LIDANDE DÄR OCH HÄR

I dag sändes ett gripande avsnitt av P1 Vinter. Mustafa Can berättar om ett besök i ett flyktingläger nära syriska gränsen. Det är människor som bor i lervällingar, utan materiella tillgångar och med fasansfulla minnen. Det berör. Borde inte få hända, inte någonstans.

2010 levde 1 miljard 220 miljoner människor i extrem fattigdom. 870 miljoner är i dag undernärda (UNICEF). Utrikespolitiska institutet listar 26 länder i konflikter, från i bokstavsordning Afghanistan till Östtimor. I Liberia har fram till 11 december 2014, 2946 människor dött av ebola, en fruktansvärd sjukdom med ett lika fruktansvärt slut.

Lidandet tycks vara en del av våra liv. Vi blir berörda. Vi vill förstås minska den misär som våra bröder och systrar, deras barn, lever i. Själv känner jag lite på distans mycket för politiskt dömda nordkoreaner som lever i fångläger. Dömda till ett liv i fasa för att de har en annan uppfattning än regimen i Pyongyang.

Då är det mer nära för mig att prata med min granne, Stefan, som skadade ryggen för 12 år sedan. Det har blivit en lång kamp mot välfärden, med brev från Försäkringskassan och a-kassan som gett Stefan så mycket ångest att den blev värre än ryggen.

Det finns människor i Sverige som älskar mänskligheten mer än sina barn. Det är ganska bekvämt. Gräv där du står, av Sven Lindqvist, är en bra start. Upplåt ett rum i din lägenhet till en flykting från Syrien.

HAIKUSKOLAN DEL 2

Nu har vi lämnat blöjstadiet och den trevande ettåringens stapplande steg. Vi är mogna för nästa steg i Haikuskolan. I förra gick vi in på stavelserna, att det ska vara 5-7-5, vi såg hur man kan hamra ihop en trerading lite hur som helst, bara stavelserna stämmer.

Vi går nu in på klassikerna, mina favoriter Issa och Basho, och hur det kan bli på svenska. Vi följer de japaner som lagt grunden och bryr oss inte om kylda stålsträngar i norr. Vi går in på själva essensen, känslan.

Det som Issa, och i ännu högre grad Basho, förmedlade var en känsla av tomhet. Den skulle ge intryck av ett buddistiskt tänkande. Helt rätt. Helt rätt för dom. Men inte för oss som inte är buddister.

Vi behöver inte låtsas, något som skulle bryta helt med haikutraditionen, vi behöver inte låtsas att vi är buddister. Det kanske känns kittlande, det buddistiska, men om vi vet var vi står, kan vi skriva en haiku utan att låtsas.

Man kan, liksom jag, ha en kristen övertygelse och det går jättebra att skriva haiku. Kanske en och annan köpare av det dikthäfte, Isvinter, jag skrev och förlaget Fri Press gav ut i maj i år, hoppades på en tom själ, ett tomt medvetande. De fick i alla fall haiku på svenska.

De flesta dikterna i häftet följer 5-7-5, några inte. Säkerligen är de mer påtagliga än traditionell haiku. Och även om en del har en lakonisk utgång så speglar de inte ett tomt medvetande.

Jag var vid medvetande när jag skrev. Jag tror på en fysisk verklighet, att allt är långt från en illusion. I en haikudikt fångar jag ett ögonblick, en känsla i det ögonblicket. Det tycker jag att du ska göra också.

Uppgift: (1) Se i vardagen, på pendeln, i parken, på Coop: Vad händer? (2)  Reflektera över vad du ser, såg (3) Skriv en dikt, inte nödvändigtvis 3 rader, 5-7-5 stavelser. Om du känner för det får du gärna lägga upp den här som en kommentar!

Per

HUR STORT ÄR UNIVERSUM?

När jag första gången, i tolvårsåldern, såg en bild av Universum på papper, då slogs jag av hur man kan avbilda världsalltet i enkel grafik.

Frågan har förföljt mig och blev faktiskt aktuell igen när jag öppnade senaste numret av Forskning & Framsteg, #8-2014. Här möts två professorer från Uppsala, en i teoretisk astrofysik och en i teoretisk fysik. Här skulle väl fysikens svar på Universums gåta ta ett steg framåt!

Det som delar professorerna är att den ene tror på den antropiska principen, den andre inte. Den antropiska principen bygger på tron, också professorer kan tro på något, att Universum är så pass finjusterat att det ska leda till biologiskt liv, att jag ska kunna skriva detta och att du ska kunna läsa detta.

Astrofysikern Lee Smolin har räknat ut, om jag minns rätt, att sannolikheten för att vårt Universum inte skulle ha kollapsat för länge sedan, för att det ska finnas biologiskt liv i Universum är 10^-240, ett genom tio upphöjt till 240, 240 nollor, som en jämförelse finns det 1.57 *10^57 elektroner i Universum. Det är en fasligt liten sannolikhet för våra liv om slumpen hade fått styra.

