fredag 31 augusti 2012

BESSERWISSERN I BASTUN

Har du också stött på honom? (för det är i 99 procent av fallen en han.) Har du och hur ofta konfronteras du med mannen som ska förklara hur det ligger till? Som vet allt oavsett vad som i ett samtal kommer på tapeten?

Jag har. Kommer just från föreningens bastu. Som bastuansvarig är förstås min granne expert på bastubadning. Det är bara att nämna ventilation så kommer en lång drapa. Men han är också expert på annat. På allt. Från demens till företagsledning.

Det är ingen idé att försöka sig på ett samtal utan att snällt lyssna i bastuhetta och artigt ställa följdfrågor. För min och mångas förbannelse är att artighet sitter i ryggmärgen. Vi kämpar på och låtsas lyssna. Men det känns inte hederligt.

Hjärnan koagulerar i bastun när jag ser ett självutnämnt uppslagsverk som vräker ur sig nonsens. Inget ont med kunniga experter som pratar om något du är intresserad av. På FOI fanns flera uppslagsverk, encyklopedier, inte bara på hyllorna i biblioteket utan många forskare som gärna delade med sig av sina slutsatser.  Det var förstås spännande att lyssna, särskilt till försvarsanalytikerna som gav nytt sken över frågor som jag var nyfiken på. De adderade till mitt vetande och de förtjänade att berätta.

Men besserwissern i bastun, mittpunkten i världsalltet som då och då säger sig bli bekräftad av CNN eller BBC, han som ser varje påstående som en fråga, som harklar sig, går ner med rösten en halv oktav, då vet du att här kommer en 20 minuter lång utläggning om den politiska utvecklingen från kejsar Augustus till Olof Palme och du känner i förväg till allt som kommer. Då sätts din empatiska förmåga på prov.

Vad jag vill sätta fingret på är det sociala kittet. Våra trevliga följdfrågor. Vår nedärvda artighet. Att allt ska vara så gemytligt. Vad är alternativet? ”Du låter som en uppdragen papegoja och det du säger är trams.” Att säga något sådant är inget mindre än en krigsförklaring.

Empati, som Joanna Rose lyfter fram i Forskning & Framsteg (6/2011), är ett socialt kitt. Hon skriver om en av världens främsta primatforskare, Frans de Waal. ”Empati innebär att vi har kapacitet att vara i samklang med andra.” Empati har enligt de Waal funnits sedan historiens begynnelse.

Vi går till Wikipedia: ”Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att kunna handla i enlighet med detta.” Då krävs i ett samtal mellan två personer att minst den ene har empatisk förmåga för att det inte ska bli en kraschlandning. Du kan själv räkna ut hur det skulle gå med två nivellerade uppslagsverk i en bastu.




fredag 24 augusti 2012

FEM VARFÖR GÄLLER INTE BREIVIK

Five W:s. Fem varför. Det är kärnan i den process som startar på Toyota när något går snett, när någon gjort fel. På Toyota och företag som tagit efter, skuldbeläggs inte den som gjort fel. Istället ställs frågan: Varför gjorde han eller hon fel? Fokus kan ställas på utbildningen. Varför lärdes det inte ut? Varför sparade företaget på utbildningen? etc.

Det är ett sympatiskt sätt att se på fel. Vi skuldbelägger inte en person. I stället frågar vi oss varför. Processen gagnar företaget som premierar anställda att göra i stället för att inte göra. Systemfel i organisationen kan bli åtgärdade.

Samtidigt lyssnar jag på domstolen i Oslo. Domaren berättar sakligt om alla som blev skjutna på Utöya. Det är en lång serie av namn, födelseår och vart skotten träffat. Breivik är dömd till 21 år. Frågan är om norska staten, domstolen, norrmännen, anhöriga skulle lägga fokus på att förstå Anders Behring Breivik?

Nej. Han har klivit över gränsen för vad som är acceptabelt. På femte varför? skulle svaret blivit att han blev född. Det är inte mycket vi kan göra åt det. Vi får leva med att rötägg föds och en dag begår ett brott mot mänskligheten.

Skulle vi ha förstått Adolf Hitler? Josef Stalin? Pol Pot? Neil Chamberlain gjorde ett försök 1938 att förstå en man som på sin agenda hade att ödelägga Europa. Denna empati var bortkastad och det förstod andra politiker i England. Winston Churchill ställde inga frågor. Han levererade svar.

Titta på din omgivning. Det finns säkert någon person du anser vara skadlig för dig. Ska du ställa frågan varför? Vad driver din sambo att misshandla dig? Det blir många varför. Så många att själva misshandeln blir en mindre fråga. Det är du och dina varför kvar. Istället ska du säga dig själv att detta inte är acceptabelt och ta konsekvenserna.

Vi är många som gärna förlåter en handling som upprepas om och om. Prästen i den kyrka vi inte längre besöker förlåter på uppdrag våra synder söndag efter söndag. Vad är meningen med det? Borde inte en förlåtelse vara villkorad?

Empati är stort. Men att säga att här går gränsen är större. Det gäller Breivik såväl som dina plågoandar på närmre håll.




torsdag 16 augusti 2012

KLIMATBUDGET SMART VAL

För ett par år sedan blev klimatbudgetar heta. Vänsterpartiet och Miljöpartiet drev krav om att kommunernas budgetar också skulle visa vilka effekter på miljön som den kommande verksamheten skulle ha. Miljösmarta budgetar på kommunal nivå länkas med nationella.

