STEGENS PROBLEM

Problemet, eller möjligheten, är inte hur mycket vi har, utan att vi jämför oss med andra, hur mycket dom har. Min lilla erfarenhet är att människor jag möter är så förbålt intresserade av att försöka definiera mig på deras stege. Då är det väldigt viktigt att hen står på pinnsteget över mig. Varför måste vi jämföra oss med andra?

Jag tror att det här med att alltid jämföra sig med andra bottnar i svag självkänsla. Den stärks när vi faktiskt är bättre än den vi möter. Mycket av vårt lilla samhälles problem har roten här. Om vi jämför oss med hur folk hade det under början av 1700-talet i Sverige, så är alla i dag med råge över nästan alla då. BNP har ökat från 7000 kr om året till 400000. Men dom som levde då blir knappast tillplattade av vårt överlägsna välstånd. Dom ligger under gravstenar och vi kan inte spegla oss i deras skam.

När jag i början av 80-talet satt på t-banan stötte jag ihop med en avlägsen, intellektuell släkting. Hon frågade vad jag höll på med och jag svarade: ska publicera dikter. Hennes ansikte krympte, men snart log hon, det var bara ett privattryck. Jag unnade henne gärna den glädjen.

Kan mänskligt värde uttryckas i kronor och ören? Är Ronald Biggs, den store tågrånaren 1963 som stal i dagens penningvärde 400 miljoner kr bättre än du eller jag? Är Nigerias ex-president Sani Abacha som överfört (analys av grannen på Oxön, Jesper Roine) mellan två och fyra miljarder dollar till sig själv av sitt lands intäkter bättre än du eller jag?

Nej. Jag tror att vi måste bottna i oss själva, ge faen i stegar och se till vårt eget värde. Jag är inte ”bättre” än grannen. Jag är bra som jag är. Jag hoppas verkligen att den insikten ska nå alla.

Om vi i stället under hela vår vakna tid ser att vi står i ett steg och är på gång att lyfta ena foten för att ta nästa, och det steget kan föra framåt, då kan vi bli bättre, och det gärna utan att vi möter någon som är i behov av att vara bättre än vi är.

Jag har inget emot löneskillnader, de är en del av tillvaron, men inget skäl att sätta sig över andra. Inte heller är intellektuella tillgångar en anledning att se ner mot sin nästa. Varje människa bär på något stort.

Per 

PARADISET FÖR EN SOCIALLIBERAL: LINJE 3

Läs om du har förmåga att gå på planka och tugga tuggummi samtidigt, om du tycker att det finns två sidor av samma mynt, om du både vill äta och baka en ny kaka.

Om fördelning: Det finns mycket pengar att hämta, närmare bestämt 800 miljarder gömda kronor i HSBC Bank. Där går lien och pengarna lyfts fram för beskattning, de går till välfärden. De går till människor som av olika anledningar har det besvärligt. Men det handlar inte om beskattning av Astrid Lindgren med 102 procent 1976. Strävar någon efter 102 procent i dag?

Med Jämlikhetsanden 2009 började forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett en odyssé i närmast messiansk anda. Ojämlikhet är roten till de flesta plågor samhällen kan drabbas av, från tonårsaborter till mord. Det visar forskarna med korrelationer i databaser hämtade från hela världen. Dock lyser belagda orsakssamband med sin frånvaro, även i nytrycket 2012, där författarna påstår sig bemöta kritik.

Nu verkar själva grejen vara att ojämlikhet i sig inte är problemet eller problematiken. Låt oss göra ett experiment.

A och B

Vi tar två personer, rycker upp dem från deras tillvaro i Helsingborg. En, A, är direktör, leder ett litet företag som säljer IT-tjänster. Den andra, B, går i ett arbetsmarknadspolitiskt program, Fas 3. Vi sätter dem i olika delar av brasilianska Rios slum. Sätt igång och klara er, ni har likadana möjligheter.

Snart visar det sig att A inte bara får mycket mynt och sedlar i sin mugg, han tar också ett lån på 30.000 real med löptid tre månader under dödshot från kvarterets gangster. Pengarna använder han för att dra igång tidskriften Situation Rio, som säljs av hemlösa som också vill tjäna pengar. Journalisterna och trycket får en tredjedel av intäkterna, de hemlösa en tredjedel och A en tredjedel.

B börjar nu tycka att allt är för jävligt. Men en dag kommer A förbi och de upptäcker att båda är från Sverige. A låter B få en syssla han klarar av, att sköta pappersutensilierna på A:s kontor. Där styr A Situation Rio.

Uppenbarligen är det ojämlikt i Rios slum. Men vad det är, är ojämlika förmågor. En del har större förmåga än andra att skapa välstånd. Om man som i Jämlikhetsanden inte förstår, eller vill förstå det, då blir framtidsdrömmen ett samhälle där alla har det lika uselt.

Jag är själv inte kapabel att skapa någon större ekonomisk förmögenhet. Jag trivs ändå och är glad att det finns pengar i statskassan som regeringen kan fördela. Men den som tror att finansminister Andersson kan ösa ur en jättelik skattebinge modell Joakim v Anka, den är det helt enkelt synd om. I början av 1700-talet låg BNP per capita i Sverige på ungefär 7.000 kr i 2012 års penningvärde. 2012 var den omkring 400.000 kr. Det är många risktagningar och förluster bakom den ökningen.

Så, och nu hoppas jag att vi alla tycker att 400.000 kr är mer 7.000 kr och att denna större summa också kan användas till fördelning. Då måste det finnas 400.000 kr. Det finns det om människor liksom A får bygga välstånd.

B ska upp

Nu ska A beskattas för sin verksamhet, självklart. Men han kommer alltid att ha det ekonomiskt bättre än B. Och ingen räcker väl upp handen och påstår att båda ska ha det lika uselt som B?

Jämlikhet är inte ett mål i sig, inte heller ojämlikhet. Ginikoefficienten är ett mått på jämlikhet. 0 innebär total jämlikhet, alla har exakt lika stora (eller snarare små) tillgångar. 1 står för total ojämlikhet (hur den nu ska se ut?). 

Det säger sig, om man har en socialliberal syn, att vi ska ligga någonstans mellan 0 och 1. I Sverige ligger vi lågt här, 2011 var ginikoefficienten för Sverige 0.18 om vi inkluderar välfärdstjänster, lägst i världen. Den positionen tror jag inte så många svenska jämlikhetsivrare bryr sig om.

Problemet är inte att A tjänar mer än B. Problemet är att B tjänar så lite. B ska upp och det ska göras utan att A vingklipps. Taket upp i a-kassan, som är en tidsbegränsad ersättning. Försäkringskassan slutar jaga cancersjuka i livets slutskede. Premiera människor i arbetsmarknadspolitiska program som anstränger sig. Det är en livssyn om alla människors lika värde, inte monetära värde utan mänskliga värde. Lycka mäts inte i kronor.

Du tycker kanske att jag står på två ben, propagerar än för det ena, än för det andra? Det är helvetet, eller snarare paradiset, för en socialliberal som drar nytta av entreprenörens drivkraft utan att slå undan benen för honom eller henne och som samtidigt delar ut av den tillväxt som skapas. Det är linje 3 i svensk politik. Jag ser att fältet är öppet för den linjen.

Sluta svansa för kapitalet, dra nytta av det. Se tiggerskan under bron. Gläds åt den arbetslöse som tar tag i dagen. Och sätt upp en staty över Ingvar Kamprad när han gått vidare till nästa tillvaro.

