fredag 30 maj 2014

TRYGGARE KAN INGEN VARA PÅ HÄRBÄRGET

Jag tittar ut från värmen och ljuset i den inredda industrilokalen. Där ute står ett femtontal människor och trycker i novemberkylan, mörkret och snålregnet. De har inte fått plats på härbärget där jag är volontär.

De väntar på transport till något annat akutboende i Stockholm. Jag känner att detta är inte ett liv de valt själva. Inne på Vinternatt som drivs av Stockholms stad, Stadsmissionen och Frälsningsarmén har vi gjort i ordning maten. Östermalms saluhall är en frikostig givare och det finns mat för alla. Det blir ordentliga sallader, risgrytor och bröd.

Gästerna är glada. De har mat och en säng. Claes, min chef här, ber en bön innan vi sätter igång. Det känns lite ovant, men jag ber för att tvättmaskinen ska fungera i kväll. Frälsningsarméns anställde städar, vi hjälper honom att bädda och så förbereder vi maten.

Klockan nio på kvällen är det insläpp. Nu får 20 uteliggare plats. De är hungriga. Några duschar, en slänger in kläder i tvättmaskinen. Vilka kommer hit? Det är mest papperslösa rumäner. Om dessa rumäner, många romer finns det både uppfattningar och sanningar.

De tigger. Uppenbart. De tigger. Det sitter en stackars rumänska och tigger vid min pendeltågsstation i Huddinge. De roffar åt sig av bidrag. Fel. De får inga bidrag. De borde stanna hemma, det är bättre att hjälpa dem på plats. Tycks inte gå.

Dagens Nyheter publicerade en intervju med EU-minister Birgitta Ohlsson (2014-04-08). Hon säger:

”Jag är förbannad, ledsen och besviken.”

Trots att Rumänska staten får i storleken och motsvarigheten till över en miljard kronor ur EUs strukturfonder, vägrar Rumänien att ta ut pengar för att göra tillvaron något mer dräglig för sina romer.

Då får vi ta hand om dem som kommer hit. Det är basic, alla ska ha tak över huvudet och ett mål mat.

Den senaste mätningen på hur många som är hemlösa i Sverige gjordes 2011 av Socialstyrelsen. Den visar att det då var 4500 människor som var akut hemlösa, hänvisad till härbärgen eller andra akutboenden. 280 sov utomhus eller i offentliga utrymmen.

På Vinternatt i Hjorthagen sitter gästerna, de är glada och de visar tacksamhet. Vi volontärer slevar upp av risgrytan och det räcker till alla. Alldeles intill på Värtahemmet, eller som det hette då, Frälsningsarméns Industrihem bodde min mammas morbror Kåbe flera år. Där hade han ett rum och framför allt egen nyckel till det rummet. Sedan dess har jag haft ett gott öga till Frälsningsarmén.

Jag pratar med en av gästerna på Vinternatt. Han är byggnadsjobbare och försöker få ett arbete.

”The stone to stand on is a job” säger han och i hans ögon ser jag att han kommer att lyckas. Det kommer att bli jobb, bostad och kanske familj.

Stockholms stad har flera program för hemlösa. Ett är ”Bostad Först”. Idén är att med egen bostad löser sig flera knutar. Det finns inga krav på att den hemlöse ska ordna skulder eller missbruk på detta stadium. Det kommer senare. Akut jobbar staden med vad som kallas tak-över-huvudet-garanti. Det finns tak för alla, det enda kravet är att den hemlöse inte är våldsam eller hotar den som ger hjälpen.


Klockan närmar sig elva, det är lördagskväll och vi volontärer samlar oss för att åka till våra egna lägenheter. Belysningen släcks ner på Vinternatt i Hjorthagen. Gästerna kryper ner mellan lakanen. De kommer att somna och tryggare kan ingen vara.



söndag 18 maj 2014

FÖRSVARET FRÅN EN HELIKOPTER

När Annika Nordgren Christensen skriver i nättidningen Axess, en tämligen uppgiven – och välskriven – text om försvaret och kunskaperna om det, då känner jag igen henne från en intervju på ett fik i Gamla Stan 2008.

Annika företrädde Miljöpartiet och satt i Försvarsberedningen. Jag irriterade mig lite på att hon ville låta Hemvärnet syssla med mer civila uppgifter och öva mindre för striden. Men Annika var förstås påläst och gav svar som kunde tryckas.

Nu är Annika en fristående försvarsdebattör som alla lyssnar till, eller borde lyssna till. Hon är mer inriktad på försvarets villkor än vad hennes gamla parti är där Peter Rådberg i en avvikande mening i Försvarsberedningens senaste rapport, återigen målar upp klimathotet som den viktigaste säkerhetspolitiska frågan.

Annika berättar om sitt första möte med en general för tjugo år sedan, generallöjtnanten Åke Sagrén, som var arméchef. Han uppfyllde Annikas ”samtliga förutfattade meningar” om en general. Hon tycker förstås bra om generalen. Jag har också träffat Sagrén. Han gillade jägare och vi kom bra överens.

Annika har vandrat långt och blivit en erkänd expert på försvaret. Hon står lite vid sidan och är inte bunden av ett partis agenda och ser försvaret från ett helikopterperspektiv. Hon frågar sig hur det är med gränssnittet mellan politiker och generalerna som leder Försvarsmakten och där spegelresonemangen blir absurda, till exempel när ÖB:s ”råd om att avstå från fasta militära installationer [på Gotland] avfärdas [av den politiska ledningen]”. Att Gotland inte ska försvaras är en dogm som sitter djupt.

När Försvarsmakten åläggs spara 500 lönemiljoner, får det konsekvenser. En är en möjlig nedläggning av Marinens musikkår. Samtidigt som regeringen fattat beslut om miljonerna utan att söka uppgörelse med oppositionen, svarar försvarsminister Karin Enström (m) undvikande i riksdagen på frågor om nedläggningen: ”Det är en fråga för Försvarsmakten”. Jo. Det är det. Men det är regeringens besparingskrav som är orsaken.  För övrigt är det tyst om de 500 miljonerna när Moderaterna nu berättar om sina satsningar på försvaret.

En annan fråga jag funderar på är matransonerna i de ryska förbanden. När jag intervjuade Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) 2013, meddelade hon att situationen i Ryssland var sådan att soldaterna inte ens fick mat. Hon hade själv varit i Ryssland. Nu skulle jag vilja fråga henne om hur hon ser på de ryska invasionsstyrkorna på Krim, om de hade tillräckligt med mat?