TILLVÄXT SKAPAR VÄLSTÅND, JA ELLER NEJ?

Om tillväxt och välstånd finns (minst) två uppfattningar: A anser att vi inte behöver tillväxt för att skapa välstånd. B hävdar motsatsen. Låt oss titta på A:s uppfattning.

A menar att det finns gott om pengar, det är bara att ta från de rika, från företagen som inte bara suger ut arbetskraften utan även manipulerar konsumenterna och skattemyndigheterna. Där finns så mycket pengar att hämta så det räcker gott för att dela ut till människor som har det svårt. Det behövs ingen tillväxt!

B å andra sidan menar att det måste finnas något att fördela. B hävdar att om vi har tillväxt i ekonomin så ger det utrymme för reformer, för bättre hälsovård och därmed ett högre välstånd. B tycker att detta är självklart.

Jag har kollat på statistik, väl medveten om att den just visar statistiska samband. Det behöver inte vara kausala eller orsakssamband:

Folkhälsoinstitutet (2005) visar åldersstandardiserad dödlighet i olika dödsorsaker (tumörer, cirkulationsorgan, infektioner etc.) 1911 låg sådan dödlighet i Sverige på 1500/100 000. 2001 var samma siffra 600/100 000.

BNP per capita var 1911 28 000 kr. 2012: 374 000 kr. (Historia.se, Stockholms Universitet)

Jag vet att det här med statistik kan vara jobbigt, men låt oss titta på en annan välståndsparameter, spädbarnsdödlighet. 1750 låg den på 225/1000 och år 2000 så nära noll att den inte syns i Folkhälsoinstitutets skrift Hälso- och Samhällsutveckling i Sverige. 1750 var BNP per capita 7 400 kr.

Nu måste vi anlita vårt sunda förnuft. Kan det ligga något i statistiken? Och stämmer den slutsats vi skulle kunna dra av denna statistik med vår erfarenhet?

A skulle kunna retirera. Det gör nog inte A. I stället letar nu A efter komman och nyanser i statistikstyckena. A försöker och hugger till med signifikansen! Är siffrorna valida? Eftersom A har en livsuppfattning som går ut på att storkapitalet styr Sverige och roffar åt sig biter inte ett logiskt resonemang.

B å andra sidan ser gärna att välståndet fortsätter utvecklas och tycker att statistiken stöder hans resonemang. Utan tillväxt inget välstånd. A ringer upp B. Efter hälsningsfraserna känner A att det kokar.

"Det vet man ju hur det är med företagen, skulle vi få in allt de stjäl, skulle det räcka!" säger A.

"Men om vi inte har några företag?" svarar B.

"Det är bara att förstatliga."

"Så företagen bidrar inte med arbetstillfällen? Och tillväxt och välstånd har inget samband?"

"Nej."

"Och drivkraften hos entreprenörerna, den ska inte tillvaratas?"

"Pengar är ingen drivkraft."

"Men en viktig."

"Man jobbar för att det är roligt."

"Det är väl inte hela sanningen?"

"Om samhället ordnas så att alla får jobba med de tycker är roligt."

"Självklart. Men BNP 1750 låg på 7 400 kr, hur långt räcker det 2013?"

"Nu kommer du med siffror igen! Du debatterar, jag vill samtala."

"Och välståndet har ökat sedan 1750..."

Här lägger A på luren.

A och B har riktigt roande debatter eller samtal. Mest debatterar de nog för att testa sina argument, liksom vid riksdagsdebatter är inte målet att nå konsensus utan att stärka sin egen låda av uppfattningar.

ATT HA RÄTT - ELLER FEL

Förra veckan var jag på kurs. Väddö och Luftvärnsbyn bjöd på ledarskapsutbildning för ungdomar. De fick en riktigt bra start på sitt ledarskap. I ett av passen gick läraren, en sociolog jag hört förut - erfaren, han kan sitt område, sociologen gick igenom hur vi förhåller oss i grupper. Ungdomarna kommer att möta många människor, en är den som alltid ska ha rätt.

Den som alltid ska ha rätt är en rätt tragisk figur. Hen står på skakig grund och måste i varje samtal bli bekräftad genom att hen har rätt och motparten i samtalet fel. Det blir ganska torftiga samtal, har egen erfarenhet av den som alltid ska ha rätt.

När hen sätter igång är det bara att lyssna, varje invändning möts med ett "Jag har inte talat färdigt!". Bästa strategin borde vara att sluta med dessa samtal, men som den idiot jag är blir det nya. Kanske utför jag en liten studie av hens inre, en undersökning som tar flera år. Jag adderar hen i mitt minne och där har jag en hel del karaktärer. Såväl roliga som mindre roliga.

Men ibland kan det här med att ha rätt och fel också vara ett utslag för dominans. En förälder som vägrar klippa den berömda navelsträngen, kan uppfatta att han eller hon måste utöva inflytande på sina vuxna barn.  Det är förstås inte bra. Om det vuxna barnet går med på denna lek, kan det få ödestigra konsekvenser. Det vuxna barnet förblir barn.

Hur borde det då vara? Antag att du och jag diskuterar monarkin. Du är monarkist och jag vill ha en president. Det är två tydliga poler. I stället för att vi nu säger: Du har fel, så lyssnar vi intresserat på varandras argument. Vi nosar på dem och vi för ett sonderande samtal, som min vän retorikprofessorn skulle ha sagt. Vi lär oss av varje samtal.

Varje dag kan vi lära oss något, och genom att vi lär oss något så växer vi. Den som alltid har rätt lär sig förstås ingenting, hen kan ju redan allt. Hur tröttsamt  är det inte att ha tagit på sig en sådan patient, eller individ som ska ge underlag för en människotyp!

Det blir förstås ännu svårare när vi samtalar om allting och vad som kan ligga bakom allting.  Då handlar det ju inte bara om kung eller president, då är det verkligheten som ligger i potten på spelbordet. Här har jag lärt mig att lyssna med respekt och sista ordet är inte sagt innan sista andetaget.

Vi som älskar att resonera ger oss gärna in på samtal om stort och smått. Det blir lite av ett livselixir, att alltid gå och fundera på hur saker hänger ihop. Det är en spännande värld. Och blir ännu mer spännande när vi samtalar om den.

KAPITALISM OCH STEGAR

På väg från London i våras köpte jag ett nummer av Foreign Affairs på Gatwick. Tidningen, formgiven ungefär som National Geographic, lockar med ett ämne jag inte kan motstå: Capitalism and Inequality. Det är också ett ämne som borde vara förstasidesstoff inför nästa års riksdagsval.

Få samtal blir så livliga som när ojämlikhet och det sätt ekonomin är ordnad, kommer på tal. Möjligen slås de av stridsäpplet vad ligger bakom allting? Om de här frågorna har de flesta åsikter och kom inte och säg att du tänker göra som Kronblom i soffan i stället för att ta dig till valurnan.

Foreign Affairs har legat till sig och jag går tillbaka till understrykningar. Först menar författaren, professor Jerry Z. Muller, att kapitalism har möjliggjort välfärdsstaten. Genom den specialisering som utnyttjades i tidig kapitalism, att vi inte bara producerar det vi behöver själva utan det vi är duktiga på, växer ekonomin och det finns resurser att omfördela för staten.

En del lever på små medel, andra på större. Entropin driver oss till ansträngning, för även om vi gör något vi tycker är jättekul så finns det moment av slitgöra i allt. Just nu när sommaren ännu sätter agendan för vår puls, kan det finnas utrymme för en morot.

Om vi tittar på begreppet ojämlikhet kan vi fråga oss varför en del blir fattiga och andra rika? Det kanske handlar mindre om ojämlika möjligheter, utan mer om ojämlika förmågor att utnyttja möjligheter? Själv har jag valt en karriär som inte gjort mig rik, men jag är nöjd ändå. Det är klart att jag liksom de flesta jag känner är drivna av att tjäna pengar, men jag lider inte av att andra tjänar mer än jag.

I vårt välfärdssamhälle är det största problemet med ojämlikhet en jämförande livssyn. Vi har alla mat. Hemlösa erbjuds tak över huvudet. Detta givet blir vi ordentligt upprörda över fallskärmar och AP-fondernas lyxliv. Varför? Jo. För att det är ojämlikt. Vi andra kan inte, om vi skulle vilja, gå på Operabaren varje kväll. Vi kör inte dyra SUV:ar.

Den jämförande livssynen är inte bara ett problem bland mina kamrater i samma låga inkomstklass som jag själv befinner mig i, utan även hos villaägaren i Djursholm och hans golfkompisar. Det är på något sätt så viktigt att rangordna din nästa i en stege. Kampen blir nu att definiera hur stegen ser ut.

I min värld är inte direktören mer värd än städerskan. Kanske är städerskan intresserad av teologiska frågor, av filosofi och här är direktören helt borta. Inget snack om saken vem jag skulle tillbringa en timme med. Men kanske har direktören en genomtänkt syn på det jag är intresserad av? Det blir meningslöst att rangordna direktörer och städerskor.

I valet 2014 ska Sveriges politiska ledning utses. Var står alternativen, Alliansen och det röd-gröna blocket? Kommer vi att få en regering som bidrar till att den förödande stegen vi använder för att rangordna varandra försvinner? Ekonomiskt är alternativen 2014 intill enäggstvillingar lika.

Men, hold your horses, är det regeringens sak att påverka ett paradigm? Jo. Jag är övertygad om att regeringen, utöver att se till att alla har mat och tak över huvudet, också har möjlighet att påverka hur vi ser på andra, hur vi värderar andra. Det kan vara en tuff uppgift, men jag tror att vi skulle må bättre om vi hela tiden inte sysselsatte oss med att rangordna varandra.

HAT TRICK?

För 38 år sedan  i den lilla staden Poole i engelska Dorset vistades jag under ett par veckor hos familjen Cumner. Familjefadern Horace hade troféer på spiskransen. Jodå, han hade både spelat för Arsenal och sitt land, Wales.

En eftermiddag öppnade jag den gula boken, också på spiskransen, av en engelsk fotbollsspelare som berättade om sina minnen. Jag bläddrade, och plötsligt! handlade det om en cup alldeles efter kriget där England i finalen på Wembley mot Wales låg över med ett mål. Men då, gjorde Horace Cumner hat trick och Wales vann. Horace Cumner hade tidigare tillfrisknat på ett mirakulöst sätt från en brännskada han fått på en u-båt.  Han kom igen och blev en legend. Så ofta jag kunde berättade jag sedan om detta. Inför 50 000 krigströtta åskådare gjorde han succé!

Nu, i förra veckan, slog jag på Horace Cumner. Men webben stödde inte mitt minne. Någon match hade inte ägt rum på Wembley, än mindre hade Horace gjort tre mål. Matchen hade ägt rum i Liverpool året före och Horace hade då gjort ett mål. Jag hittade till och med en pdf på boken "Football Ambassador" av Eddie Hapgood, samma bok jag läst för knappt fyra decennier sedan. Där fanns delar av mitt minne, men inte hela.

Jag måste nu för mig själv inse att detta minne var felaktigt. Sitter inte alls hårt åt. Det kan till och med stärka min självuppfattning. Vad hade alternativet varit? Att bortse från information som inte styrker min bild av det jag varit med om? Att skapa en historia som inte är sann?

Det går att förändra befintliga minnen (och plantera falsk). Det hävdar psykologen och professorn Elizabeth Loftus. Hon har ägnat sitt yrkesliv åt forskning om vårt minne. Hon har studerat både bortträngda minnen och planterade, i rättsfall.

I bland hamnar man, du och jag, i samtal där en händelse för många år sedan kommer på tapeten. Det kan då bli så att vi har kapitalt olika minne av den händelsen. Det blir lika viktigt för dig som för mig att hävda vår egen version. Vi ger oss inte och hur trivial händelsen än är betraktar vi vår bild som riktig. Den är också viktig för den är en del av vår personlighet. Om jag backar på detta minne, ska jag då också backa på  andra minnen, på alla minnen? Det blir inte mycket kvar av mina minnen och min personlighet.

Jag tror inte att hela ens person står och faller med ett minne av en händelse. I stället finns skäl att söka den sanna bilden. En sanningssökare väjer inte för att kolla sina egna minnen. Då blir han eller hon så mycket starkare. Motsatsen: Den som överbevisad klänger fast vid felaktiga minnen står på lös grund.

Minnen är en viktig del av vår person - låt det ge en sann bild. Då blir vi sanna.

DET ÄR MIN IDÉ!

En övning jag välkomnar alla vänner att göra är att föreslå en idé och sedan lugnt och sansat se hur den tas emot. I många fall, det är min erfarenhet, blir det för mottagaren lättare om hen får till det som om det är hens egen idé.

Ett fall i mängden: En granne hade besvär med sin dementa hustru. Han hade placerat henne på ett hem, men där fungerade inte vården. Jag förklarade i all enkelhet att mitt ex som jobbat inom geriatrik i decennier nog skulle kunna hjälpa till med förslag till bättre boenden.

Grannen fortsatte klaga på vården och till slut sa jag: Jag kan ta reda på ett bra hem för din hustru, kollade med ex:et och föreslog ett hon jobbat på som har gott rykte inom kommunens äldreomsorg. Nu började en process för grannen. Å ena sidan trodde han på mig och ex:et och han ville placera hustrun på ett bättre boende.

Å andra sidan var ju det här inte hans egen idé, det var Pers och Pers ex. En kamp uppstod nu i grannens inre. Ska jag låta Per styra över viktiga val, eller ska jag sköta den saken själv? Grannens svar blev att han klarade sig själv. Sakta men säkert blev det nu klart för honom att det nya boendet var hans egen idé.

Du kan säkert hitta egna exempel. NIH-syndromet, Not Invented Here, finns i alla läger och på alla nivåer. Ett förslag tas emot med lenden, läggs i malpåse, dammas av och plockas fram efter lämplig tid. Då är det mottagarens egen idé!

Som frilansare har jag gett chefredaktörer intressanta och originella artikelförslag, bara för att några månader senare höra att texten nu var skriven. Här förlorar jag intäkter och det ger mig upphov till irritation.

Men de fall jag inte gör ekonomisk förlust känner jag nu att det är ganska bra att mottagaren tar till sig idéer som sina egna. Det viktiga är att idén förverkligas. Som befälen sa på K4, se men inte synas. Bakom linjerna vill en jägare inte bli sedd. Funkar nog ganska bra också i Huddinge, eller i vilken kommun du bor. Och det är riktigt roande att iaktta processen där en idé inkorporeras som mottagarens egen.

EPIGENETIK – SPÄNNANDE, MEN…

På inrådan av vanligtvis välunderrättad källa slog jag på Vetandets värld, SR, igår. Ämnet var epigenetik och det började riktigt lovande. En socialrelaterad forskare från Överkalix berättade om sina rön. Han hade via vår utmärkta folkbokföring studerat hur 1000 farföräldrars svält i tio-årsåldern lett till fördelaktig mortalitet för sönsönerna i samma Överkalix.

Den vetenskapliga journalisten på Vetandets värld tycktes inte känna några gränser för sin hänförelse över forskningsresultaten. Erfarenheter leder till att den genuppsättning farfar lämnar vidare vid kopulationen med farmor ändras! Kosten, eller brist på kost, förändrar arvet. Det är faktiskt varken mer eller mindre en sensation.

Journalisten fortsätter med att intervjua en professor i epigenetik vid Karolinska institutet. Hon skrattar fortfarande hänförd och är helt övertygad om att han kommer att få nobelpris. Faktum är här börjar jag undra var beläggen finns? Finns forskning som stödjer tanken på att våra erfarenheter ger avtryck i arvsmassan?

Epigenetik, begreppet myntades 1942, är ett forskningsområde som studerar hur olika gener i DNA-spiralen antingen stängs av eller på. Samma DNA finns i nagelbanden som pannloben eller tummen, eller ögat… När könscellen ska skapa en pannlob, då stängs alla irrelevanta gener av. Bara de som behövs är påslagna. Det behöver inte bli en tumme bakom pannan.