YES, WE ARE ALL CHARLIE

Det är ganska enkelt att sitta på parkett, men ändå tycka sig vara med i spelet. Det fick satirikerna på Charlie Hebdo erfara. Förut hade de träffande satt fingret på såväl katolska som muslimska ofullkomligheter.  De hade på ett verkligt roligt sätt visat hur absurt det kan vara. Problemet är att satirikerna ansåg sig sitta på parkett, bekvämt skilda från kriget i Mellersta Östern.

När de muslimska bröderna stormade redaktionen blev det inte bara ett blodbad utan också ett paradigmskifte. Från och med då är det slut med att sitta vid sidan av och kommentera. Nu, alltså från och med 7 januari, tar vi ansvar för vad vi säger. Tecknarna och skribenterna på Charlie Hebdo fortsätter kriget, de har inget val, och när de och vi deltar i det kriget får vi räkna med förluster.

Lars Vilks rondellhund från 2007 upprörde många muslimer. Jag skulle själv ta illa vid mig av en satir som t.ex. skulle ha visat en runkande Kristus på korset. Verkligen. Efter Lars Vilks nedsättande bild och publicering av Muhammed som rondellhund hävdade dåvarande president Mahmoud Ahmadinejad i Iran att religioner ”står för vänskap, jämlikhet, rättvisa, fred och respekt för heliga profeter.” Han kan inte ha mer rätt. Men i en sådan ordning får vi stå ut med att konstnärer som Vilks och franska satiriker faktiskt har rätt att uttrycka vad de vill.

I själva verket står Vilks i den västerländska fronten mot ett medeltida islam som genom ISIS drar klockan tillbaka. Det är genom Lars Vilks som vi i Sverige bidrar till kampen mot stening, avhuggna händer, piskrapp och våldtäkter mot 10-åriga flickor. Han, Vilks, är helt klar med konsekvenserna och sover med en yxa under huvudkudden.

Problemet är när vi ganska bekvämt påstår: ”Je suis Charlie.” Vi påstår att vi är med i kampen mellan väst, egentligen det kristna samhället, och islam, när vi ganska enkelt påstår det gör vi det vid datorn, vid mobiltelefonen på fiket och vi är faktiskt inte alls med. Ansvar, det är att ta konsekvenserna för sina handlingar. Det blir ganska naket och det är väl en känsla som satirikerna på Charlie Hebdo kände 7 januari när lukten av krut vädrats ut.

Poängen är att visst, vi är alla Charlie, men hur länge är vi det, och vad menar vi med det? I Storbritannien och Frankrike är medborgarna väl insatta i kriget. Med hemvändande ISIS-soldater till Sverige kommer vi också att bli det. För en gångs skull ställs vi inför frågan: Vilken sida tillhör du? Och fråga två: Är du beredd att stå för dina värderingar?

LIDANDE DÄR OCH HÄR

I dag sändes ett gripande avsnitt av P1 Vinter. Mustafa Can berättar om ett besök i ett flyktingläger nära syriska gränsen. Det är människor som bor i lervällingar, utan materiella tillgångar och med fasansfulla minnen. Det berör. Borde inte få hända, inte någonstans.

2010 levde 1 miljard 220 miljoner människor i extrem fattigdom. 870 miljoner är i dag undernärda (UNICEF). Utrikespolitiska institutet listar 26 länder i konflikter, från i bokstavsordning Afghanistan till Östtimor. I Liberia har fram till 11 december 2014, 2946 människor dött av ebola, en fruktansvärd sjukdom med ett lika fruktansvärt slut.

Lidandet tycks vara en del av våra liv. Vi blir berörda. Vi vill förstås minska den misär som våra bröder och systrar, deras barn, lever i. Själv känner jag lite på distans mycket för politiskt dömda nordkoreaner som lever i fångläger. Dömda till ett liv i fasa för att de har en annan uppfattning än regimen i Pyongyang.

Då är det mer nära för mig att prata med min granne, Stefan, som skadade ryggen för 12 år sedan. Det har blivit en lång kamp mot välfärden, med brev från Försäkringskassan och a-kassan som gett Stefan så mycket ångest att den blev värre än ryggen.

Det finns människor i Sverige som älskar mänskligheten mer än sina barn. Det är ganska bekvämt. Gräv där du står, av Sven Lindqvist, är en bra start. Upplåt ett rum i din lägenhet till en flykting från Syrien.

HAIKUSKOLAN DEL 2

Nu har vi lämnat blöjstadiet och den trevande ettåringens stapplande steg. Vi är mogna för nästa steg i Haikuskolan. I förra gick vi in på stavelserna, att det ska vara 5-7-5, vi såg hur man kan hamra ihop en trerading lite hur som helst, bara stavelserna stämmer.

Vi går nu in på klassikerna, mina favoriter Issa och Basho, och hur det kan bli på svenska. Vi följer de japaner som lagt grunden och bryr oss inte om kylda stålsträngar i norr. Vi går in på själva essensen, känslan.

Det som Issa, och i ännu högre grad Basho, förmedlade var en känsla av tomhet. Den skulle ge intryck av ett buddistiskt tänkande. Helt rätt. Helt rätt för dom. Men inte för oss som inte är buddister.

Vi behöver inte låtsas, något som skulle bryta helt med haikutraditionen, vi behöver inte låtsas att vi är buddister. Det kanske känns kittlande, det buddistiska, men om vi vet var vi står, kan vi skriva en haiku utan att låtsas.

Man kan, liksom jag, ha en kristen övertygelse och det går jättebra att skriva haiku. Kanske en och annan köpare av det dikthäfte, Isvinter, jag skrev och förlaget Fri Press gav ut i maj i år, hoppades på en tom själ, ett tomt medvetande. De fick i alla fall haiku på svenska.

De flesta dikterna i häftet följer 5-7-5, några inte. Säkerligen är de mer påtagliga än traditionell haiku. Och även om en del har en lakonisk utgång så speglar de inte ett tomt medvetande.

Jag var vid medvetande när jag skrev. Jag tror på en fysisk verklighet, att allt är långt från en illusion. I en haikudikt fångar jag ett ögonblick, en känsla i det ögonblicket. Det tycker jag att du ska göra också.

Uppgift: (1) Se i vardagen, på pendeln, i parken, på Coop: Vad händer? (2)  Reflektera över vad du ser, såg (3) Skriv en dikt, inte nödvändigtvis 3 rader, 5-7-5 stavelser. Om du känner för det får du gärna lägga upp den här som en kommentar!

Per

HUR STORT ÄR UNIVERSUM?

När jag första gången, i tolvårsåldern, såg en bild av Universum på papper, då slogs jag av hur man kan avbilda världsalltet i enkel grafik.

Frågan har förföljt mig och blev faktiskt aktuell igen när jag öppnade senaste numret av Forskning & Framsteg, #8-2014. Här möts två professorer från Uppsala, en i teoretisk astrofysik och en i teoretisk fysik. Här skulle väl fysikens svar på Universums gåta ta ett steg framåt!

Det som delar professorerna är att den ene tror på den antropiska principen, den andre inte. Den antropiska principen bygger på tron, också professorer kan tro på något, att Universum är så pass finjusterat att det ska leda till biologiskt liv, att jag ska kunna skriva detta och att du ska kunna läsa detta.

Astrofysikern Lee Smolin har räknat ut, om jag minns rätt, att sannolikheten för att vårt Universum inte skulle ha kollapsat för länge sedan, för att det ska finnas biologiskt liv i Universum är 10^-240, ett genom tio upphöjt till 240, 240 nollor, som en jämförelse finns det 1.57 *10^57 elektroner i Universum. Det är en fasligt liten sannolikhet för våra liv om slumpen hade fått styra.

Låt oss lämna svindlande tal och återgå till professorerna från Uppsala. Där i samtalet, som du kan lyssna på i  Forskning & Framstegs podd, där upprepas till leda åsikten om multiversum. Det vill säga att vårt Universum inte är ensamt. I själva verket ska det finnas en ofantlig mängd Universum, närmare bestämt 10^500.

Då frågade jag mig som tolvåring, och gör det fortfarande: Hur definierar man det som är utanför Universum? Det måste vara något som bäst kan förklaras med poesi. Med en vacker ballad, med en kadrilj.

Alltså: Det fysiken kan beskriva finns i vårt Universum, det enda som kan beskrivas med fysik eller annan naturvetenskap finns i vårt Universum. Vill vi utforska vad som finns utanför får vi läsa eller skriva en dikt, sjunga en sång, ta en höstpromenad eller fundera på om vi inte är lite religiösa.

  

HAIKUSKOLAN DEL 1

Du har säkert slitit med korsord och känner att du vill ha något mer stimulerande. Som min mentor (RIP) Sven Fagerberg påpekade: I Japan löser man inte korsord, man skriver haiku. Det är enkelt, japanska tecken lämpar sig inte för korsord. I stället skriver man en dikt på tre rader med 5-7-5 stavelser.

När jag blev intresserad – och det hoppas att du också ska bli – av haiku blev det också av stavelserna, jag jobbade verkligen på att fylla stavelserna. Min första haiku i början av 1980-talet handlade om en känsla från värnplikten i en skogsglänta vid en frusen tjärn. Jag kalibrerade en granat och mätte temperaturen, det var 48 grader kallt och månen lyste upp kristaller i snön. I uniformen var det behagligt och – om jag minns rätt:

Kristaller i snön /  mångläntan bugar: Javisst! / kylda strålar böjs

Det var en dikt som Tomas Tranströmer hade kunnat skriva. Nobelpristagaren gillar abstrakta tre-radingar. Nu gillar jag dom inte. Men poängen är att för en nybörjare spelar det ingen roll vad man skriver. Huvudsaken är att det blir 17 stavelser på tre rader (den regeln ska vi lätta på senare).

På japanska är det lättare. De har ett språk som har ett annat stavelsemönster. De kan ta ut svängarna och då blir det viktigare att säga mycket, på tre rader och på ett lätt sätt.

Tänk dig att du får en tanke, en känsla. Kanske inte samtidigt. Du blöter blyertsen och börjar skissa. Det blir några försök till en första rad, kanske blir den:

Varför höstmåne? (Du har sett höstmånen, och höst är bra för det är en årstidsangivelse, haiku brukar handla om en årstid. Månen skymtar då och då mellan moln som sveper fram snabbt, nu blir efter några försök andra och tredje raden:) leker du kurragömma / en kväll som denna?

Pang! Där har vi en haiku.

Varför höstmåne / leker du kurragömma / en kväll som denna?

Dikten antyder att kvällen inte är, eller är, som alla andra.  Den borde också ha tilltalat mina japanska favoriter Issa och Basho. I nästa del av haikuskolan ska vi prata om svensk haiku, om varför man inte måste ha ett tomt huvud för att dikta. Väl mött!

TRYGGARE KAN INGEN VARA PÅ HÄRBÄRGET

Jag tittar ut från värmen och ljuset i den inredda industrilokalen. Där ute står ett femtontal människor och trycker i novemberkylan, mörkret och snålregnet. De har inte fått plats på härbärget där jag är volontär.

De väntar på transport till något annat akutboende i Stockholm. Jag känner att detta är inte ett liv de valt själva. Inne på Vinternatt som drivs av Stockholms stad, Stadsmissionen och Frälsningsarmén har vi gjort i ordning maten. Östermalms saluhall är en frikostig givare och det finns mat för alla. Det blir ordentliga sallader, risgrytor och bröd.

Gästerna är glada. De har mat och en säng. Claes, min chef här, ber en bön innan vi sätter igång. Det känns lite ovant, men jag ber för att tvättmaskinen ska fungera i kväll. Frälsningsarméns anställde städar, vi hjälper honom att bädda och så förbereder vi maten.

Klockan nio på kvällen är det insläpp. Nu får 20 uteliggare plats. De är hungriga. Några duschar, en slänger in kläder i tvättmaskinen. Vilka kommer hit? Det är mest papperslösa rumäner. Om dessa rumäner, många romer finns det både uppfattningar och sanningar.

De tigger. Uppenbart. De tigger. Det sitter en stackars rumänska och tigger vid min pendeltågsstation i Huddinge. De roffar åt sig av bidrag. Fel. De får inga bidrag. De borde stanna hemma, det är bättre att hjälpa dem på plats. Tycks inte gå.

Dagens Nyheter publicerade en intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson (2014-04-08). Hon säger:

”Jag är förbannad, ledsen och besviken.”

Trots att Rumänska staten får i storleken och motsvarigheten till över en miljard kronor ur EUs strukturfonder, vägrar Rumänien att ta ut pengar för att göra tillvaron något mer dräglig för sina romer.

Då får vi ta hand om dem som kommer hit. Det är basic, alla ska ha tak över huvudet och ett mål mat.

Den senaste mätningen på hur många som är hemlösa i Sverige gjordes 2011 av Socialstyrelsen. Den visar att det då var 4500 människor som var akut hemlösa, hänvisad till härbärgen eller andra akutboenden. 280 sov utomhus eller i offentliga utrymmen.

På Vinternatt i Hjorthagen sitter gästerna, de är glada och de visar tacksamhet. Vi volontärer slevar upp av risgrytan och det räcker till alla. Alldeles intill på Värtahemmet, eller som det hette då, Frälsningsarméns Industrihem bodde min mammas morbror Kåbe flera år. Där hade han ett rum och framför allt egen nyckel till det rummet. Sedan dess har jag haft ett gott öga till Frälsningsarmén.

Jag pratar med en av gästerna på Vinternatt. Han är byggnadsjobbare och försöker få ett arbete.

”The stone to stand on is a job” säger han och i hans ögon ser jag att han kommer att lyckas. Det kommer att bli jobb, bostad och kanske familj.

Stockholms stad har flera program för hemlösa. Ett är ”Bostad Först”. Idén är att med egen bostad löser sig flera knutar. Det finns inga krav på att den hemlöse ska ordna skulder eller missbruk på detta stadium. Det kommer senare. Akut jobbar staden med vad som kallas tak-över-huvudet-garanti. Det finns tak för alla, det enda kravet är att den hemlöse inte är våldsam eller hotar den som ger hjälpen.

Klockan närmar sig elva, det är lördagskväll och vi volontärer samlar oss för att åka till våra egna lägenheter. Belysningen släcks ner på Vinternatt i Hjorthagen. Gästerna kryper ner mellan lakanen. De kommer att somna och tryggare kan ingen vara.

FÖRSVARET FRÅN EN HELIKOPTER

När Annika Nordgren Christensen skriver i nättidningen Axess, en tämligen uppgiven – och välskriven – text om försvaret och kunskaperna om det, då känner jag igen henne från en intervju på ett fik i Gamla Stan 2008.

Annika företrädde Miljöpartiet och satt i Försvarsberedningen. Jag irriterade mig lite på att hon ville låta Hemvärnet syssla med mer civila uppgifter och öva mindre för striden. Men Annika var förstås påläst och gav svar som kunde tryckas.

Nu är Annika en fristående försvarsdebattör som alla lyssnar till, eller borde lyssna till. Hon är mer inriktad på försvarets villkor än vad hennes gamla parti är där Peter Rådberg i en avvikande mening i Försvarsberedningens senaste rapport, återigen målar upp klimathotet som den viktigaste säkerhetspolitiska frågan.

Annika berättar om sitt första möte med en general för tjugo år sedan, generallöjtnanten Åke Sagrén, som var arméchef. Han uppfyllde Annikas ”samtliga förutfattade meningar” om en general. Hon tycker förstås bra om generalen. Jag har också träffat Sagrén. Han gillade jägare och vi kom bra överens.

