Men i en enda story av alla jag läst under de här 20 åren
går det spikrakt för Kalle. Han blir matrecensent för Ankeborgsposten och en
celebritet i staden. Han sätter upp stjärnor på restauranger och river ner dem.
De som får nåd hos Kalles kräsna matsinne blomstrar, andra går omkull. Han är
obeveklig och drivs av ett patos för sanningen. Det är den som driver denna
story med vidhängande konflikter.
Sanning är aktuellt i dag lika mycket som när manusförfattaren
Gorm Transgaard lät Kalle bli dess förespråkare. Det är bara det att vi i dag
har ett mer komplicerat förhållningssätt till sanning. Många tycker inte om
tanken på att det skulle finnas en sanning. Om man, du och jag, hävdar en
sanning så får vi vara beredda på att den blir ifrågasatt. Vi måste då innan vi
hävdar sanningen fundera ordentligt på rimligheten. Filosofer brukar pröva sanningar
med koherenskriterier och korrespondensvillkor. Är påståendet om sanningen
logiskt sammanhängande och korresponderar det med verkligheten?
Okey. Vi har prövat vår sanning och den håller. Ska vi då
torgföra den? Inte självklart. Vi bedömer att den kommer att segla ut i ett
vakuum. Det gäller att tajma den. Flitiga pressansvariga på myndigheter vet att
nyhetscheferna vill se ett sammanhang i tillvaron, det vill säga minst två händelser
som hänger ihop i ett sammanhang. Så tiden används händigt.
Om vi backar till begreppet sanning visar det sig att
utan en objektiv sådan blir samtal meningslösa. Jag kan hävda att det är sommar
ute, fastän det nu är höst och tolv grader. Om du istället hävdar att det nu är
vinter och dags att klä julgranen blir samtalet helt urbota. Jag menar att det
finns en objektiv sanning om allt. Äggskal i den omelett Kalle blir bjuden på i
Kustpalatset Kräsmagen, är äggskal och inget annat. Därmed dissar Kalle
världens dyraste restaurang.
Det som är en sanning men som på tidigt 1970-tal inte var
det, tillståndet i miljön, kan i dag hävdas. Björn Gillberg ropade ensam då för
döva öron. I dag ropar alla om miljön. Tiden värker fram det sanna.
