HAIKUSKOLAN DEL 2

Nu har vi lämnat blöjstadiet och den trevande ettåringens stapplande steg. Vi är mogna för nästa steg i Haikuskolan. I förra gick vi in på stavelserna, att det ska vara 5-7-5, vi såg hur man kan hamra ihop en trerading lite hur som helst, bara stavelserna stämmer.

Vi går nu in på klassikerna, mina favoriter Issa och Basho, och hur det kan bli på svenska. Vi följer de japaner som lagt grunden och bryr oss inte om kylda stålsträngar i norr. Vi går in på själva essensen, känslan.

Det som Issa, och i ännu högre grad Basho, förmedlade var en känsla av tomhet. Den skulle ge intryck av ett buddistiskt tänkande. Helt rätt. Helt rätt för dom. Men inte för oss som inte är buddister.

Vi behöver inte låtsas, något som skulle bryta helt med haikutraditionen, vi behöver inte låtsas att vi är buddister. Det kanske känns kittlande, det buddistiska, men om vi vet var vi står, kan vi skriva en haiku utan att låtsas.

Man kan, liksom jag, ha en kristen övertygelse och det går jättebra att skriva haiku. Kanske en och annan köpare av det dikthäfte, Isvinter, jag skrev och förlaget Fri Press gav ut i maj i år, hoppades på en tom själ, ett tomt medvetande. De fick i alla fall haiku på svenska.

De flesta dikterna i häftet följer 5-7-5, några inte. Säkerligen är de mer påtagliga än traditionell haiku. Och även om en del har en lakonisk utgång så speglar de inte ett tomt medvetande.

Jag var vid medvetande när jag skrev. Jag tror på en fysisk verklighet, att allt är långt från en illusion. I en haikudikt fångar jag ett ögonblick, en känsla i det ögonblicket. Det tycker jag att du ska göra också.

Uppgift: (1) Se i vardagen, på pendeln, i parken, på Coop: Vad händer? (2)  Reflektera över vad du ser, såg (3) Skriv en dikt, inte nödvändigtvis 3 rader, 5-7-5 stavelser. Om du känner för det får du gärna lägga upp den här som en kommentar!

Per