Efter att ha lyssnat på inslaget i Vetandets värld är jag nu av den uppfattningen, att det blev inte mycket mer än en tumme av inslaget. Jag har jobbat i 9 år på Totalförsvarets forskningsinstitut och är van att förhålla mig kritisk till forskningsresultat. Jag utgick nu, igår, från att det kunde ligga något bakom den sensationella teorin och ville ha belägg för resultaten. Det behöver man inte vara disputerad för att önska.

Efter en genomsökning på nätet hittade jag en artikel från Lunds universitet. Jodå, det forskas om epigenetik. Men bara i den gamla tråkiga varianten, gener på och av. Jag skickade ett litet mejl och undrade om det inte bedrivs forskning om huruvida erfarenheter kan förändra våra arvsanlag. Nej, det hade inte Lunds universitet hört talas om, än mindre att det skulle finnas några belägg för teorin.

Och här står vi: En spännande idé som Vetandets värld saluför – men helt utan belägg. Mitt lilla råd till dig som följer vetenskapliga nyheter på radio eller i Kunskapskanalen: Ta dem med en nypa salt. Anlägg en kritisk syn. Bara för att en forskare från Överkalix hittar statistiska samband som han tror vara orsakssamband och blir intervjuad i SR, så behöver du inte köpa det. Mortaliteten i Överkalix kan mycket väl bero på att farfar lärde sina barn och barnbarn att leva sunt. Det är nu bara för dig att använda ditt sunda förnuft och inte dansa fågeldansen bara för att en spektakulär teori presenteras i Vetandets värld.

ATT SLÄPPA KONTROLLEN

Det svåraste ett controlfreak har att göra är att släppa kontrollen. Vet av egen erfarenhet, på jobb i myndigheter där jag lett medieverksamhet har jag haft ett påtagligt behov att dubbelkolla med forskarna vad som ska sägas och när. Det sitter i blodet, generna och uppväxten.

Det är klart att om jag hade samma jobb som min kompis kaptenen på Scandinavian, då blir det lite enklare. Han ska ha koll på, nästan, allt, men han kan inte dubbelkolla med meteorologerna. Han får helt enkelt lita på vad de säger om lågtryck, vindar och nederbörd. Han måste också lita på trafikledningen. Det är klart att skulle de börja prata jidderich då kanske en dubbelkoll vore på sin plats. Sannolikheten är dock rätt liten.

Jag tror, observera tror, att vi som råkar vara av arten controlfreak, att vi inte litar på andra människor fullt ut. Vi tror ibland inte att de är kapabla att leverera. Vi misstänker att de kommer att göra kapitalt fel och vilket projekt det än är, så kommer detta projekt att sluta i katastrof – om vi inte kollar ett par extra gånger.

Nu vågar jag påstå, observera påstå, att jag sakta men säkert börjar lita på att andra faktiskt är kapabla. Det kan, observera kan, bero på en ökad insikt om mina egna förmågor. Och plötsligt! visar det sig att de människor jag är inne i ett projekt med som jag råkar leda, att de blommar ut. De känner att jag litar på dem, då litar de på sig själva och det blir en väldigt trevlig uppåtgående spiral.

Receptet heter självtillit och det banar vägen för ganska mycket. Begreppet målstyrning får en ny innebörd. Gruppens medlemmar känner trygghet. De får mer energi och projektet blir bättre. Det blir roligare. Och när det blir roligare så känns inte ansträngningen så jobbig.

Bland management-filosofierna borde väl det i dag 2013 i Sverige vara ganska klart att målstyrning är överlägsen. Vi har för länge sedan lämnat bakom oss till exempel management by fear. Den sista exponenten jag såg i den skolan blev ganska kortlivad som generaldirektör.

Frågan vi ställer oss är hur vi förhåller oss till (1) oss själva och (2) till andra. Den västerländska grundfilosofin är att behandla andra som vi skulle vilja bli behandlade av dem och gillar vi oss själva är det lättare att gilla andra. Det underlättar att gilla sig själv, inte på ett narcissistiskt sätt, utan bara säga till sig själv det som är så lätt att säga till sina barn: Jag gillar dig.



 

ENTROPIN DRIVER

Entropi. Smaka på det ordet. Du kanske tycker att det smakar illa. Du vet inte vad det betyder. Eller du tycker att det är jättegott. Jag tycker att smaken är helt ok. Wikipedia: Entropi är en fysikalisk tillståndsfunktion, betecknad S. Inom statistisk mekanik kan den ses som ett mått på sannolikheten för att ett system skall inta ett visst tillstånd, inom termodynamik snarare som ett mått på hur mycket av värmeenergin i ett system som inte kan omvandlas till arbete.

Entropi bygger på skillnader, att ett tillstånd kan öka eller minska. I universum går vi mot högre (låter bakvänt) entropi. Vi kommer – oavsett vilken smak vi har – att gå mot en universell och ljummen värmedöd. Inga skillnader. Det är en sanning. Ska vi också fatalistiskt inordna oss där?

Den lilla sanning jag har är att entropi är bra. Den driver oss att antingen ta fajten och lyfta oss till en högre ekonomisk nivå eller kapitulera och surfa vidare på minimala resurser.

Frågan uppstår efter förra inlägget på denna blog. Är det bra eller inte att det finns inkomstskillnader? Det visar sig att Richard Wilkinson, grundare av Equality Trust, menar att det mesta av vårt samhälles brister beror på att folk tjänar olika mycket.

Som uppmärksamma läsare sett har Equality Trust en agenda, inkomstskillnaderna ska utjämnas. Entropin ska bort. Genom liksom i universums utjämning av villkoren kommer allt att bli lyckligt.

När jag ser pojkar i 12-årsåldern blicka framåt, då ser jag att de vill upp till en nivå där de kan leva ett liv som faktiskt ger dem ett högre välstånd. Även om de i dag inte är där, så är de är i tanken. De kommer att kämpa med utbildning och jobb för att nå dit. Vad åstadkommer de med det?

Vad 12-åringen uppnår i dag: En kämpaanda. Vad 12-åringen kommer att uppnå: Verksamhet. Med fler kronor på kontot i blicken har han drivet att jobba på. Han och hans kamrater som inte varit med i Unga Örnar kommer att jobba och slita för att uppnå sitt mål, och inte bara sitt eget, Sverige tjänar på att de knallar på. Det skapar välstånd, för inget välstånd utan någon som betalar för det.

Att sitta bekvämt tillbakalutad och nedanlåtande snegla på 12-åringen kanske ger betraktaren en känsla av att hen nog vet bättre, att denne unge man inte förstår sitt bästa, att det bara är att rösta fram en regering som lyckas få riksgälden att trycka fler sedlar. Mer sedlar måste ju innebära mer pengar! Tråkigt nog är sedeln en fordran som kräver säkerheter.

Vi börjar nu närma oss drömmarens, utopistens rike. Inget fel med visioner, men verkligheten är fortfarande hård. Någon ska producera, snart är 12-åringen där. Vi som är äldre kan bara hoppas att han lyckas, för det ligger på hans axlar att skapa det välstånd vi ska vila på under pensionen.

Det faktum att 12-åringen kommer att slita med böckerna under fem år på universitetet istället för att serverera hamburgare på McDonalds, ger dig och mig bättre framtidsutsikter.

Därmed inget sagt om att den undre kvartilen i inkomstligan ska upp. Det behöver inte betyda att den övre ska mosas ner till undre. Ett samhälle, likt det svenska, som mår hyggligt bra låter alla som anstränger sig att tjäna mer. Det är en fråga om inställning: Ska jag bli ett offer, eller ska jag förvalta de egenskaper jag fötts med?

Man kan inte skylla sin ekonomiska nivå på föräldrarna eller samhället, i alla fall inte i Sverige. Här är genom socialdemokrater och näringslivet i förening en grundplatta lagd som ger alla möjlighet att uppnå sina drömmar. Behövs bara jordmån – tro på dig själv och sträva mot ett högre (ekonomiskt) tillstånd. Det behöver inte betyda att du glömmer de mjuka värdena.

NÄR LOGIKEN GÅR HEM

Det finns flera sätt att samtala. Själv upplever jag att jag talar olika till olika människor. Samtalar jag med en homo docens, en individ som i sitt livskall upplever att han ska ösa ur sin rika skatt av erfarenheter och kunskap, då blir det snällt till att lyssna.

