tisdag 26 juni 2012

RESPEKTERA OCH ACCEPTERA

Igår kväll, alldeles för sent, hade jag ett samtal med vännen som tidigare hade åsikter om kreativitet. Trots den sena timmen blev det ett givande samtal och kretsade runt två begrepp som alltid är aktuella: Att respektera och acceptera.

Vi slänger oss ofta med termer utan att fundera på vad de innebär, typ: Jag respekterar lingonväktaren i centrum trots att han har synpunkter på att lillgrabben cyklar över avspärrningen även om det är folktomt. Eller om jag bodde i Rosengård: Jag respekterar, typ, snuten som kommer hit och är jävligt taskig.

Respekt är ett tungt och värdeladdat ord. Visa respekt för de äldre! Ta i hand och bocka! Inte helt okontroversiellt när den yngre har ett helt annat mönster för att visa respekt. Det kan tyckas naturligt att turken i Hovsjö vill att den 15-åriga dottern inte sminkar och klär sig som ett fnask. Hon visar inte respekt för familjen som blir vanhedrad.

”Jag accepterar att du är arg”. Detta uttryck kan betyda att avsändaren sätter sig över objektet: Du kan vara hur arg som helst på mig, men det berör mig inte det minsta, i själva verket tycker jag synd om dig för att du är arg.

Man kan ha respekt för andras åsikter. Till exempel kan den som är kristen ha respekt för ateistens åsikter om trosfrågor. Att det existerar två diametralt skilda åsikter om tillvarons sanning bäddar för en givande diskussion. Däremot blir det svårare att respektera en hållningslös attityd där allt är sant, i.e. Svenska kyrkans trosinställning.

Det var mycket om att respektera, mindre om att acceptera. Det vardagliga uttrycket ”jag accepterar sakernas ordning” borde vara ganska destruktivt. Hur var det med alla namn som visade civilkurage och verkligen inte fann sig i den ordning av sakerna som för evigt gällande? Augustinus, Burke och Marx satte avtryck. På hemmaplan har vi Branting med flera.

När jag går till nätet och slår upp ”respektera” på Nationalencyklopedin frågar jag mig varför jag betalar nästan 700 kronor om året för detta uppslagsverk? ne.se förklarar ”respekt” genom att använda ordet ”respekt”. Därmed blir förklaringen helt urvattnad.

Wikipedia är bättre: Att respektera någon annan är att värdera och ta hänsyn till denne. Man kan som seglare vara rädd för naturens element. En person som är moraliskt högtstående förtjänar att aktas. Man kan känna ödmjukhet inför en fråga.

Så: Om din granne i tvättstugan tycker att alla kristna ska hängas i pianotråd? Hur reagerar du då? Förhoppningsvis bemöter du honom eller henne med respekt. Intressant fråga, varför tycker du det? Respekt är att se din nästa. Däremot behöver du inte acceptera utsagan. Men eftersom du inte har för avsikt att flytta får du stå ut med din granne. Han eller hon finns där.

Det ligger uppenbarligen något destruktivt över acceptans, ungefär som det gifta paret som egentligen borde ha skiljts åt för 15 år sedan men inte vågar släppa loss. Det är undergivet. Att acceptera är att godta. Men i en värld där allt inte är perfekt, ska vi inte godta sakernas ordning.