Annika har vandrat långt och blivit en erkänd expert på försvaret. Hon står lite vid sidan och är inte bunden av ett partis agenda och ser försvaret från ett helikopterperspektiv. Hon frågar sig hur det är med gränssnittet mellan politiker och generalerna som leder Försvarsmakten och där spegelresonemangen blir absurda, till exempel när ÖB:s ”råd om att avstå från fasta militära installationer [på Gotland] avfärdas [av den politiska ledningen]”. Att Gotland inte ska försvaras är en dogm som sitter djupt.

När Försvarsmakten åläggs spara 500 lönemiljoner, får det konsekvenser. En är en möjlig nedläggning av Marinens musikkår. Samtidigt som regeringen fattat beslut om miljonerna utan att söka uppgörelse med oppositionen, svarar försvarsminister Karin Enström (m) undvikande i riksdagen på frågor om nedläggningen: ”Det är en fråga för Försvarsmakten”. Jo. Det är det. Men det är regeringens besparingskrav som är orsaken.  För övrigt är det tyst om de 500 miljonerna när Moderaterna nu berättar om sina satsningar på försvaret.

En annan fråga jag funderar på är matransonerna i de ryska förbanden. När jag intervjuade Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) 2013, meddelade hon att situationen i Ryssland var sådan att soldaterna inte ens fick mat. Hon hade själv varit i Ryssland. Nu skulle jag vilja fråga henne om hur hon ser på de ryska invasionsstyrkorna på Krim, om de hade tillräckligt med mat?

HYR AV SIG SJÄLV?

Det finns (minst) 2 världar. I den ena ser marknaden till att utbud möter efterfrågan. I den andra sköter staten till att det finns polis, skola, sjukvård och försvar. Poängen med en blandekonomi är att vi då får de bästa av världar.

Den energiske företagaren ser till att sälja vadhelst vi konsumenter vill ha. Han eller hon är driven inte bara av en förmåga att skapa tjänster eller varor, utan även att tjäna pengar. I konkurrens med andra företagare ger vår företagare bästa kvalitet till ett givet pris som reglerar sig själv. Det behövs inget Gosplan.

I den andra världen gäller inte vinstens piska. Undersköterskan behöver inte pressa den gamle farbrorn när han klär på sig. Han får ett värdigt slut. Polisen som griper en rånare debiterar inte butiken som rånades.

Nu skriver Amanda Wollstad väldigt bra i Kvällsposten om Försvarsmaktens byggnader. Det har gått riktigt på tok här. I korthet: Försvarsmakten byggde en gång en mängd byggnader. När Fortifikationsverket bildades gavs dessa byggnader och andra fastigheter ett värde.

Försvarsmakten hyr nu de byggnader som en gång Försvarsmakten själv byggde. I hyran ingår ränta och amortering. Löpande underhåll ses som investeringar och höjer fastigheternas värde. Det blir ingen skuldminskning som amorteringarna i en normal värld skulle ha lett till.

Fortifikationsverket har också ett avkastningsmål, myndigheten ska gå med vinst. 2011 beslutade regeringen att denna myndighet ska läggas ner. Ansvaret för Försvarsmaktens fastigheter ska läggas ut på andra myndigheter – och bolag.

Åtta kaserner bör bolagiseras och besättas med marknadshyror enligt den utredning som gavs offentlighet i höstas.

Hänger du med? Det gör inte jag. Försvarsmakten ska betala marknadshyror på sina egna fastigheter? Vilket blir nästa steg? Och vad säger det socialliberala alternativet, Folkpartiet?

TILLVÄXT SKAPAR VÄLSTÅND, JA ELLER NEJ?

Om tillväxt och välstånd finns (minst) två uppfattningar: A anser att vi inte behöver tillväxt för att skapa välstånd. B hävdar motsatsen. Låt oss titta på A:s uppfattning.

A menar att det finns gott om pengar, det är bara att ta från de rika, från företagen som inte bara suger ut arbetskraften utan även manipulerar konsumenterna och skattemyndigheterna. Där finns så mycket pengar att hämta så det räcker gott för att dela ut till människor som har det svårt. Det behövs ingen tillväxt!

B å andra sidan menar att det måste finnas något att fördela. B hävdar att om vi har tillväxt i ekonomin så ger det utrymme för reformer, för bättre hälsovård och därmed ett högre välstånd. B tycker att detta är självklart.

Jag har kollat på statistik, väl medveten om att den just visar statistiska samband. Det behöver inte vara kausala eller orsakssamband:

Folkhälsoinstitutet (2005) visar åldersstandardiserad dödlighet i olika dödsorsaker (tumörer, cirkulationsorgan, infektioner etc.) 1911 låg sådan dödlighet i Sverige på 1500/100 000. 2001 var samma siffra 600/100 000.

BNP per capita var 1911 28 000 kr. 2012: 374 000 kr. (Historia.se, Stockholms Universitet)

Jag vet att det här med statistik kan vara jobbigt, men låt oss titta på en annan välståndsparameter, spädbarnsdödlighet. 1750 låg den på 225/1000 och år 2000 så nära noll att den inte syns i Folkhälsoinstitutets skrift Hälso- och Samhällsutveckling i Sverige. 1750 var BNP per capita 7 400 kr.

Nu måste vi anlita vårt sunda förnuft. Kan det ligga något i statistiken? Och stämmer den slutsats vi skulle kunna dra av denna statistik med vår erfarenhet?

A skulle kunna retirera. Det gör nog inte A. I stället letar nu A efter komman och nyanser i statistikstyckena. A försöker och hugger till med signifikansen! Är siffrorna valida? Eftersom A har en livsuppfattning som går ut på att storkapitalet styr Sverige och roffar åt sig biter inte ett logiskt resonemang.

B å andra sidan ser gärna att välståndet fortsätter utvecklas och tycker att statistiken stöder hans resonemang. Utan tillväxt inget välstånd. A ringer upp B. Efter hälsningsfraserna känner A att det kokar.

"Det vet man ju hur det är med företagen, skulle vi få in allt de stjäl, skulle det räcka!" säger A.

"Men om vi inte har några företag?" svarar B.

"Det är bara att förstatliga."

"Så företagen bidrar inte med arbetstillfällen? Och tillväxt och välstånd har inget samband?"

"Nej."

"Och drivkraften hos entreprenörerna, den ska inte tillvaratas?"

"Pengar är ingen drivkraft."

"Men en viktig."

"Man jobbar för att det är roligt."

"Det är väl inte hela sanningen?"

"Om samhället ordnas så att alla får jobba med de tycker är roligt."

"Självklart. Men BNP 1750 låg på 7 400 kr, hur långt räcker det 2013?"

"Nu kommer du med siffror igen! Du debatterar, jag vill samtala."

"Och välståndet har ökat sedan 1750..."

Här lägger A på luren.

A och B har riktigt roande debatter eller samtal. Mest debatterar de nog för att testa sina argument, liksom vid riksdagsdebatter är inte målet att nå konsensus utan att stärka sin egen låda av uppfattningar.

ATT HA RÄTT - ELLER FEL

Förra veckan var jag på kurs. Väddö och Luftvärnsbyn bjöd på ledarskapsutbildning för ungdomar. De fick en riktigt bra start på sitt ledarskap. I ett av passen gick läraren, en sociolog jag hört förut - erfaren, han kan sitt område, sociologen gick igenom hur vi förhåller oss i grupper. Ungdomarna kommer att möta många människor, en är den som alltid ska ha rätt.