Skulle jag med en sådan docens-människa faktiskt hävda att jag tycker att han har fel, förbyts samtalet genast i debatt av det mer tråkiga slaget. Det är helt omöjligt att samtala då, Bubers jag-du-möte känns väldigt avlägset.

Om vi rör oss bland mer normala människor har Tina Kindeberg skrivit utmärkt, bland annat om samtalet i Pedagogisk retorik (Natur & Kultur, 2011). Det var något år sedan jag läste, men kommer ihåg det jag fastnade för.

Det finns, enligt Kindeberg, olika typkaraktärer (förmodligen hämtar hon dem från Aristoteles). Den förmedlande vet något, använder logos och skapar i samtalet en jag-relation. Den kommenterande tycker något, använder pathos, appellerar till lyssnarens känsla, det blir en jag-du-relation. Sist kommer den sonderande som övertygar genom sin karaktär, ethos, och skapar i bästa fall trovärdighet. Det blir en vi-relation.

Jag själv har sällan lyckats övertyga någon om att jag har rätt i något genom att använda logos. Går våra åsikter isär är det hart när omöjligt att med logik övertyga. Det blir en spärr i samtalet, kanske en obehaglig känsla hos den andre om det skulle visa sig att jag har rätt och han eller hon fel. Förlorade ett jobb på detta sätt.

Den kommenterande stilen där vi låter känslorna blomma lite, har för mig visat sig vara mer lyckosam, och jag får bita mig i läppen för att hålla mig fast här för att inte övertyga med logik. Nu finns till exempel teologer som framgångsrikt använder logik kopplat till pathos. En av dem är Stefan Gustavsson på CredoAkademin. Han lyckas på något mirakulöst bygga sten på sten i ett resonemang samtidigt som han skapar känsla.

Jag kände en professor i retorik. Våra åsikter gick helt isär. Men genom sonderande samtal blev det också givande samtal. Här tillämpades ethos. Detta är nog den typ av samtal som jag helst för. Man nosar lite på varandras argument.

I grunden ligger enligt min mening logiken, men den behöver en budbärare. Om en sanning ska lanseras fastnar den bättre hos lyssnaren om vi har trevligt när vi pratar. Då går logiken hem.

STÄMMER DET VAD FORSKARNA SÄGER?

När en vän säger att ”detta är sant för så säger forskarna”, då är jag benägen att anlägga kritiska frågor. Vad alla med någorlunda allmänbildning vet, finns motstridiga resultat av forskning, inte bara inom humaniora utan även inom naturvetenskap. Det är bara att söka på ”vetenskapliga strider” så finns de där.

Under några år jobbade jag som pressansvarig på Totalförsvarets forskningsinstitut. Då visade det sig också bland de 900 disputerade forskarna att här blev det livliga diskussioner om olika resultat. För mig skulle det ha varit infantilt att påstå något i stil med att det är sant, för det säger forskarna.

Också medierna uppskattade att det fanns olika sanningar beroende på vilken forskare skulle intervjuas. Till exempel: Inför den väpnade konflikten mellan USA/UK och Irak 2003, lanserade jag ett litet paket som fem redaktioner i Stockholm tyckte var bra. Jag erbjöd en halvtimmes genomgång av en forskare med inställningen antingen (1) anti-Bush, (2) objektiv eller (3) pro-Bush. Inställningen färgade förstås av sig på forskningens resultat och det var detta redaktionerna ville höra. Ingen valde den objektiva forskaren.

Vidare visar det sig under en konflikt som får stort medialt genomslag i Sverige att vissa framgångsrika forskare får ett så värdefullt varumärke att vid TV-inslag blir bylinen bara namn och t.ex. ”säkerhetsexpert”. Sådana forskare är också värdefulla för det forskningsinstitut de jobbar för. Vad de säger är förstås sant.

Men forskare är liksom du och jag, av olika åsikter. Vi har alla en egen världsbild. Det har också nyhetschefer. Det betyder att vi som är mediekonsumenter kritiskt ska läsa, lyssna på och se vad SVT, TV4, DN, SvD och andra medier för fram. Extra uppmärksamma ska vi vara när mediet släpper fram en forskare, eller expert – för då är själva undertexten att detta är sant.

I allt vetande finns en gnutta tro – för alla som själv forskar eller som jobbar med forskare är det helt uppenbart att om en forskare har en värdering så lämnar han inte denna hemma och den kommer med all sannolikhet att färga forskningen. Det finns många metoder, en är liksom forskaren på Nutek (i dag Tillväxtverket) att börja med slutsatsen och bena sig bakåt mot frågan eller de hypoteser som styr forskningsprojektet.

Min vän som blint tror på ”forskare” som stödjer hans små värderingar borde kolla lite mer: Finns andra forskare som går på tvärs? Sedan är det bara att använda sitt eget sunda förnuft.

FÖRINTELSENS HANTLANGARE KAN DYKA UPP IGEN

Har du hört talas om Milgrams lydnadsexperiment? Om du har, hoppa ner några stycken ner i texten, annars: Stanley Milgram var psykolog vid Yale-universitetet som utförde experiment där han ville undersöka människors benägenhet att lyda auktoriteter. Bakgrunden var hur vanliga människor under Naziledarna i Tyskland kunde göra sig skyldiga till mord, tortyr och andra övergrepp under Förintelsen. Experimenten började i juli 1961.

Experimenten gick till så att försökspersonen, som trodde att han var lärare, ställde frågor till eleven, som var invigd i försöket. Läraren övervakades av en auktoritär experimentledare. Läraren trodde att det hela var ett försök som gick ut på att koppla inlärning till straff (elstötar).

Läraren fick själv prova på en stöt om 45 volt. När ”inlärningen” satte igång ökades efterhand stöten vid felaktiga svar. Eleven, som satt bakom en vägg, fick i själva verket inga stötar, men spelade upp skrik som korresponderade mot spänningen. Eleven bankade i väggen och klagade på sina ”hjärtproblem”.

Under experimentledarens order utdelade 65 procent av deltagarna experimentets maximala stöt, 450 volt.

Milgram drog slutsatsen att vanliga människor under auktoritär ledning kan utföra brott som förekom i Nazityskland.

Kritik har riktats mot Milgrams experiment och slutsats, bland annat av beteendevetaren Erich Fromm som menade att en forskare inte kan dra sådana slutsatser som Milgram gjorde i ett laboratoriekontrollerat försök. I stället ville Fromm studera människor i levande livet. Fromms kritik har dock svagheten att den inte vederlägger Miligram på något konkret sätt, Fromm kan inte bevisa sin tes. Vidare trodde Fromm att människor som utför brott gör det beroende på grund av sin personlighet och inte beroende på situationen.

Det synes vara en psykologisk spärr som hindrade den judiske Fromm att se med öppna ögon. Resultatet av Milgrams experiment, som upprepats med liknande resultat, pekar mot att helt vanliga människor kan begå hemskheter bara de står under kontroll av en auktoritet.

Dyker det upp en karismatisk demagog, en auktoritär ledare, då har vi anledning att fråga oss själva: Är jag beredd att lyda blint? Om du har en auktoritär chef, fråga dig då hur mycket ditt kapital av civilkurage räcker till. Om du har barn, är det bättre eller sämre om du uppfostrar dem till kritiskt tänkande och ifrågasättande. Ligger det inte något friskt i uppkäftiga ungar?

BUBER FÖRFÖR

Ja. Vad kan intressera läsarna av denna blogg? Knappast turerna runt SD-politiker och deras uttalanden i fyllan, inte heller järnrören. Inte heller att SD trots SR:s förhoppningar medialt går stärkt ur krisen.

Som man bäddar får man ligga – det gäller även media med sina egna agendor – och efter att ha tigit ihjäl ett parti som kandiderade till riksdagen 2010 och lyckades ta sig in, som blev utsatt för ett hatiskt angrepp från en präst i Storkyrkan när de nyvalda SD-politikerna stolta klätt sig i landskapsdräkter och nu skulle in i det politiska finrummet, då får vi acceptera att de är en del av den svenska demokratin, det vore ganska odemokratiskt att hävda något annat. Själv röstade jag på Folkpartiet. Det känns bra.

