KAPITALISM OCH STEGAR

På väg från London i våras köpte jag ett nummer av Foreign Affairs på Gatwick. Tidningen, formgiven ungefär som National Geographic, lockar med ett ämne jag inte kan motstå: Capitalism and Inequality. Det är också ett ämne som borde vara förstasidesstoff inför nästa års riksdagsval.

Få samtal blir så livliga som när ojämlikhet och det sätt ekonomin är ordnad, kommer på tal. Möjligen slås de av stridsäpplet vad ligger bakom allting? Om de här frågorna har de flesta åsikter och kom inte och säg att du tänker göra som Kronblom i soffan i stället för att ta dig till valurnan.

Foreign Affairs har legat till sig och jag går tillbaka till understrykningar. Först menar författaren, professor Jerry Z. Muller, att kapitalism har möjliggjort välfärdsstaten. Genom den specialisering som utnyttjades i tidig kapitalism, att vi inte bara producerar det vi behöver själva utan det vi är duktiga på, växer ekonomin och det finns resurser att omfördela för staten.

En del lever på små medel, andra på större. Entropin driver oss till ansträngning, för även om vi gör något vi tycker är jättekul så finns det moment av slitgöra i allt. Just nu när sommaren ännu sätter agendan för vår puls, kan det finnas utrymme för en morot.

Om vi tittar på begreppet ojämlikhet kan vi fråga oss varför en del blir fattiga och andra rika? Det kanske handlar mindre om ojämlika möjligheter, utan mer om ojämlika förmågor att utnyttja möjligheter? Själv har jag valt en karriär som inte gjort mig rik, men jag är nöjd ändå. Det är klart att jag liksom de flesta jag känner är drivna av att tjäna pengar, men jag lider inte av att andra tjänar mer än jag.

I vårt välfärdssamhälle är det största problemet med ojämlikhet en jämförande livssyn. Vi har alla mat. Hemlösa erbjuds tak över huvudet. Detta givet blir vi ordentligt upprörda över fallskärmar och AP-fondernas lyxliv. Varför? Jo. För att det är ojämlikt. Vi andra kan inte, om vi skulle vilja, gå på Operabaren varje kväll. Vi kör inte dyra SUV:ar.

Den jämförande livssynen är inte bara ett problem bland mina kamrater i samma låga inkomstklass som jag själv befinner mig i, utan även hos villaägaren i Djursholm och hans golfkompisar. Det är på något sätt så viktigt att rangordna din nästa i en stege. Kampen blir nu att definiera hur stegen ser ut.

I min värld är inte direktören mer värd än städerskan. Kanske är städerskan intresserad av teologiska frågor, av filosofi och här är direktören helt borta. Inget snack om saken vem jag skulle tillbringa en timme med. Men kanske har direktören en genomtänkt syn på det jag är intresserad av? Det blir meningslöst att rangordna direktörer och städerskor.

I valet 2014 ska Sveriges politiska ledning utses. Var står alternativen, Alliansen och det röd-gröna blocket? Kommer vi att få en regering som bidrar till att den förödande stegen vi använder för att rangordna varandra försvinner? Ekonomiskt är alternativen 2014 intill enäggstvillingar lika.

Men, hold your horses, är det regeringens sak att påverka ett paradigm? Jo. Jag är övertygad om att regeringen, utöver att se till att alla har mat och tak över huvudet, också har möjlighet att påverka hur vi ser på andra, hur vi värderar andra. Det kan vara en tuff uppgift, men jag tror att vi skulle må bättre om vi hela tiden inte sysselsatte oss med att rangordna varandra.

HAT TRICK?

För 38 år sedan  i den lilla staden Poole i engelska Dorset vistades jag under ett par veckor hos familjen Cumner. Familjefadern Horace hade troféer på spiskransen. Jodå, han hade både spelat för Arsenal och sitt land, Wales.

En eftermiddag öppnade jag den gula boken, också på spiskransen, av en engelsk fotbollsspelare som berättade om sina minnen. Jag bläddrade, och plötsligt! handlade det om en cup alldeles efter kriget där England i finalen på Wembley mot Wales låg över med ett mål. Men då, gjorde Horace Cumner hat trick och Wales vann. Horace Cumner hade tidigare tillfrisknat på ett mirakulöst sätt från en brännskada han fått på en u-båt.  Han kom igen och blev en legend. Så ofta jag kunde berättade jag sedan om detta. Inför 50 000 krigströtta åskådare gjorde han succé!

Nu, i förra veckan, slog jag på Horace Cumner. Men webben stödde inte mitt minne. Någon match hade inte ägt rum på Wembley, än mindre hade Horace gjort tre mål. Matchen hade ägt rum i Liverpool året före och Horace hade då gjort ett mål. Jag hittade till och med en pdf på boken "Football Ambassador" av Eddie Hapgood, samma bok jag läst för knappt fyra decennier sedan. Där fanns delar av mitt minne, men inte hela.

Jag måste nu för mig själv inse att detta minne var felaktigt. Sitter inte alls hårt åt. Det kan till och med stärka min självuppfattning. Vad hade alternativet varit? Att bortse från information som inte styrker min bild av det jag varit med om? Att skapa en historia som inte är sann?

Det går att förändra befintliga minnen (och plantera falsk). Det hävdar psykologen och professorn Elizabeth Loftus. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt forskning om vårt minne. Hon har studerat både bortträngda minnen och planterade, i rättsfall.

I bland hamnar man, du och jag, i samtal där en händelse för många år sedan kommer på tapeten. Det kan då bli så att vi har kapitalt olika minne av den händelsen. Det blir lika viktigt för dig som för mig att hävda vår egen version. Vi ger oss inte och hur trivial händelsen än är betraktar vi vår bild som riktig. Den är också viktig för den är en del av vår personlighet. Om jag backar på detta minne, ska jag då också backa på  andra minnen, på alla minnen? Det blir inte mycket kvar av mina minnen och min personlighet.

Jag tror inte att hela ens person står och faller med ett minne av en händelse. I stället finns skäl att söka den sanna bilden. En sanningssökare väjer inte för att kolla sina egna minnen. Då blir han eller hon så mycket starkare. Motsatsen: Den som överbevisad klänger fast vid felaktiga minnen står på lös grund.

Minnen är en viktig del av vår person - låt det ge en sann bild. Då blir vi sanna.