TILLVÄXT SKAPAR VÄLSTÅND, JA ELLER NEJ?

Om tillväxt och välstånd finns (minst) två uppfattningar: A anser att vi inte behöver tillväxt för att skapa välstånd. B hävdar motsatsen. Låt oss titta på A:s uppfattning.

A menar att det finns gott om pengar, det är bara att ta från de rika, från företagen som inte bara suger ut arbetskraften utan även manipulerar konsumenterna och skattemyndigheterna. Där finns så mycket pengar att hämta så det räcker gott för att dela ut till människor som har det svårt. Det behövs ingen tillväxt!

B å andra sidan menar att det måste finnas något att fördela. B hävdar att om vi har tillväxt i ekonomin så ger det utrymme för reformer, för bättre hälsovård och därmed ett högre välstånd. B tycker att detta är självklart.

Jag har kollat på statistik, väl medveten om att den just visar statistiska samband. Det behöver inte vara kausala eller orsakssamband:

Folkhälsoinstitutet (2005) visar åldersstandardiserad dödlighet i olika dödsorsaker (tumörer, cirkulationsorgan, infektioner etc.) 1911 låg sådan dödlighet i Sverige på 1500/100 000. 2001 var samma siffra 600/100 000.

BNP per capita var 1911 28 000 kr. 2012: 374 000 kr. (Historia.se, Stockholms Universitet)

Jag vet att det här med statistik kan vara jobbigt, men låt oss titta på en annan välståndsparameter, spädbarnsdödlighet. 1750 låg den på 225/1000 och år 2000 så nära noll att den inte syns i Folkhälsoinstitutets skrift Hälso- och Samhällsutveckling i Sverige. 1750 var BNP per capita 7 400 kr.

Nu måste vi anlita vårt sunda förnuft. Kan det ligga något i statistiken? Och stämmer den slutsats vi skulle kunna dra av denna statistik med vår erfarenhet?

A skulle kunna retirera. Det gör nog inte A. I stället letar nu A efter komman och nyanser i statistikstyckena. A försöker och hugger till med signifikansen! Är siffrorna valida? Eftersom A har en livsuppfattning som går ut på att storkapitalet styr Sverige och roffar åt sig biter inte ett logiskt resonemang.

B å andra sidan ser gärna att välståndet fortsätter utvecklas och tycker att statistiken stöder hans resonemang. Utan tillväxt inget välstånd. A ringer upp B. Efter hälsningsfraserna känner A att det kokar.

"Det vet man ju hur det är med företagen, skulle vi få in allt de stjäl, skulle det räcka!" säger A.

"Men om vi inte har några företag?" svarar B.

"Det är bara att förstatliga."

"Så företagen bidrar inte med arbetstillfällen? Och tillväxt och välstånd har inget samband?"

"Nej."

"Och drivkraften hos entreprenörerna, den ska inte tillvaratas?"

"Pengar är ingen drivkraft."

"Men en viktig."

"Man jobbar för att det är roligt."

"Det är väl inte hela sanningen?"

"Om samhället ordnas så att alla får jobba med de tycker är roligt."

"Självklart. Men BNP 1750 låg på 7 400 kr, hur långt räcker det 2013?"

"Nu kommer du med siffror igen! Du debatterar, jag vill samtala."

"Och välståndet har ökat sedan 1750..."

Här lägger A på luren.

A och B har riktigt roande debatter eller samtal. Mest debatterar de nog för att testa sina argument, liksom vid riksdagsdebatter är inte målet att nå konsensus utan att stärka sin egen låda av uppfattningar.

ATT HA RÄTT - ELLER FEL

Förra veckan var jag på kurs. Väddö och Luftvärnsbyn bjöd på ledarskapsutbildning för ungdomar. De fick en riktigt bra start på sitt ledarskap. I ett av passen gick läraren, en sociolog jag hört förut - erfaren, han kan sitt område, sociologen gick igenom hur vi förhåller oss i grupper. Ungdomarna kommer att möta många människor, en är den som alltid ska ha rätt.

Den som alltid ska ha rätt är en rätt tragisk figur. Hen står på skakig grund och måste i varje samtal bli bekräftad genom att hen har rätt och motparten i samtalet fel. Det blir ganska torftiga samtal, har egen erfarenhet av den som alltid ska ha rätt.

När hen sätter igång är det bara att lyssna, varje invändning möts med ett "Jag har inte talat färdigt!". Bästa strategin borde vara att sluta med dessa samtal, men som den idiot jag är blir det nya. Kanske utför jag en liten studie av hens inre, en undersökning som tar flera år. Jag adderar hen i mitt minne och där har jag en hel del karaktärer. Såväl roliga som mindre roliga.

Men ibland kan det här med att ha rätt och fel också vara ett utslag för dominans. En förälder som vägrar klippa den berömda navelsträngen, kan uppfatta att han eller hon måste utöva inflytande på sina vuxna barn.  Det är förstås inte bra. Om det vuxna barnet går med på denna lek, kan det få ödestigra konsekvenser. Det vuxna barnet förblir barn.

Hur borde det då vara? Antag att du och jag diskuterar monarkin. Du är monarkist och jag vill ha en president. Det är två tydliga poler. I stället för att vi nu säger: Du har fel, så lyssnar vi intresserat på varandras argument. Vi nosar på dem och vi för ett sonderande samtal, som min vän retorikprofessorn skulle ha sagt. Vi lär oss av varje samtal.

Varje dag kan vi lära oss något, och genom att vi lär oss något så växer vi. Den som alltid har rätt lär sig förstås ingenting, hen kan ju redan allt. Hur tröttsamt  är det inte att ha tagit på sig en sådan patient, eller individ som ska ge underlag för en människotyp!

Det blir förstås ännu svårare när vi samtalar om allting och vad som kan ligga bakom allting.  Då handlar det ju inte bara om kung eller president, då är det verkligheten som ligger i potten på spelbordet. Här har jag lärt mig att lyssna med respekt och sista ordet är inte sagt innan sista andetaget.

Vi som älskar att resonera ger oss gärna in på samtal om stort och smått. Det blir lite av ett livselixir, att alltid gå och fundera på hur saker hänger ihop. Det är en spännande värld. Och blir ännu mer spännande när vi samtalar om den.