Nej, vad jag tänkte ta upp är jag-du-möten. Martin Buber, den tyske dialogfilosofen är förstås allerstädes närvarande. ”Där dyker han upp igen” som en vän brukar säga. Han introducerade mig till Buber och det är en hel värld fångad i 8 pregnanta små böcker.

I ett sådant möte glömmer både du och jag framtid och historia. Det är nu! Då fångas vi i ett ögonblick där vi förenas. Det är riktigt bra och ger en känsla av välbehag. Så sant! Jag har faktiskt upplevt sådana möten och upplever dem fortfarande. Men hallå, skulle mellansonen ha sagt, är det alltid så?

Jag rannsakar mig och ser: Han har rätt. Det är inte alltid så. På måndag ska jag träffa yngste sonens lärare på ett utvecklingssamtal. Kanske skulle jag hoppas på ett jag-du-möte? Utan historien i skolan där han utsatts för diskriminerande behandling av läraren, utan tanke på kommande omdöme som betyder mycket för hans närmaste framtid? Nej, Buber får stanna i den dammiga och diminutiva bokhyllan. Här står mycket på spel och Buber är ibland mest för köksbordsfilosofer, för lika diminutiva människor som drömmer om peace-and-love och flower-power.

Kanske Neville Chamberlain på sitt besök i Berghof 15 september 1938 upplevde att han fick ett riktigt fint jag-du-möte med den man som skulle ödelägga Europa? De satt och glömde allt som föregåtts och de hade inte någon som helst tanke på de 55 miljoner människor som skulle dö i andra världskriget. Eva kommer in och serverar the. Neville tar en klunk, det är magiskt fint, han klappar en av de snälla och väluppfostrade schäfrarna och tänker att det är fred just nu. Just nu i detta fina ögonblick.

Buber har fina tankar men kan utnyttjas av sluga maktspelare. Till och med 11-åringen begriper att den han pratar med kan ha onda avsikter som kan skada honom. Han är förmögen att göra en enkel cost-benefit-analys av samtalet han är indragen i. Detta är inte den bästa av världar. Den är till och med ibland en värld som kan liknas vid ett nollsummespel. Sedan får köksbordsfilosofer hävda vad de vill med emfas -:)

LYCKA ÄR ATT LE?

En ständig källa till ämnen påstod att meningen med livet är att ha roligt. Det låter riktigt bra. För när man har roligt då mår man också bra. Det är ungefär som när man är med kompisar och kan leverera roliga skämt och man skrattar åt kompisarnas roligheter, då visar man att signalsubstanserna i hjärnan är på disco. De flödar fritt och man kan associera. Då mår man bra.

På mitt förband, K4 eller Norrlands Dragoner, var det förr i tiden en lite enklare antagning, mönstring. De gossar som kunde svara rappt och roligt när de blev ansatta av rekryteringsbefälet visade prov på intelligens och förutom att de skulle ha fysiska förutsättningar, antogs detta vara ett bra mått på rekrytens framtida förmåga att fungera i kärva situationer.

Lycka är att le? Det kanske beror på vad man ler åt. Svenska Mad hade en rolig strip om en man som åkte en riktigt rejäl berg och dalbana. Han satt med händerna i handtaget framför sig och log med öppen mun hela tiden. De andra som åkte såg dödsförskräckta ut. I sista rutan bärs mannen av vagnen. Hans händer tycks ha fastnat i samma ställning han hade under turen och han hade samma leende. Det var kramp och dödsångest.

Att visa ett leende behöver inte alltid betyda att man är tillfreds. Men situationen kan kräva att man är på humör för att skämta, att dopaminet är med på noterna. Idén om att allt går ut på att man ska ha roligt är dock lättköpt. Kaptenen i Boeingen vars motorer håller på att lägga av, har inte roligt. Allt han tänker på är att han, besättningen och passagerarna ska överleva. Inte läge för honom att dra ordvitsar för styrmannen.

Om nu allt gick ut på att vi ska ha roligt vore det enklaste att vi parkerar oss med fällsängar i Lustiga Huset på Gröna Lund. Där kan vi ligga dygnet runt och skratta. Kanske skulle det fungera för vissa. Andra ser i sin tur andra utmaningar i livet. Livet är för många en berg och dalbana. Ibland skrattar vi, ibland inte. Det finns då ingen anledning för andra att se ner på den som för tillfället inte känner för att skratta. I stället låter vi den som är ur slag ta det lugnt. Med tiden kommer leendet.

Jag gjorde ett rejält misstag i våras. Jag gick i kyrkan. Där var det en präst som med ett spänt uttryck sa att ”man ska le”. Hon tycktes ogilla människor som inte såg glada ut och det är en gåta varför hon sa det. Människor som alltid ler får mig att fråga: Varför? Det är ju näst intill omöjligt att tolka deras känslor bakom masken.

Att ha roligt är bra. Men livet vill nog lite mer.

INKOMSTKLYFTOR: ORSAK & VERKAN

Organisationen Equality Trust: Stora inkomstklyftor är inte bra för samhället. T.ex. visar länder med sådana klyftor hög barnadödlighet. För vår hälsas skull ska vi motarbeta inkomstklyftor. Syftet med Equality Trusts opinionsskapande arbete tycks vara att skapa ett bättre och lyckligare samhälle – utan inkomstklyftor som leder till ohälsa. Men vet Equality Trust vad man korrelerar? Vet personerna bakom Equality Trust vad som är orsak och verkan?

Equality Trust hävdar att skillnader mellan hur mycket människor tjänar, inkomstklyftor, är roten till flera negativa parametrar i ett samhälle som barnadödlighet, mental ohälsa, mordfrekvens och tonårsgraviditeter.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att jag får lunginflammation för att min granne blir miljonär. Om jag fick den av den enkla anledningen att jag gått i t-shirt ute en vindpinad vinterkväll, skulle jag kunna hävda att det beror på att min granne nu är mer förmögen än jag. Följande är sant: (1) Han har nu mer pengar. (2) Jag har fått lunginflammation. Då kan jag om jag har ett syfte, nämligen att alla ska ha lika lite pengar, hantera orsakssambanden mellan tumme och pekfinger.

Vi går till WHO, Världshälsoorganisationen som genom uppdrag har låtit göra en seriös forskningsgenomgång: ”Det är inte sant att inkomstspridning i sig är en viktig faktor för folkhälsan. Det finns inget robust förhållande mellan förväntad livslängd och inkomstspridning i rika länder.” (Angus Deaton, Journal of Economic Literature 1/2003)

För tre år sedan kom ytterligare ett slag mot inkomstklyftevisionärerna: ”Övervikten av bevisen visar att relationen mellan inkomstojämlikhet och ohälsa antingen inte existerar eller är för svagt för att dyka upp för att dyka i robusta [vetenskapliga undersökningar]”. (The Oxford Handbook of Economic Inequality, 2009)

Det går att korrelera precis vad som helst, t.ex. vätejonkoncentrationen i atmosfären 1929 och aktiekurserna på New Yorkbörsen samma år. Poängen är att man måste hålla reda på vad man korrelerar. Gör man inte det, eller till och med, har ett syfte där det passar bra med en orsak och en verkan, med inkomstklyftor och ohälsa, då är det bara att blåsa på… tills WHO eller professorer i Oxford drar i handbromsen. Nu tycks inte det störa Equality Trust: Ju större en lögn är desto bättre är den.

Olof Palme sa att hans strävan var att alla människor ska leva ett hyggligt liv. Håller med. Om sedan min granne tjänar tio gånger mer än jag, stör det inte mig det minsta. Inkomstklyftevisionärerna snedvrider tyvärr samtalet för oss som menar att alla ska hålla näsan över vattenytan, oavsett om vi blir av med jobbet eller blir sjuka. Det betyder att a-kassetaket ska höjas. Sjuka ska ha rätt till en ersättning från Försäkringskassan som de kan leva på.