Den som alltid ska ha rätt är en rätt tragisk figur. Hen står på skakig grund och måste i varje samtal bli bekräftad genom att hen har rätt och motparten i samtalet fel. Det blir ganska torftiga samtal, har egen erfarenhet av den som alltid ska ha rätt.

När hen sätter igång är det bara att lyssna, varje invändning möts med ett "Jag har inte talat färdigt!". Bästa strategin borde vara att sluta med dessa samtal, men som den idiot jag är blir det nya. Kanske utför jag en liten studie av hens inre, en undersökning som tar flera år. Jag adderar hen i mitt minne och där har jag en hel del karaktärer. Såväl roliga som mindre roliga.

Men ibland kan det här med att ha rätt och fel också vara ett utslag för dominans. En förälder som vägrar klippa den berömda navelsträngen, kan uppfatta att han eller hon måste utöva inflytande på sina vuxna barn.  Det är förstås inte bra. Om det vuxna barnet går med på denna lek, kan det få ödestigra konsekvenser. Det vuxna barnet förblir barn.

Hur borde det då vara? Antag att du och jag diskuterar monarkin. Du är monarkist och jag vill ha en president. Det är två tydliga poler. I stället för att vi nu säger: Du har fel, så lyssnar vi intresserat på varandras argument. Vi nosar på dem och vi för ett sonderande samtal, som min vän retorikprofessorn skulle ha sagt. Vi lär oss av varje samtal.

Varje dag kan vi lära oss något, och genom att vi lär oss något så växer vi. Den som alltid har rätt lär sig förstås ingenting, hen kan ju redan allt. Hur tröttsamt  är det inte att ha tagit på sig en sådan patient, eller individ som ska ge underlag för en människotyp!

Det blir förstås ännu svårare när vi samtalar om allting och vad som kan ligga bakom allting.  Då handlar det ju inte bara om kung eller president, då är det verkligheten som ligger i potten på spelbordet. Här har jag lärt mig att lyssna med respekt och sista ordet är inte sagt innan sista andetaget.

Vi som älskar att resonera ger oss gärna in på samtal om stort och smått. Det blir lite av ett livselixir, att alltid gå och fundera på hur saker hänger ihop. Det är en spännande värld. Och blir ännu mer spännande när vi samtalar om den.

KAPITALISM OCH STEGAR

På väg från London i våras köpte jag ett nummer av Foreign Affairs på Gatwick. Tidningen, formgiven ungefär som National Geographic, lockar med ett ämne jag inte kan motstå: Capitalism and Inequality. Det är också ett ämne som borde vara förstasidesstoff inför nästa års riksdagsval.

Få samtal blir så livliga som när ojämlikhet och det sätt ekonomin är ordnad, kommer på tal. Möjligen slås de av stridsäpplet vad ligger bakom allting? Om de här frågorna har de flesta åsikter och kom inte och säg att du tänker göra som Kronblom i soffan i stället för att ta dig till valurnan.

Foreign Affairs har legat till sig och jag går tillbaka till understrykningar. Först menar författaren, professor Jerry Z. Muller, att kapitalism har möjliggjort välfärdsstaten. Genom den specialisering som utnyttjades i tidig kapitalism, att vi inte bara producerar det vi behöver själva utan det vi är duktiga på, växer ekonomin och det finns resurser att omfördela för staten.

En del lever på små medel, andra på större. Entropin driver oss till ansträngning, för även om vi gör något vi tycker är jättekul så finns det moment av slitgöra i allt. Just nu när sommaren ännu sätter agendan för vår puls, kan det finnas utrymme för en morot.

Om vi tittar på begreppet ojämlikhet kan vi fråga oss varför en del blir fattiga och andra rika? Det kanske handlar mindre om ojämlika möjligheter, utan mer om ojämlika förmågor att utnyttja möjligheter? Själv har jag valt en karriär som inte gjort mig rik, men jag är nöjd ändå. Det är klart att jag liksom de flesta jag känner är drivna av att tjäna pengar, men jag lider inte av att andra tjänar mer än jag.

I vårt välfärdssamhälle är det största problemet med ojämlikhet en jämförande livssyn. Vi har alla mat. Hemlösa erbjuds tak över huvudet. Detta givet blir vi ordentligt upprörda över fallskärmar och AP-fondernas lyxliv. Varför? Jo. För att det är ojämlikt. Vi andra kan inte, om vi skulle vilja, gå på Operabaren varje kväll. Vi kör inte dyra SUV:ar.

Den jämförande livssynen är inte bara ett problem bland mina kamrater i samma låga inkomstklass som jag själv befinner mig i, utan även hos villaägaren i Djursholm och hans golfkompisar. Det är på något sätt så viktigt att rangordna din nästa i en stege. Kampen blir nu att definiera hur stegen ser ut.

I min värld är inte direktören mer värd än städerskan. Kanske är städerskan intresserad av teologiska frågor, av filosofi och här är direktören helt borta. Inget snack om saken vem jag skulle tillbringa en timme med. Men kanske har direktören en genomtänkt syn på det jag är intresserad av? Det blir meningslöst att rangordna direktörer och städerskor.

I valet 2014 ska Sveriges politiska ledning utses. Var står alternativen, Alliansen och det röd-gröna blocket? Kommer vi att få en regering som bidrar till att den förödande stegen vi använder för att rangordna varandra försvinner? Ekonomiskt är alternativen 2014 intill enäggstvillingar lika.

Men, hold your horses, är det regeringens sak att påverka ett paradigm? Jo. Jag är övertygad om att regeringen, utöver att se till att alla har mat och tak över huvudet, också har möjlighet att påverka hur vi ser på andra, hur vi värderar andra. Det kan vara en tuff uppgift, men jag tror att vi skulle må bättre om vi hela tiden inte sysselsatte oss med att rangordna varandra.

HAT TRICK?

För 38 år sedan  i den lilla staden Poole i engelska Dorset vistades jag under ett par veckor hos familjen Cumner. Familjefadern Horace hade troféer på spiskransen. Jodå, han hade både spelat för Arsenal och sitt land, Wales.

En eftermiddag öppnade jag den gula boken, också på spiskransen, av en engelsk fotbollsspelare som berättade om sina minnen. Jag bläddrade, och plötsligt! handlade det om en cup alldeles efter kriget där England i finalen på Wembley mot Wales låg över med ett mål. Men då, gjorde Horace Cumner hat trick och Wales vann. Horace Cumner hade tidigare tillfrisknat på ett mirakulöst sätt från en brännskada han fått på en u-båt.  Han kom igen och blev en legend. Så ofta jag kunde berättade jag sedan om detta. Inför 50 000 krigströtta åskådare gjorde han succé!

Nu, i förra veckan, slog jag på Horace Cumner. Men webben stödde inte mitt minne. Någon match hade inte ägt rum på Wembley, än mindre hade Horace gjort tre mål. Matchen hade ägt rum i Liverpool året före och Horace hade då gjort ett mål. Jag hittade till och med en pdf på boken "Football Ambassador" av Eddie Hapgood, samma bok jag läst för knappt fyra decennier sedan. Där fanns delar av mitt minne, men inte hela.

Jag måste nu för mig själv inse att detta minne var felaktigt. Sitter inte alls hårt åt. Det kan till och med stärka min självuppfattning. Vad hade alternativet varit? Att bortse från information som inte styrker min bild av det jag varit med om? Att skapa en historia som inte är sann?

Det går att förändra befintliga minnen (och plantera falsk). Det hävdar psykologen och professorn Elizabeth Loftus. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt forskning om vårt minne. Hon har studerat både bortträngda minnen och planterade, i rättsfall.

