I dag sändes ett gripande avsnitt av P1 Vinter. Mustafa Can berättar om ett besök i ett flyktingläger nära syriska gränsen. Det är
människor som bor i lervällingar, utan materiella tillgångar och med
fasansfulla minnen. Det berör. Borde inte få hända, inte någonstans.
2010 levde 1 miljard 220 miljoner människor i extrem
fattigdom. 870 miljoner är i dag undernärda (UNICEF). Utrikespolitiska
institutet listar 26 länder i konflikter, från i bokstavsordning Afghanistan
till Östtimor. I Liberia har fram till 11 december 2014, 2946 människor dött av
ebola, en fruktansvärd sjukdom med ett lika fruktansvärt slut.
Lidandet tycks vara en del av våra liv. Vi blir berörda.
Vi vill förstås minska den misär som våra bröder och systrar, deras barn, lever
i. Själv känner jag lite på distans mycket för politiskt dömda nordkoreaner som
lever i fångläger. Dömda till ett liv i fasa för att de har en annan
uppfattning än regimen i Pyongyang.
Då är det mer nära för mig att prata med min granne,
Stefan, som skadade ryggen för 12 år sedan. Det har blivit en lång kamp mot välfärden,
med brev från Försäkringskassan och a-kassan som gett Stefan så mycket ångest
att den blev värre än ryggen.
Det finns människor i Sverige som älskar mänskligheten
mer än sina barn. Det är ganska bekvämt. Gräv där du står, av Sven Lindqvist,
är en bra start. Upplåt ett rum i din lägenhet till en flykting från Syrien.