Tredje vägen, den sunda socialliberalismen väntar bara på valet 2014. Vi klarar oss då bra utan rättviseprofeter som ger motståndarna till denna sunda politik jordmån för svepande kritik. Valet 2014 står inte mellan fundamentalister. Det står  mellan oss som vill ha ett välfärdssamhälle där entreprenörer skapar välstånd inom givna ramar och nyliberala politiker som har släppt alla  spärrar för vad som är anständigt på arbetsmarknaden, inom vård, skola och omsorg.

SANNINGSSÄGAREN KALLE

Jag är nog inte ensam förälder om att ha läst Kalle Anka för ungarna. Varje kväll och med en sladdis blev det 20 år av Kalle. Storyn är lika enkel som bra. Kalle försöker, han hamnar i ständiga konflikter och när han får ett jobb går det kapitalt åt fanders och han slutar i Långt Bortistan. Han och Alexander Lukas tävlar om Kajsa. Den odräglige kusinen har en sådan tumme med tillvarons lottosnurra att det är rent outhärdligt. Kalle är otursförföljd och det är det som driver handlingen.

Men i en enda story av alla jag läst under de här 20 åren går det spikrakt för Kalle. Han blir matrecensent för Ankeborgsposten och en celebritet i staden. Han sätter upp stjärnor på restauranger och river ner dem. De som får nåd hos Kalles kräsna matsinne blomstrar, andra går omkull. Han är obeveklig och drivs av ett patos för sanningen. Det är den som driver denna story med vidhängande konflikter.

Sanning är aktuellt i dag lika mycket som när manusförfattaren Gorm Transgaard lät Kalle bli dess förespråkare. Det är bara det att vi i dag har ett mer komplicerat förhållningssätt till sanning. Många tycker inte om tanken på att det skulle finnas en sanning. Om man, du och jag, hävdar en sanning så får vi vara beredda på att den blir ifrågasatt. Vi måste då innan vi hävdar sanningen fundera ordentligt på rimligheten. Filosofer brukar pröva sanningar med koherenskriterier och korrespondensvillkor. Är påståendet om sanningen logiskt sammanhängande och korresponderar det med verkligheten?

Okey. Vi har prövat vår sanning och den håller. Ska vi då torgföra den? Inte självklart. Vi bedömer att den kommer att segla ut i ett vakuum. Det gäller att tajma den. Flitiga pressansvariga på myndigheter vet att nyhetscheferna vill se ett sammanhang i tillvaron, det vill säga minst två händelser som hänger ihop i ett sammanhang. Så tiden används händigt.

Om vi backar till begreppet sanning visar det sig att utan en objektiv sådan blir samtal meningslösa. Jag kan hävda att det är sommar ute, fastän det nu är höst och tolv grader. Om du istället hävdar att det nu är vinter och dags att klä julgranen blir samtalet helt urbota. Jag menar att det finns en objektiv sanning om allt. Äggskal i den omelett Kalle blir bjuden på i Kustpalatset Kräsmagen, är äggskal och inget annat. Därmed dissar Kalle världens dyraste restaurang.

Det som är en sanning men som på tidigt 1970-tal inte var det, tillståndet i miljön, kan i dag hävdas. Björn Gillberg ropade ensam då för döva öron. I dag ropar alla om miljön. Tiden värker fram det sanna.

BESSERWISSERN I BASTUN

Har du också stött på honom? (för det är i 99 procent av fallen en han.) Har du och hur ofta konfronteras du med mannen som ska förklara hur det ligger till? Som vet allt oavsett vad som i ett samtal kommer på tapeten?

Jag har. Kommer just från föreningens bastu. Som bastuansvarig är förstås min granne expert på bastubadning. Det är bara att nämna ventilation så kommer en lång drapa. Men han är också expert på annat. På allt. Från demens till företagsledning.

Det är ingen idé att försöka sig på ett samtal utan att snällt lyssna i bastuhetta och artigt ställa följdfrågor. För min och mångas förbannelse är att artighet sitter i ryggmärgen. Vi kämpar på och låtsas lyssna. Men det känns inte hederligt.

Hjärnan koagulerar i bastun när jag ser ett självutnämnt uppslagsverk som vräker ur sig nonsens. Inget ont med kunniga experter som pratar om något du är intresserad av. På FOI fanns flera uppslagsverk, encyklopedier, inte bara på hyllorna i biblioteket utan många forskare som gärna delade med sig av sina slutsatser.  Det var förstås spännande att lyssna, särskilt till försvarsanalytikerna som gav nytt sken över frågor som jag var nyfiken på. De adderade till mitt vetande och de förtjänade att berätta.

Men besserwissern i bastun, mittpunkten i världsalltet som då och då säger sig bli bekräftad av CNN eller BBC, han som ser varje påstående som en fråga, som harklar sig, går ner med rösten en halv oktav, då vet du att här kommer en 20 minuter lång utläggning om den politiska utvecklingen från kejsar Augustus till Olof Palme och du känner i förväg till allt som kommer. Då sätts din empatiska förmåga på prov.

Vad jag vill sätta fingret på är det sociala kittet. Våra trevliga följdfrågor. Vår nedärvda artighet. Att allt ska vara så gemytligt. Vad är alternativet? ”Du låter som en uppdragen papegoja och det du säger är trams.” Att säga något sådant är inget mindre än en krigsförklaring.

Empati, som Joanna Rose lyfter fram i Forskning & Framsteg (6/2011), är ett socialt kitt. Hon skriver om en av världens främsta primatforskare, Frans de Waal. ”Empati innebär att vi har kapacitet att vara i samklang med andra.” Empati har enligt de Waal funnits sedan historiens begynnelse.

Vi går till Wikipedia: ”Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att kunna handla i enlighet med detta.” Då krävs i ett samtal mellan två personer att minst den ene har empatisk förmåga för att det inte ska bli en kraschlandning. Du kan själv räkna ut hur det skulle gå med två nivellerade uppslagsverk i en bastu.

FEM VARFÖR GÄLLER INTE BREIVIK

Five W:s. Fem varför. Det är kärnan i den process som startar på Toyota när något går snett, när någon gjort fel. På Toyota och företag som tagit efter, skuldbeläggs inte den som gjort fel. Istället ställs frågan: Varför gjorde han eller hon fel? Fokus kan ställas på utbildningen. Varför lärdes det inte ut? Varför sparade företaget på utbildningen? etc.

Det är ett sympatiskt sätt att se på fel. Vi skuldbelägger inte en person. I stället frågar vi oss varför. Processen gagnar företaget som premierar anställda att göra i stället för att inte göra. Systemfel i organisationen kan bli åtgärdade.

Samtidigt lyssnar jag på domstolen i Oslo. Domaren berättar sakligt om alla som blev skjutna på Utöya. Det är en lång serie av namn, födelseår och vart skotten träffat. Breivik är dömd till 21 år. Frågan är om norska staten, domstolen, norrmännen, anhöriga skulle lägga fokus på att förstå Anders Behring Breivik?

Nej. Han har klivit över gränsen för vad som är acceptabelt. På femte varför? skulle svaret blivit att han blev född. Det är inte mycket vi kan göra åt det. Vi får leva med att rötägg föds och en dag begår ett brott mot mänskligheten.

Skulle vi ha förstått Adolf Hitler? Josef Stalin? Pol Pot? Neil Chamberlain gjorde ett försök 1938 att förstå en man som på sin agenda hade att ödelägga Europa. Denna empati var bortkastad och det förstod andra politiker i England. Winston Churchill ställde inga frågor. Han levererade svar.

Titta på din omgivning. Det finns säkert någon person du anser vara skadlig för dig. Ska du ställa frågan varför? Vad driver din sambo att misshandla dig? Det blir många varför. Så många att själva misshandeln blir en mindre fråga. Det är du och dina varför kvar. Istället ska du säga dig själv att detta inte är acceptabelt och ta konsekvenserna.

Vi är många som gärna förlåter en handling som upprepas om och om. Prästen i den kyrka vi inte längre besöker förlåter på uppdrag våra synder söndag efter söndag. Vad är meningen med det? Borde inte en förlåtelse vara villkorad?

Empati är stort. Men att säga att här går gränsen är större. Det gäller Breivik såväl som dina plågoandar på närmre håll.