I bland hamnar man, du och jag, i samtal där en händelse för många år sedan kommer på tapeten. Det kan då bli så att vi har kapitalt olika minne av den händelsen. Det blir lika viktigt för dig som för mig att hävda vår egen version. Vi ger oss inte och hur trivial händelsen än är betraktar vi vår bild som riktig. Den är också viktig för den är en del av vår personlighet. Om jag backar på detta minne, ska jag då också backa på  andra minnen, på alla minnen? Det blir inte mycket kvar av mina minnen och min personlighet.

Jag tror inte att hela ens person står och faller med ett minne av en händelse. I stället finns skäl att söka den sanna bilden. En sanningssökare väjer inte för att kolla sina egna minnen. Då blir han eller hon så mycket starkare. Motsatsen: Den som överbevisad klänger fast vid felaktiga minnen står på lös grund.

Minnen är en viktig del av vår person - låt det ge en sann bild. Då blir vi sanna.

DET ÄR MIN IDÉ!

En övning jag välkomnar alla vänner att göra är att föreslå en idé och sedan lugnt och sansat se hur den tas emot. I många fall, det är min erfarenhet, blir det för mottagaren lättare om hen får till det som om det är hens egen idé.

Ett fall i mängden: En granne hade besvär med sin dementa hustru. Han hade placerat henne på ett hem, men där fungerade inte vården. Jag förklarade i all enkelhet att mitt ex som jobbat inom geriatrik i decennier nog skulle kunna hjälpa till med förslag till bättre boenden.

Grannen fortsatte klaga på vården och till slut sa jag: Jag kan ta reda på ett bra hem för din hustru, kollade med ex:et och föreslog ett hon jobbat på som har gott rykte inom kommunens äldreomsorg. Nu började en process för grannen. Å ena sidan trodde han på mig och ex:et och han ville placera hustrun på ett bättre boende.

Å andra sidan var ju det här inte hans egen idé, det var Pers och Pers ex. En kamp uppstod nu i grannens inre. Ska jag låta Per styra över viktiga val, eller ska jag sköta den saken själv? Grannens svar blev att han klarade sig själv. Sakta men säkert blev det nu klart för honom att det nya boendet var hans egen idé.

Du kan säkert hitta egna exempel. NIH-syndromet, Not Invented Here, finns i alla läger och på alla nivåer. Ett förslag tas emot med lenden, läggs i malpåse, dammas av och plockas fram efter lämplig tid. Då är det mottagarens egen idé!

Som frilansare har jag gett chefredaktörer intressanta och originella artikelförslag, bara för att några månader senare höra att texten nu var skriven. Här förlorar jag intäkter och det ger mig upphov till irritation.

Men de fall jag inte gör ekonomisk förlust känner jag nu att det är ganska bra att mottagaren tar till sig idéer som sina egna. Det viktiga är att idén förverkligas. Som befälen sa på K4, se men inte synas. Bakom linjerna vill en jägare inte bli sedd. Funkar nog ganska bra också i Huddinge, eller i vilken kommun du bor. Och det är riktigt roande att iaktta processen där en idé inkorporeras som mottagarens egen.

EPIGENETIK – SPÄNNANDE, MEN…

På inrådan av vanligtvis välunderrättad källa slog jag på Vetandets värld, SR, igår. Ämnet var epigenetik och det började riktigt lovande. En socialrelaterad forskare från Överkalix berättade om sina rön. Han hade via vår utmärkta folkbokföring studerat hur 1000 farföräldrars svält i tio-årsåldern lett till fördelaktig mortalitet för sönsönerna i samma Överkalix.

Den vetenskapliga journalisten på Vetandets värld tycktes inte känna några gränser för sin hänförelse över forskningsresultaten. Erfarenheter leder till att den genuppsättning farfar lämnar vidare vid kopulationen med farmor ändras! Kosten, eller brist på kost, förändrar arvet. Det är faktiskt varken mer eller mindre en sensation.

Journalisten fortsätter med att intervjua en professor i epigenetik vid Karolinska institutet. Hon skrattar fortfarande hänförd och är helt övertygad om att han kommer att få nobelpris. Faktum är här börjar jag undra var beläggen finns? Finns forskning som stödjer tanken på att våra erfarenheter ger avtryck i arvsmassan?

Epigenetik, begreppet myntades 1942, är ett forskningsområde som studerar hur olika gener i DNA-spiralen antingen stängs av eller på. Samma DNA finns i nagelbanden som pannloben eller tummen, eller ögat… När könscellen ska skapa en pannlob, då stängs alla irrelevanta gener av. Bara de som behövs är påslagna. Det behöver inte bli en tumme bakom pannan.

Efter att ha lyssnat på inslaget i Vetandets värld är jag nu av den uppfattningen, att det blev inte mycket mer än en tumme av inslaget. Jag har jobbat i 9 år på Totalförsvarets forskningsinstitut och är van att förhålla mig kritisk till forskningsresultat. Jag utgick nu, igår, från att det kunde ligga något bakom den sensationella teorin och ville ha belägg för resultaten. Det behöver man inte vara disputerad för att önska.

Efter en genomsökning på nätet hittade jag en artikel från Lunds universitet. Jodå, det forskas om epigenetik. Men bara i den gamla tråkiga varianten, gener på och av. Jag skickade ett litet mejl och undrade om det inte bedrivs forskning om huruvida erfarenheter kan förändra våra arvsanlag. Nej, det hade inte Lunds universitet hört talas om, än mindre att det skulle finnas några belägg för teorin.

Och här står vi: En spännande idé som Vetandets värld saluför – men helt utan belägg. Mitt lilla råd till dig som följer vetenskapliga nyheter på radio eller i Kunskapskanalen: Ta dem med en nypa salt. Anlägg en kritisk syn. Bara för att en forskare från Överkalix hittar statistiska samband som han tror vara orsakssamband och blir intervjuad i SR, så behöver du inte köpa det. Mortaliteten i Överkalix kan mycket väl bero på att farfar lärde sina barn och barnbarn att leva sunt. Det är nu bara för dig att använda ditt sunda förnuft och inte dansa fågeldansen bara för att en spektakulär teori presenteras i Vetandets värld.

ATT SLÄPPA KONTROLLEN

Det svåraste ett controlfreak har att göra är att släppa kontrollen. Vet av egen erfarenhet, på jobb i myndigheter där jag lett medieverksamhet har jag haft ett påtagligt behov att dubbelkolla med forskarna vad som ska sägas och när. Det sitter i blodet, generna och uppväxten.

Det är klart att om jag hade samma jobb som min kompis kaptenen på Scandinavian, då blir det lite enklare. Han ska ha koll på, nästan, allt, men han kan inte dubbelkolla med meteorologerna. Han får helt enkelt lita på vad de säger om lågtryck, vindar och nederbörd. Han måste också lita på trafikledningen. Det är klart att skulle de börja prata jidderich då kanske en dubbelkoll vore på sin plats. Sannolikheten är dock rätt liten.

Jag tror, observera tror, att vi som råkar vara av arten controlfreak, att vi inte litar på andra människor fullt ut. Vi tror ibland inte att de är kapabla att leverera. Vi misstänker att de kommer att göra kapitalt fel och vilket projekt det än är, så kommer detta projekt att sluta i katastrof – om vi inte kollar ett par extra gånger.

Nu vågar jag påstå, observera påstå, att jag sakta men säkert börjar lita på att andra faktiskt är kapabla. Det kan, observera kan, bero på en ökad insikt om mina egna förmågor. Och plötsligt! visar det sig att de människor jag är inne i ett projekt med som jag råkar leda, att de blommar ut. De känner att jag litar på dem, då litar de på sig själva och det blir en väldigt trevlig uppåtgående spiral.

Receptet heter självtillit och det banar vägen för ganska mycket. Begreppet målstyrning får en ny innebörd. Gruppens medlemmar känner trygghet. De får mer energi och projektet blir bättre. Det blir roligare. Och när det blir roligare så känns inte ansträngningen så jobbig.

