FÖRSVARET FRÅN EN HELIKOPTER

När Annika Nordgren Christensen skriver i nättidningen Axess, en tämligen uppgiven – och välskriven – text om försvaret och kunskaperna om det, då känner jag igen henne från en intervju på ett fik i Gamla Stan 2008.

Annika företrädde Miljöpartiet och satt i Försvarsberedningen. Jag irriterade mig lite på att hon ville låta Hemvärnet syssla med mer civila uppgifter och öva mindre för striden. Men Annika var förstås påläst och gav svar som kunde tryckas.

Nu är Annika en fristående försvarsdebattör som alla lyssnar till, eller borde lyssna till. Hon är mer inriktad på försvarets villkor än vad hennes gamla parti är där Peter Rådberg i en avvikande mening i Försvarsberedningens senaste rapport, återigen målar upp klimathotet som den viktigaste säkerhetspolitiska frågan.

Annika berättar om sitt första möte med en general för tjugo år sedan, generallöjtnanten Åke Sagrén, som var arméchef. Han uppfyllde Annikas ”samtliga förutfattade meningar” om en general. Hon tycker förstås bra om generalen. Jag har också träffat Sagrén. Han gillade jägare och vi kom bra överens.

Annika har vandrat långt och blivit en erkänd expert på försvaret. Hon står lite vid sidan och är inte bunden av ett partis agenda och ser försvaret från ett helikopterperspektiv. Hon frågar sig hur det är med gränssnittet mellan politiker och generalerna som leder Försvarsmakten och där spegelresonemangen blir absurda, till exempel när ÖB:s ”råd om att avstå från fasta militära installationer [på Gotland] avfärdas [av den politiska ledningen]”. Att Gotland inte ska försvaras är en dogm som sitter djupt.

När Försvarsmakten åläggs spara 500 lönemiljoner, får det konsekvenser. En är en möjlig nedläggning av Marinens musikkår. Samtidigt som regeringen fattat beslut om miljonerna utan att söka uppgörelse med oppositionen, svarar försvarsminister Karin Enström (m) undvikande i riksdagen på frågor om nedläggningen: ”Det är en fråga för Försvarsmakten”. Jo. Det är det. Men det är regeringens besparingskrav som är orsaken.  För övrigt är det tyst om de 500 miljonerna när Moderaterna nu berättar om sina satsningar på försvaret.

En annan fråga jag funderar på är matransonerna i de ryska förbanden. När jag intervjuade Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) 2013, meddelade hon att situationen i Ryssland var sådan att soldaterna inte ens fick mat. Hon hade själv varit i Ryssland. Nu skulle jag vilja fråga henne om hur hon ser på de ryska invasionsstyrkorna på Krim, om de hade tillräckligt med mat?