Låt oss lämna svindlande tal och återgå till professorerna från Uppsala. Där i samtalet, som du kan lyssna på i  Forskning & Framstegs podd, där upprepas till leda åsikten om multiversum. Det vill säga att vårt Universum inte är ensamt. I själva verket ska det finnas en ofantlig mängd Universum, närmare bestämt 10^500.

Då frågade jag mig som tolvåring, och gör det fortfarande: Hur definierar man det som är utanför Universum? Det måste vara något som bäst kan förklaras med poesi. Med en vacker ballad, med en kadrilj.

Alltså: Det fysiken kan beskriva finns i vårt Universum, det enda som kan beskrivas med fysik eller annan naturvetenskap finns i vårt Universum. Vill vi utforska vad som finns utanför får vi läsa eller skriva en dikt, sjunga en sång, ta en höstpromenad eller fundera på om vi inte är lite religiösa.

  

HAIKUSKOLAN DEL 1

Du har säkert slitit med korsord och känner att du vill ha något mer stimulerande. Som min mentor (RIP) Sven Fagerberg påpekade: I Japan löser man inte korsord, man skriver haiku. Det är enkelt, japanska tecken lämpar sig inte för korsord. I stället skriver man en dikt på tre rader med 5-7-5 stavelser.

När jag blev intresserad – och det hoppas att du också ska bli – av haiku blev det också av stavelserna, jag jobbade verkligen på att fylla stavelserna. Min första haiku i början av 1980-talet handlade om en känsla från värnplikten i en skogsglänta vid en frusen tjärn. Jag kalibrerade en granat och mätte temperaturen, det var 48 grader kallt och månen lyste upp kristaller i snön. I uniformen var det behagligt och – om jag minns rätt:

Kristaller i snön /  mångläntan bugar: Javisst! / kylda strålar böjs

Det var en dikt som Tomas Tranströmer hade kunnat skriva. Nobelpristagaren gillar abstrakta tre-radingar. Nu gillar jag dom inte. Men poängen är att för en nybörjare spelar det ingen roll vad man skriver. Huvudsaken är att det blir 17 stavelser på tre rader (den regeln ska vi lätta på senare).

På japanska är det lättare. De har ett språk som har ett annat stavelsemönster. De kan ta ut svängarna och då blir det viktigare att säga mycket, på tre rader och på ett lätt sätt.

Tänk dig att du får en tanke, en känsla. Kanske inte samtidigt. Du blöter blyertsen och börjar skissa. Det blir några försök till en första rad, kanske blir den:

Varför höstmåne? (Du har sett höstmånen, och höst är bra för det är en årstidsangivelse, haiku brukar handla om en årstid. Månen skymtar då och då mellan moln som sveper fram snabbt, nu blir efter några försök andra och tredje raden:) leker du kurragömma / en kväll som denna?

Pang! Där har vi en haiku.

Varför höstmåne / leker du kurragömma / en kväll som denna?

Dikten antyder att kvällen inte är, eller är, som alla andra.  Den borde också ha tilltalat mina japanska favoriter Issa och Basho. I nästa del av haikuskolan ska vi prata om svensk haiku, om varför man inte måste ha ett tomt huvud för att dikta. Väl mött!

TRYGGARE KAN INGEN VARA PÅ HÄRBÄRGET

Jag tittar ut från värmen och ljuset i den inredda industrilokalen. Där ute står ett femtontal människor och trycker i novemberkylan, mörkret och snålregnet. De har inte fått plats på härbärget där jag är volontär.

De väntar på transport till något annat akutboende i Stockholm. Jag känner att detta är inte ett liv de valt själva. Inne på Vinternatt som drivs av Stockholms stad, Stadsmissionen och Frälsningsarmén har vi gjort i ordning maten. Östermalms saluhall är en frikostig givare och det finns mat för alla. Det blir ordentliga sallader, risgrytor och bröd.

Gästerna är glada. De har mat och en säng. Claes, min chef här, ber en bön innan vi sätter igång. Det känns lite ovant, men jag ber för att tvättmaskinen ska fungera i kväll. Frälsningsarméns anställde städar, vi hjälper honom att bädda och så förbereder vi maten.

Klockan nio på kvällen är det insläpp. Nu får 20 uteliggare plats. De är hungriga. Några duschar, en slänger in kläder i tvättmaskinen. Vilka kommer hit? Det är mest papperslösa rumäner. Om dessa rumäner, många romer finns det både uppfattningar och sanningar.

De tigger. Uppenbart. De tigger. Det sitter en stackars rumänska och tigger vid min pendeltågsstation i Huddinge. De roffar åt sig av bidrag. Fel. De får inga bidrag. De borde stanna hemma, det är bättre att hjälpa dem på plats. Tycks inte gå.