Bland management-filosofierna borde väl det i dag 2013 i Sverige vara ganska klart att målstyrning är överlägsen. Vi har för länge sedan lämnat bakom oss till exempel management by fear. Den sista exponenten jag såg i den skolan blev ganska kortlivad som generaldirektör.

Frågan vi ställer oss är hur vi förhåller oss till (1) oss själva och (2) till andra. Den västerländska grundfilosofin är att behandla andra som vi skulle vilja bli behandlade av dem och gillar vi oss själva är det lättare att gilla andra. Det underlättar att gilla sig själv, inte på ett narcissistiskt sätt, utan bara säga till sig själv det som är så lätt att säga till sina barn: Jag gillar dig.



 

ENTROPIN DRIVER

Entropi. Smaka på det ordet. Du kanske tycker att det smakar illa. Du vet inte vad det betyder. Eller du tycker att det är jättegott. Jag tycker att smaken är helt ok. Wikipedia: Entropi är en fysikalisk tillståndsfunktion, betecknad S. Inom statistisk mekanik kan den ses som ett mått på sannolikheten för att ett system skall inta ett visst tillstånd, inom termodynamik snarare som ett mått på hur mycket av värmeenergin i ett system som inte kan omvandlas till arbete.

Entropi bygger på skillnader, att ett tillstånd kan öka eller minska. I universum går vi mot högre (låter bakvänt) entropi. Vi kommer – oavsett vilken smak vi har – att gå mot en universell och ljummen värmedöd. Inga skillnader. Det är en sanning. Ska vi också fatalistiskt inordna oss där?

Den lilla sanning jag har är att entropi är bra. Den driver oss att antingen ta fajten och lyfta oss till en högre ekonomisk nivå eller kapitulera och surfa vidare på minimala resurser.

Frågan uppstår efter förra inlägget på denna blog. Är det bra eller inte att det finns inkomstskillnader? Det visar sig att Richard Wilkinson, grundare av Equality Trust, menar att det mesta av vårt samhälles brister beror på att folk tjänar olika mycket.

Som uppmärksamma läsare sett har Equality Trust en agenda, inkomstskillnaderna ska utjämnas. Entropin ska bort. Genom liksom i universums utjämning av villkoren kommer allt att bli lyckligt.

När jag ser pojkar i 12-årsåldern blicka framåt, då ser jag att de vill upp till en nivå där de kan leva ett liv som faktiskt ger dem ett högre välstånd. Även om de i dag inte är där, så är de är i tanken. De kommer att kämpa med utbildning och jobb för att nå dit. Vad åstadkommer de med det?

Vad 12-åringen uppnår i dag: En kämpaanda. Vad 12-åringen kommer att uppnå: Verksamhet. Med fler kronor på kontot i blicken har han drivet att jobba på. Han och hans kamrater som inte varit med i Unga Örnar kommer att jobba och slita för att uppnå sitt mål, och inte bara sitt eget, Sverige tjänar på att de knallar på. Det skapar välstånd, för inget välstånd utan någon som betalar för det.

Att sitta bekvämt tillbakalutad och nedanlåtande snegla på 12-åringen kanske ger betraktaren en känsla av att hen nog vet bättre, att denne unge man inte förstår sitt bästa, att det bara är att rösta fram en regering som lyckas få riksgälden att trycka fler sedlar. Mer sedlar måste ju innebära mer pengar! Tråkigt nog är sedeln en fordran som kräver säkerheter.

Vi börjar nu närma oss drömmarens, utopistens rike. Inget fel med visioner, men verkligheten är fortfarande hård. Någon ska producera, snart är 12-åringen där. Vi som är äldre kan bara hoppas att han lyckas, för det ligger på hans axlar att skapa det välstånd vi ska vila på under pensionen.

Det faktum att 12-åringen kommer att slita med böckerna under fem år på universitetet istället för att serverera hamburgare på McDonalds, ger dig och mig bättre framtidsutsikter.

Därmed inget sagt om att den undre kvartilen i inkomstligan ska upp. Det behöver inte betyda att den övre ska mosas ner till undre. Ett samhälle, likt det svenska, som mår hyggligt bra låter alla som anstränger sig att tjäna mer. Det är en fråga om inställning: Ska jag bli ett offer, eller ska jag förvalta de egenskaper jag fötts med?

Man kan inte skylla sin ekonomiska nivå på föräldrarna eller samhället, i alla fall inte i Sverige. Här är genom socialdemokrater och näringslivet i förening en grundplatta lagd som ger alla möjlighet att uppnå sina drömmar. Behövs bara jordmån – tro på dig själv och sträva mot ett högre (ekonomiskt) tillstånd. Det behöver inte betyda att du glömmer de mjuka värdena.

NÄR LOGIKEN GÅR HEM

Det finns flera sätt att samtala. Själv upplever jag att jag talar olika till olika människor. Samtalar jag med en homo docens, en individ som i sitt livskall upplever att han ska ösa ur sin rika skatt av erfarenheter och kunskap, då blir det snällt till att lyssna.

Skulle jag med en sådan docens-människa faktiskt hävda att jag tycker att han har fel, förbyts samtalet genast i debatt av det mer tråkiga slaget. Det är helt omöjligt att samtala då, Bubers jag-du-möte känns väldigt avlägset.

Om vi rör oss bland mer normala människor har Tina Kindeberg skrivit utmärkt, bland annat om samtalet i Pedagogisk retorik (Natur & Kultur, 2011). Det var något år sedan jag läste, men kommer ihåg det jag fastnade för.

Det finns, enligt Kindeberg, olika typkaraktärer (förmodligen hämtar hon dem från Aristoteles). Den förmedlande vet något, använder logos och skapar i samtalet en jag-relation. Den kommenterande tycker något, använder pathos, appellerar till lyssnarens känsla, det blir en jag-du-relation. Sist kommer den sonderande som övertygar genom sin karaktär, ethos, och skapar i bästa fall trovärdighet. Det blir en vi-relation.

Jag själv har sällan lyckats övertyga någon om att jag har rätt i något genom att använda logos. Går våra åsikter isär är det hart när omöjligt att med logik övertyga. Det blir en spärr i samtalet, kanske en obehaglig känsla hos den andre om det skulle visa sig att jag har rätt och han eller hon fel. Förlorade ett jobb på detta sätt.

Den kommenterande stilen där vi låter känslorna blomma lite, har för mig visat sig vara mer lyckosam, och jag får bita mig i läppen för att hålla mig fast här för att inte övertyga med logik. Nu finns till exempel teologer som framgångsrikt använder logik kopplat till pathos. En av dem är Stefan Gustavsson på CredoAkademin. Han lyckas på något mirakulöst bygga sten på sten i ett resonemang samtidigt som han skapar känsla.

Jag kände en professor i retorik. Våra åsikter gick helt isär. Men genom sonderande samtal blev det också givande samtal. Här tillämpades ethos. Detta är nog den typ av samtal som jag helst för. Man nosar lite på varandras argument.

I grunden ligger enligt min mening logiken, men den behöver en budbärare. Om en sanning ska lanseras fastnar den bättre hos lyssnaren om vi har trevligt när vi pratar. Då går logiken hem.

STÄMMER DET VAD FORSKARNA SÄGER?

När en vän säger att ”detta är sant för så säger forskarna”, då är jag benägen att anlägga kritiska frågor. Vad alla med någorlunda allmänbildning vet, finns motstridiga resultat av forskning, inte bara inom humaniora utan även inom naturvetenskap. Det är bara att söka på ”vetenskapliga strider” så finns de där.

