du inte köpa det. Mortaliteten i Överkalix kan mycket väl bero på att farfar lärde sina barn och barnbarn att leva sunt. Det är nu bara för dig att använda ditt sunda förnuft och inte dansa fågeldansen bara för att en spektakulär teori presenteras i Vetandets värld.