Dagens Nyheter publicerade en intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson (2014-04-08). Hon säger:

”Jag är förbannad, ledsen och besviken.”

Trots att Rumänska staten får i storleken och motsvarigheten till över en miljard kronor ur EUs strukturfonder, vägrar Rumänien att ta ut pengar för att göra tillvaron något mer dräglig för sina romer.

Då får vi ta hand om dem som kommer hit. Det är basic, alla ska ha tak över huvudet och ett mål mat.

Den senaste mätningen på hur många som är hemlösa i Sverige gjordes 2011 av Socialstyrelsen. Den visar att det då var 4500 människor som var akut hemlösa, hänvisad till härbärgen eller andra akutboenden. 280 sov utomhus eller i offentliga utrymmen.

På Vinternatt i Hjorthagen sitter gästerna, de är glada och de visar tacksamhet. Vi volontärer slevar upp av risgrytan och det räcker till alla. Alldeles intill på Värtahemmet, eller som det hette då, Frälsningsarméns Industrihem bodde min mammas morbror Kåbe flera år. Där hade han ett rum och framför allt egen nyckel till det rummet. Sedan dess har jag haft ett gott öga till Frälsningsarmén.

Jag pratar med en av gästerna på Vinternatt. Han är byggnadsjobbare och försöker få ett arbete.

”The stone to stand on is a job” säger han och i hans ögon ser jag att han kommer att lyckas. Det kommer att bli jobb, bostad och kanske familj.

Stockholms stad har flera program för hemlösa. Ett är ”Bostad Först”. Idén är att med egen bostad löser sig flera knutar. Det finns inga krav på att den hemlöse ska ordna skulder eller missbruk på detta stadium. Det kommer senare. Akut jobbar staden med vad som kallas tak-över-huvudet-garanti. Det finns tak för alla, det enda kravet är att den hemlöse inte är våldsam eller hotar den som ger hjälpen.

Klockan närmar sig elva, det är lördagskväll och vi volontärer samlar oss för att åka till våra egna lägenheter. Belysningen släcks ner på Vinternatt i Hjorthagen. Gästerna kryper ner mellan lakanen. De kommer att somna och tryggare kan ingen vara.

FÖRSVARET FRÅN EN HELIKOPTER

När Annika Nordgren Christensen skriver i nättidningen Axess, en tämligen uppgiven – och välskriven – text om försvaret och kunskaperna om det, då känner jag igen henne från en intervju på ett fik i Gamla Stan 2008.

Annika företrädde Miljöpartiet och satt i Försvarsberedningen. Jag irriterade mig lite på att hon ville låta Hemvärnet syssla med mer civila uppgifter och öva mindre för striden. Men Annika var förstås påläst och gav svar som kunde tryckas.

Nu är Annika en fristående försvarsdebattör som alla lyssnar till, eller borde lyssna till. Hon är mer inriktad på försvarets villkor än vad hennes gamla parti är där Peter Rådberg i en avvikande mening i Försvarsberedningens senaste rapport, återigen målar upp klimathotet som den viktigaste säkerhetspolitiska frågan.

Annika berättar om sitt första möte med en general för tjugo år sedan, generallöjtnanten Åke Sagrén, som var arméchef. Han uppfyllde Annikas ”samtliga förutfattade meningar” om en general. Hon tycker förstås bra om generalen. Jag har också träffat Sagrén. Han gillade jägare och vi kom bra överens.

Annika har vandrat långt och blivit en erkänd expert på försvaret. Hon står lite vid sidan och är inte bunden av ett partis agenda och ser försvaret från ett helikopterperspektiv. Hon frågar sig hur det är med gränssnittet mellan politiker och generalerna som leder Försvarsmakten och där spegelresonemangen blir absurda, till exempel när ÖB:s ”råd om att avstå från fasta militära installationer [på Gotland] avfärdas [av den politiska ledningen]”. Att Gotland inte ska försvaras är en dogm som sitter djupt.

När Försvarsmakten åläggs spara 500 lönemiljoner, får det konsekvenser. En är en möjlig nedläggning av Marinens musikkår. Samtidigt som regeringen fattat beslut om miljonerna utan att söka uppgörelse med oppositionen, svarar försvarsminister Karin Enström (m) undvikande i riksdagen på frågor om nedläggningen: ”Det är en fråga för Försvarsmakten”. Jo. Det är det. Men det är regeringens besparingskrav som är orsaken.  För övrigt är det tyst om de 500 miljonerna när Moderaterna nu berättar om sina satsningar på försvaret.

En annan fråga jag funderar på är matransonerna i de ryska förbanden. När jag intervjuade Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) 2013, meddelade hon att situationen i Ryssland var sådan att soldaterna inte ens fick mat. Hon hade själv varit i Ryssland. Nu skulle jag vilja fråga henne om hur hon ser på de ryska invasionsstyrkorna på Krim, om de hade tillräckligt med mat?