KLIMATBUDGET SMART VAL

För ett par år sedan blev klimatbudgetar heta. Vänsterpartiet och Miljöpartiet drev krav om att kommunernas budgetar också skulle visa vilka effekter på miljön som den kommande verksamheten skulle ha. Miljösmarta budgetar på kommunal nivå länkas med nationella.

Poängen är uppenbar. En budget oavsett om du gör den för din egen del, för marknadsavdelningen eller för myndigheten, innebär att du planerar verksamhet. Något ska åstadkommas, skapas och detta skapande kan ses ur flera vinklar.

Ingen verksamhet alls är den mest klimatsmarta. Men om vi nu inte lägger ner projektet människa omedelbart, så kan vi med nollbudgetering se vad vi faktiskt vill åstadkomma. Vi kan, även om han är kritiserad, utgå från Maslows behovshierarki.

Då frågar den observante kommuninvånaren om mycket av det vi tar för självklart också verkligen är nödvändigt för att vi ska ta oss upp till femte steget som är självförverkligande? Lyckades inte gammelmorfar med det? Och ändå hade han inte internet, tv, Volvo V70 II eller en 40 fots segelbåt.

Nej. Det är andra värden här i livet som är hårdvaluta. När man ätit sig mätt, kan gå ut och känna sig trygg på gatan, dela sitt liv med andra i gemenskap, få uppskattning för den man är och sedan spänna bågen och se att man gjort något bra, då spinner man som en katt.

Kommuninvånaren fortsätter fundera och kommer på att han lever i en jämförande, en komparativ värld. Det som driver honom är faktiskt inte vad han själv har utan av vad andra har. Han måste hela tiden se vad avlägsna släktingar har, vad grannen har och vad den odräglige arbetskollegan har. Han måste stå på pinnen över i stegen. Han är inne i ekorrhjulet.

Detta hjul går bara runt och runt, men med eskalerande fart. Och snart havererar det. Det blir en finansbubbla, fastighetskris. Greker förödmjukar sig efter att ha levt över budget. Liv och samhällen går i kras. Det finns ett annat sätt att se på ökad konsumtion.

I naturen finns inga tillväxtkurvor som aldrig planar ut. De är S-formade. Skälet är att de annars skulle nå oändlighet och ett sådant begrepp finns bara på papper i den fysiska världen. Om vi nu vill ha någorlunda kontroll på ökad konsumtion i en budget och inte låta oss överraskas av att naturen tar kommando, då finns skäl att inte bara planera verksamhet på ett ekonomiskt sätt utan även av att följa denna budget, oavsett vilken skärning den har.

När amerikansk underskrift sattes på Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009, var det efter krav på en fullständigt urvattnad överenskommelse om hur den globala uppvärmningen skulle bromsas.

Orsak: Konsumtions- och levnadsvanorna i USA går inte att ändra på. Det vore självmord av en president att tvinga invånarna i Los Angeles att åka kommunalt. Men eftersom tillväxten i USA liksom i alla andra kända ekonomier inte kan nå oändligheten kommer ändå konsumtionen att regleras. Det vore smartare att sköta detta efter eget huvud.

DEN VITA CLOWNEN

Så mycket tittar svensken på TV (Hela befolkningen 3-99 år):

År 2005 146 min/dag
År 2006 154 min/dag
År 2007 157 min/dag
År 2008 160 min/dag
År 2009 166 min/dag
År 2010 166 min/dag

(ambigrammedia.se/2012)

Det är föga förvånande att TV-konsumtionen ökar. I brist på egen tankekraft får vi konsumenter låta oss gödas av vad TV tillhandahåller. En av min storasyrras pojkvänner hade alltid TV:n på, liksom för att få uppslag till tankar. Inget ont med det. Men jag ställer frågan: Ska ett nivellerat programutbud på SVT eller TV4 vara fyrbåken bortom fjärden i vintern? Ska vi om sommaren luta oss mot Allsång på Skansen? Ska vi spendera vår tid på dumheter för att räkna bort en timme?

Jag ska genast erkänna att jag aldrig tittar på TV. Kanske av misstag när Queen Live at Wembley Stadium rullat ut och försvinner från DVD-spelaren, då dyker Rapport, SVT, upp och jag känner… att detta är förgången tid. Kanske beroende på att redaktionen bakom Rapport och jag har helt olika agendor.

Wikipedia: Bröd och skådespel är ett uttryck från romartiden då romerska imperiet erbjöd romarna gladiatorspel och annan underhållning i kombination med något att äta för att romarna skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera.

TV är liksom gladiatorspelen i dag ett sätt att hålla massorna nöjda med underhållning, kanske något att bli förbannade över, att få ha någon åsikt om. Men våra söner, slösar de bort tid på dumburken?

Svar: Nej. De är uppkopplade mot nätet liksom kompisarna i Libyen, Egypten och Syrien. De har ett massmedialt konsumtionsmönster som är lika mycket utbud som efterfrågan. De är producenter och också konsumenter. De faller inte i fällan som Ray Bradbury skissade på i Fahrenheit 451:

Två kvinnor möts och pratar. Samtalet begränsas till följande replik som studsar fram och tillbaka: Den vita clownen! Just denna vita clown visades på de väggstora TV-skärmarna kvällen innan mötet. Det Bradbury förutsåg 1953 har förstås slagit ut med all kraft 2012. Vill vi att den generation som ska ta över efter oss degenereras till samtal om den vita clownen?

Risken är liten. De är för uppkäftiga. De tolererar inte nonsens. Dagens TV med sköna programledare faller dem inte på läppen.

Det känns riktigt uppfriskande med 11-åringar som inte låter SVT eller TV4 styra deras tankegods. Frågan är var vi andra står?

JAG ÄR

Jag är = identitet

Jag vill vara = profil

Jag uppfattas som = image

Tre enkla rader och samband för spjutspetsen på företagets marknadsavdelning eller myndighetens kommunikationsenhet. De sammanfattar lika klart som de är skrivna vad som ska kommuniceras. Och det är ingen idé att fuska, för det blir liksom fusk i patiens med spelkorten, att man bara lurar sig själv.

Hur många gånger har du inte sett de ovala ringarna i en PP-presentation där chefen lägger image över profil och identitet? Han eller hon vet att identiteten inte blir annorlunda bara för att vi har en klar image. Det är vi, hur vi är, som är den trevliga eller tråkiga sanningen. Identiteten byggs av medarbetarna.

Om nu en myndighet jobbar med en profil, inte bara den grafiska, utan myndighetens profil, då kan kommunikationschefen välja att tillsammans med GD och personaldirektören fatta beslut om en eller flera policys. En kan vara vilka egenskaper nyanställda ska ha.

Det är ett tålmodigt arbete att bygga en identitet och den identiteten är summan av alla människor på myndigheten. De som besitter egenskaper som bidrar till önskad identitet är värdefulla. De är kärnvärdet, det som är värt att behålla när allt annat ska skäras bort.

I många organisationer finns ingen insikt om identitet, profil och image. Ledningen kanske inte har förmåga att klara ut begreppen. Eller ingen vilja. Det rullar på ändå. Och plötsligt finner sig en sådan organisation i båten som driver mot vattenfallet. Då är det för sent.

Nu kan varken i hast eller i lugn och ro identiteten byggas med en grafisk profil. Det är en pseudoaktivitet. Lika lite som vi själva kan bygga identitet med accessoarer kan en organisation byggas med snygga fonter eller en tilltalande hemsida.

Det blir då liksom med tatueringar som förmedlar en profil som inte alltid överensstämmer med den tatuerades identitet. Till exempel ger tatueringen spindelväv på halsen en bild av kriminalitet. Passar jättebra för internen på Metallostrojanstalten utanför Leningrad som har 90 år att avtjäna. Han kommer aldrig ut och markerar med sin spindel vad han är kapabel att göra för att bibehålla sin status på anstalten. Men hur fungerar den för 2-barnspappan som egentligen är en mjukis?

Hur det är med Svenska kyrkans identitet är en fråga som söker sitt svar. Det skulle vara intressant att sitta med på ett möte i Uppsala och höra hur tongångarna går. Den bild, den image kyrkan har hos mig och många andra är tämligen utslätad – allt är sant och kyrkan har inga svar, bara frågor. Om strömlinjehoppet ur kyrkan bland medlemmarna ska kunna hejdas behövs nog en rejäl funderare på identiteten, profilen och imagen.

