Jag tittar ut från värmen
och ljuset i den inredda industrilokalen. Där ute står ett femtontal människor
och trycker i novemberkylan, mörkret och snålregnet. De har inte fått plats på
härbärget där jag är volontär.
De väntar på transport
till något annat akutboende i Stockholm. Jag känner att detta är inte ett liv
de valt själva. Inne på Vinternatt som drivs av Stockholms stad, Stadsmissionen
och Frälsningsarmén har vi gjort i ordning maten. Östermalms saluhall är en
frikostig givare och det finns mat för alla. Det blir ordentliga sallader,
risgrytor och bröd.
Gästerna är glada. De har
mat och en säng. Claes, min chef här, ber en bön innan vi sätter igång. Det
känns lite ovant, men jag ber för att tvättmaskinen ska fungera i kväll.
Frälsningsarméns anställde städar, vi hjälper honom att bädda och så förbereder
vi maten.
Klockan nio på kvällen är
det insläpp. Nu får 20 uteliggare plats. De är hungriga. Några duschar, en
slänger in kläder i tvättmaskinen. Vilka kommer hit? Det är mest papperslösa
rumäner. Om dessa rumäner, många romer finns det både uppfattningar och
sanningar.
De tigger. Uppenbart. De
tigger. Det sitter en stackars rumänska och tigger vid min pendeltågsstation i
Huddinge. De roffar åt sig av bidrag. Fel. De får inga bidrag. De borde stanna
hemma, det är bättre att hjälpa dem på plats. Tycks inte gå.
Dagens Nyheter publicerade
en intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson (2014-04-08). Hon säger:
”Jag är förbannad, ledsen
och besviken.”
Trots att Rumänska staten
får i storleken och motsvarigheten till över en miljard kronor ur EUs
strukturfonder, vägrar Rumänien att ta ut pengar för att göra tillvaron något
mer dräglig för sina romer.
Då får vi ta hand om dem
som kommer hit. Det är basic, alla
ska ha tak över huvudet och ett mål mat.
Den senaste mätningen på
hur många som är hemlösa i Sverige gjordes 2011 av Socialstyrelsen. Den visar
att det då var 4500 människor som var akut hemlösa, hänvisad till härbärgen
eller andra akutboenden. 280 sov utomhus eller i offentliga utrymmen.
På Vinternatt i Hjorthagen
sitter gästerna, de är glada och de visar tacksamhet. Vi volontärer slevar upp
av risgrytan och det räcker till alla. Alldeles intill på Värtahemmet, eller
som det hette då, Frälsningsarméns Industrihem bodde min mammas morbror Kåbe
flera år. Där hade han ett rum och framför allt egen nyckel till det rummet. Sedan
dess har jag haft ett gott öga till Frälsningsarmén.
Jag pratar med en av
gästerna på Vinternatt. Han är byggnadsjobbare och försöker få ett arbete.
”The stone to stand on is a job” säger han och i hans ögon ser jag att han kommer att lyckas. Det kommer att bli jobb, bostad och kanske familj.
Stockholms stad har flera
program för hemlösa. Ett är ”Bostad Först”. Idén är att med egen bostad löser
sig flera knutar. Det finns inga krav på att den hemlöse ska ordna skulder
eller missbruk på detta stadium. Det kommer senare. Akut jobbar staden med vad
som kallas tak-över-huvudet-garanti. Det finns tak för alla, det enda kravet är
att den hemlöse inte är våldsam eller hotar den som ger hjälpen.
Klockan närmar sig elva,
det är lördagskväll och vi volontärer samlar oss för att åka till våra egna
lägenheter. Belysningen släcks ner på Vinternatt i Hjorthagen. Gästerna kryper
ner mellan lakanen. De kommer att somna och tryggare kan ingen vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar