När jag första gången, i
tolvårsåldern, såg en bild av Universum på papper, då slogs jag av hur man kan
avbilda världsalltet i enkel grafik.
Frågan har förföljt mig
och blev faktiskt aktuell igen när jag öppnade senaste numret av Forskning
& Framsteg, #8-2014. Här möts två professorer från Uppsala, en i teoretisk
astrofysik och en i teoretisk fysik. Här skulle väl fysikens svar på Universums
gåta ta ett steg framåt!
Det som delar
professorerna är att den ene tror på den antropiska principen, den andre inte.
Den antropiska principen bygger på tron, också professorer kan tro på något, att
Universum är så pass finjusterat att det ska leda till biologiskt liv, att jag
ska kunna skriva detta och att du ska kunna läsa detta.
Astrofysikern Lee Smolin
har räknat ut, om jag minns rätt, att sannolikheten för att vårt Universum inte
skulle ha kollapsat för länge sedan, för att det ska finnas biologiskt liv i
Universum är 10^-240, ett genom tio upphöjt till 240, 240 nollor, som en
jämförelse finns det 1.57 *10^57 elektroner i Universum. Det är en fasligt
liten sannolikhet för våra liv om slumpen hade fått styra.
Låt oss lämna svindlande
tal och återgå till professorerna från Uppsala. Där i samtalet, som du kan
lyssna på i Forskning & Framstegs podd, där upprepas till leda åsikten om multiversum. Det vill
säga att vårt Universum inte är ensamt. I själva verket ska det finnas en
ofantlig mängd Universum, närmare bestämt 10^500.
Då frågade jag mig som
tolvåring, och gör det fortfarande: Hur definierar man det som är utanför
Universum? Det måste vara något som bäst kan förklaras med poesi. Med en vacker
ballad, med en kadrilj.
Alltså:
Det fysiken kan beskriva finns i vårt Universum, det enda som kan beskrivas med
fysik eller annan naturvetenskap finns i vårt Universum. Vill vi utforska vad
som finns utanför får vi läsa eller skriva en dikt, sjunga en sång, ta en
höstpromenad eller fundera på om vi inte är lite religiösa.