Under några år jobbade jag som pressansvarig på Totalförsvarets forskningsinstitut. Då visade det sig också bland de 900 disputerade forskarna att här blev det livliga diskussioner om olika resultat. För mig skulle det ha varit infantilt att påstå något i stil med att det är sant, för det säger forskarna.

Också medierna uppskattade att det fanns olika sanningar beroende på vilken forskare skulle intervjuas. Till exempel: Inför den väpnade konflikten mellan USA/UK och Irak 2003, lanserade jag ett litet paket som fem redaktioner i Stockholm tyckte var bra. Jag erbjöd en halvtimmes genomgång av en forskare med inställningen antingen (1) anti-Bush, (2) objektiv eller (3) pro-Bush. Inställningen färgade förstås av sig på forskningens resultat och det var detta redaktionerna ville höra. Ingen valde den objektiva forskaren.

Vidare visar det sig under en konflikt som får stort medialt genomslag i Sverige att vissa framgångsrika forskare får ett så värdefullt varumärke att vid TV-inslag blir bylinen bara namn och t.ex. ”säkerhetsexpert”. Sådana forskare är också värdefulla för det forskningsinstitut de jobbar för. Vad de säger är förstås sant.

Men forskare är liksom du och jag, av olika åsikter. Vi har alla en egen världsbild. Det har också nyhetschefer. Det betyder att vi som är mediekonsumenter kritiskt ska läsa, lyssna på och se vad SVT, TV4, DN, SvD och andra medier för fram. Extra uppmärksamma ska vi vara när mediet släpper fram en forskare, eller expert – för då är själva undertexten att detta är sant.

I allt vetande finns en gnutta tro – för alla som själv forskar eller som jobbar med forskare är det helt uppenbart att om en forskare har en värdering så lämnar han inte denna hemma och den kommer med all sannolikhet att färga forskningen. Det finns många metoder, en är liksom forskaren på Nutek (i dag Tillväxtverket) att börja med slutsatsen och bena sig bakåt mot frågan eller de hypoteser som styr forskningsprojektet.

Min vän som blint tror på ”forskare” som stödjer hans små värderingar borde kolla lite mer: Finns andra forskare som går på tvärs? Sedan är det bara att använda sitt eget sunda förnuft.

FÖRINTELSENS HANTLANGARE KAN DYKA UPP IGEN

Har du hört talas om Milgrams lydnadsexperiment? Om du har, hoppa ner några stycken ner i texten, annars: Stanley Milgram var psykolog vid Yale-universitetet som utförde experiment där han ville undersöka människors benägenhet att lyda auktoriteter. Bakgrunden var hur vanliga människor under Naziledarna i Tyskland kunde göra sig skyldiga till mord, tortyr och andra övergrepp under Förintelsen. Experimenten började i juli 1961.

Experimenten gick till så att försökspersonen, som trodde att han var lärare, ställde frågor till eleven, som var invigd i försöket. Läraren övervakades av en auktoritär experimentledare. Läraren trodde att det hela var ett försök som gick ut på att koppla inlärning till straff (elstötar).

Läraren fick själv prova på en stöt om 45 volt. När ”inlärningen” satte igång ökades efterhand stöten vid felaktiga svar. Eleven, som satt bakom en vägg, fick i själva verket inga stötar, men spelade upp skrik som korresponderade mot spänningen. Eleven bankade i väggen och klagade på sina ”hjärtproblem”.

Under experimentledarens order utdelade 65 procent av deltagarna experimentets maximala stöt, 450 volt.

Milgram drog slutsatsen att vanliga människor under auktoritär ledning kan utföra brott som förekom i Nazityskland.

Kritik har riktats mot Milgrams experiment och slutsats, bland annat av beteendevetaren Erich Fromm som menade att en forskare inte kan dra sådana slutsatser som Milgram gjorde i ett laboratoriekontrollerat försök. I stället ville Fromm studera människor i levande livet. Fromms kritik har dock svagheten att den inte vederlägger Miligram på något konkret sätt, Fromm kan inte bevisa sin tes. Vidare trodde Fromm att människor som utför brott gör det beroende på grund av sin personlighet och inte beroende på situationen.

Det synes vara en psykologisk spärr som hindrade den judiske Fromm att se med öppna ögon. Resultatet av Milgrams experiment, som upprepats med liknande resultat, pekar mot att helt vanliga människor kan begå hemskheter bara de står under kontroll av en auktoritet.

Dyker det upp en karismatisk demagog, en auktoritär ledare, då har vi anledning att fråga oss själva: Är jag beredd att lyda blint? Om du har en auktoritär chef, fråga dig då hur mycket ditt kapital av civilkurage räcker till. Om du har barn, är det bättre eller sämre om du uppfostrar dem till kritiskt tänkande och ifrågasättande. Ligger det inte något friskt i uppkäftiga ungar?

BUBER FÖRFÖR

Ja. Vad kan intressera läsarna av denna blogg? Knappast turerna runt SD-politiker och deras uttalanden i fyllan, inte heller järnrören. Inte heller att SD trots SR:s förhoppningar medialt går stärkt ur krisen.

Som man bäddar får man ligga – det gäller även media med sina egna agendor – och efter att ha tigit ihjäl ett parti som kandiderade till riksdagen 2010 och lyckades ta sig in, som blev utsatt för ett hatiskt angrepp från en präst i Storkyrkan när de nyvalda SD-politikerna stolta klätt sig i landskapsdräkter och nu skulle in i det politiska finrummet, då får vi acceptera att de är en del av den svenska demokratin, det vore ganska odemokratiskt att hävda något annat. Själv röstade jag på Folkpartiet. Det känns bra.

Nej, vad jag tänkte ta upp är jag-du-möten. Martin Buber, den tyske dialogfilosofen är förstås allerstädes närvarande. ”Där dyker han upp igen” som en vän brukar säga. Han introducerade mig till Buber och det är en hel värld fångad i 8 pregnanta små böcker.

I ett sådant möte glömmer både du och jag framtid och historia. Det är nu! Då fångas vi i ett ögonblick där vi förenas. Det är riktigt bra och ger en känsla av välbehag. Så sant! Jag har faktiskt upplevt sådana möten och upplever dem fortfarande. Men hallå, skulle mellansonen ha sagt, är det alltid så?

Jag rannsakar mig och ser: Han har rätt. Det är inte alltid så. På måndag ska jag träffa yngste sonens lärare på ett utvecklingssamtal. Kanske skulle jag hoppas på ett jag-du-möte? Utan historien i skolan där han utsatts för diskriminerande behandling av läraren, utan tanke på kommande omdöme som betyder mycket för hans närmaste framtid? Nej, Buber får stanna i den dammiga och diminutiva bokhyllan. Här står mycket på spel och Buber är ibland mest för köksbordsfilosofer, för lika diminutiva människor som drömmer om peace-and-love och flower-power.

Kanske Neville Chamberlain på sitt besök i Berghof 15 september 1938 upplevde att han fick ett riktigt fint jag-du-möte med den man som skulle ödelägga Europa? De satt och glömde allt som föregåtts och de hade inte någon som helst tanke på de 55 miljoner människor som skulle dö i andra världskriget. Eva kommer in och serverar the. Neville tar en klunk, det är magiskt fint, han klappar en av de snälla och väluppfostrade schäfrarna och tänker att det är fred just nu. Just nu i detta fina ögonblick.

Buber har fina tankar men kan utnyttjas av sluga maktspelare. Till och med 11-åringen begriper att den han pratar med kan ha onda avsikter som kan skada honom. Han är förmögen att göra en enkel cost-benefit-analys av samtalet han är indragen i. Detta är inte den bästa av världar. Den är till och med ibland en värld som kan liknas vid ett nollsummespel. Sedan får köksbordsfilosofer hävda vad de vill med emfas -:)