Poängen är uppenbar. En budget oavsett om du gör den för din egen del, för marknadsavdelningen eller för myndigheten, innebär att du planerar verksamhet. Något ska åstadkommas, skapas och detta skapande kan ses ur flera vinklar.

Ingen verksamhet alls är den mest klimatsmarta. Men om vi nu inte lägger ner projektet människa omedelbart, så kan vi med nollbudgetering se vad vi faktiskt vill åstadkomma. Vi kan, även om han är kritiserad, utgå från Maslows behovshierarki.

Då frågar den observante kommuninvånaren om mycket av det vi tar för självklart också verkligen är nödvändigt för att vi ska ta oss upp till femte steget som är självförverkligande? Lyckades inte gammelmorfar med det? Och ändå hade han inte internet, tv, Volvo V70 II eller en 40 fots segelbåt.

Nej. Det är andra värden här i livet som är hårdvaluta. När man ätit sig mätt, kan gå ut och känna sig trygg på gatan, dela sitt liv med andra i gemenskap, få uppskattning för den man är och sedan spänna bågen och se att man gjort något bra, då spinner man som en katt.

Kommuninvånaren fortsätter fundera och kommer på att han lever i en jämförande, en komparativ värld. Det som driver honom är faktiskt inte vad han själv har utan av vad andra har. Han måste hela tiden se vad avlägsna släktingar har, vad grannen har och vad den odräglige arbetskollegan har. Han måste stå på pinnen över i stegen. Han är inne i ekorrhjulet.

Detta hjul går bara runt och runt, men med eskalerande fart. Och snart havererar det. Det blir en finansbubbla, fastighetskris. Greker förödmjukar sig efter att ha levt över budget. Liv och samhällen går i kras. Det finns ett annat sätt att se på ökad konsumtion.

I naturen finns inga tillväxtkurvor som aldrig planar ut. De är S-formade. Skälet är att de annars skulle nå oändlighet och ett sådant begrepp finns bara på papper i den fysiska världen. Om vi nu vill ha någorlunda kontroll på ökad konsumtion i en budget och inte låta oss överraskas av att naturen tar kommando, då finns skäl att inte bara planera verksamhet på ett ekonomiskt sätt utan även av att följa denna budget, oavsett vilken skärning den har.

När amerikansk underskrift sattes på Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009, var det efter krav på en fullständigt urvattnad överenskommelse om hur den globala uppvärmningen skulle bromsas.

Orsak: Konsumtions- och levnadsvanorna i USA går inte att ändra på. Det vore självmord av en president att tvinga invånarna i Los Angeles att åka kommunalt. Men eftersom tillväxten i USA liksom i alla andra kända ekonomier inte kan nå oändligheten kommer ändå konsumtionen att regleras. Det vore smartare att sköta detta efter eget huvud.




fredag 10 augusti 2012

DEN VITA CLOWNEN

Så mycket tittar svensken på TV (Hela befolkningen 3-99 år):
År 2005 146 min/dag
År 2006 154 min/dag
År 2007 157 min/dag
År 2008 160 min/dag
År 2009 166 min/dag
År 2010 166 min/dag
(ambigrammedia.se/2012)

Det är föga förvånande att TV-konsumtionen ökar. I brist på egen tankekraft får vi konsumenter låta oss gödas av vad TV tillhandahåller. En av min storasyrras pojkvänner hade alltid TV:n på, liksom för att få uppslag till tankar. Inget ont med det. Men jag ställer frågan: Ska ett nivellerat programutbud på SVT eller TV4 vara fyrbåken bortom fjärden i vintern? Ska vi om sommaren luta oss mot Allsång på Skansen? Ska vi spendera vår tid på dumheter för att räkna bort en timme?

Jag ska genast erkänna att jag aldrig tittar på TV. Kanske av misstag när Queen Live at Wembley Stadium rullat ut och försvinner från DVD-spelaren, då dyker Rapport, SVT, upp och jag känner… att detta är förgången tid. Kanske beroende på att redaktionen bakom Rapport och jag har helt olika agendor.

Wikipedia: Bröd och skådespel är ett uttryck från romartiden då romerska imperiet erbjöd romarna gladiatorspel och annan underhållning i kombination med något att äta för att romarna skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera.

TV är liksom gladiatorspelen i dag ett sätt att hålla massorna nöjda med underhållning, kanske något att bli förbannade över, att få ha någon åsikt om. Men våra söner, slösar de bort tid på dumburken?

Svar: Nej. De är uppkopplade mot nätet liksom kompisarna i Libyen, Egypten och Syrien. De har ett massmedialt konsumtionsmönster som är lika mycket utbud som efterfrågan. De är producenter och också konsumenter. De faller inte i fällan som Ray Bradbury skissade på i Fahrenheit 451:

Två kvinnor möts och pratar. Samtalet begränsas till följande replik som studsar fram och tillbaka: Den vita clownen! Just denna vita clown visades på de väggstora TV-skärmarna kvällen innan mötet. Det Bradbury förutsåg 1953 har förstås slagit ut med all kraft 2012. Vill vi att den generation som ska ta över efter oss degenereras till samtal om den vita clownen?

Risken är liten. De är för uppkäftiga. De tolererar inte nonsens. Dagens TV med sköna programledare faller dem inte på läppen.

Det känns riktigt uppfriskande med 11-åringar som inte låter SVT eller TV4 styra deras tankegods. Frågan är var vi andra står?