VI SAKNAR DIG JOHNNY CASH

Det mesta finns på Youtube. I sommarregnet lyssnar jag till och ser Johnny Cash: Hans spelning på San Quentin inför jublande fångar. Och hans inläsning av Nya Testamentet. Det är en trygg stämma som ger liv åt Matteus.

Johnny Cash var idol för konstnärskompisar jag hade på 80-talet. Janne Jönsson satte upp pjäsen ”I väntan på Godot” med interner på Kumla, som tröttnade på att vänta och sjappade under turnén i Göteborg. Janne satte också upp den på San Quentin. Han blev kompis med Cash. Det är stort.

Jag frågar mig var män eller kvinnor med Johnny Cash´ lyskraft finns i dag? Det finns inga i Fullersta, inte i Huddinge, inte i Stockholm, Sverige eller resten av länderna. Det är tråkigt för förebilder gör nytta, de ger energi, drivkraft, entusiasm.

Idrottare har vi, främst Zlatan. Han är underhållande att se. Han är en stor fotbollsspelare. Men han saknar något – den spirituella dimensionen. Han kan vara en klippa som blickar framåt efter fiaskot i EM. Utanför planen har han inte mycket att förmedla.

Politiker? Sedan Olof Palme och Gösta Bohman är det tunnsått med politiker som ger oss väljare inspiration. Politiskt korrekta unga män och kvinnor tycks förvalta sina uppdrag med lagen om minsta möjliga motstånd som måttstock. Undantaget är Carl Bildt.

Politiker: Under Almedalsveckans första fem dagar spreds 100 000 tweets. Gjorde något av dessa intryck på dig? De seglade över mitt huvud. För två sedan fastnade dock ett: Bränn inte pengar, vi behöver dem #Almedalen av Frälsningsarmén apropå Feministiskt Initiativs sedelbränning.

Rannsaka dig själv: Om du inte anser dig vara ledaren med stort L i din lilla sfär här på Jorden, skulle det inte sitta förbannat bra med någon som gick före dig, som ger dig inspiration i vardagen, som vänder trötta måndagsmorgnar till avstampet för en flygande vecka?

Det finns ett vakuum, ett tomrum utan energi som väntar på att någon ska göra entré och fylla det. En människa som brinner för en idé och som ger liv åt alla människor som i dag famlar efter fyrbåken. Då vore det trevligt om vakuumet fylls av en ljus kraft.

DEN IDEALE LEDAREN OCH GRUPPEN

Hur ser han eller hon ut? Flockledaren som går i spetsen för familjen, företagets marknadsavdelning, inköpsenheten på myndigheten eller församlingen? Vi vet alla vad vi önskar oss av en ledare. Här är några önskemål.

Chefen som är ledare i detta inlägg, vilket innebär att han eller hon har befogenhet att styra och ställa, förvaltar i bästa fall denna roll så att alla i gruppen blommar. Det betyder att gruppmedlemmarna får grundläggande behov tillfredsställda.


Alla vill vi känna vi att vi tillhör vi, det vill säga att vi inte exkluderas ur gruppen. Alla är med i gemenskapen. Utstötning leder till obehag, en reaktion nedärvd sedan människor började uppträda i grupp, det vill säga från starten för mänskligt uppträdande. Med den kunskap och insikt vi har i dag förstår vi att vårda tillhörighetskänslan. Ledaren skapar en grupp där alla är med. 


Ledaren tar förstås ett annat behov ad notam: Gruppmedlemmarna vill utveckla sina anlag. Det gör vi bäst om ledaren och gruppkulturen uppmuntrar initiativ från medlemmen som visar sig vara bra på att göra något, att genomdriva en marknadsplan, att skriva ett pressmeddelande, att försöka sig på något nytt som att fälla en björk efter successen med slyet. Om och om igen ska medlemmarna upp på femte steget i Maslows trappa för behov, känslan av att förverkliga sig själv. 


Ledaren fortsätter att fundera och kommer på att taggarna ska vändas utåt. Han eller hon ska försvara sina gruppmedlemmar från yttre faror. Inåt ska han eller hon visa kärlek och respekt för gruppens medlemmar. Det ger trygghet och utifrån den tryggheten utvecklas gruppen. Vilket låter bäst tycker du: Den som uppträder utan ryggrad utåt och driver tyranni inåt eller är tuff utåt och skapar trygghet inne i gruppen?


Vi behöver alla syfte, mening och mål. Med en kompass, en lysande fyrbåk i vinternatten, en polstjärna, blir det så mycket enklare att navigera i tillvarons turer. Ledarens uppgift är att skapa förutsättningar för att gruppen och medlemmarna tar sig fram i labyrinten. Om nu ledaren lyckas med detta är han eller hon värd ett Nobelpris. Ledaren fungerar.


Men när ledaren inte fungerar? Då får du fundera om du vill lämna gruppen eller ta fajten om ledarskapet. Misslyckas du med denna fajt blir det respass. I Sverige är vi så förbannat rädda för att lätta ankar. Med få jobb och många som söker är det en utmaning. Men att byta sandlåda kan ge möjligheter att komma till en grupp med en ledare som fungerar.

RESPEKTERA OCH ACCEPTERA

Igår kväll, alldeles för sent, hade jag ett samtal med vännen som tidigare hade åsikter om kreativitet. Trots den sena timmen blev det ett givande samtal och kretsade runt två begrepp som alltid är aktuella: Att respektera och acceptera.

Vi slänger oss ofta med termer utan att fundera på vad de innebär, typ: Jag respekterar lingonväktaren i centrum trots att han har synpunkter på att lillgrabben cyklar över avspärrningen även om det är folktomt. Eller om jag bodde i Rosengård: Jag respekterar, typ, snuten som kommer hit och är jävligt taskig.

Respekt är ett tungt och värdeladdat ord. Visa respekt för de äldre! Ta i hand och bocka! Inte helt okontroversiellt när den yngre har ett helt annat mönster för att visa respekt. Det kan tyckas naturligt att turken i Hovsjö vill att den 15-åriga dottern inte sminkar och klär sig som ett fnask. Hon visar inte respekt för familjen som blir vanhedrad.

”Jag accepterar att du är arg”. Detta uttryck kan betyda att avsändaren sätter sig över objektet: Du kan vara hur arg som helst på mig, men det berör mig inte det minsta, i själva verket tycker jag synd om dig för att du är arg.

Man kan ha respekt för andras åsikter. Till exempel kan den som är kristen ha respekt för ateistens åsikter om trosfrågor. Att det existerar två diametralt skilda åsikter om tillvarons sanning bäddar för en givande diskussion. Däremot blir det svårare att respektera en hållningslös attityd där allt är sant, i.e. Svenska kyrkans trosinställning.

Det var mycket om att respektera, mindre om att acceptera. Det vardagliga uttrycket ”jag accepterar sakernas ordning” borde vara ganska destruktivt. Hur var det med alla namn som visade civilkurage och verkligen inte fann sig i den ordning av sakerna som för evigt gällande? Augustinus, Burke och Marx satte avtryck. På hemmaplan har vi Branting med flera.

När jag går till nätet och slår upp ”respektera” på Nationalencyklopedin frågar jag mig varför jag betalar nästan 700 kronor om året för detta uppslagsverk? ne.se förklarar ”respekt” genom att använda ordet ”respekt”. Därmed blir förklaringen helt urvattnad.

Wikipedia är bättre: Att respektera någon annan är att värdera och ta hänsyn till denne. Man kan som seglare vara rädd för naturens element. En person som är moraliskt högtstående förtjänar att aktas. Man kan känna ödmjukhet inför en fråga.

Så: Om din granne i tvättstugan tycker att alla kristna ska hängas i pianotråd? Hur reagerar du då? Förhoppningsvis bemöter du honom eller henne med respekt. Intressant fråga, varför tycker du det? Respekt är att se din nästa. Däremot behöver du inte acceptera utsagan. Men eftersom du inte har för avsikt att flytta får du stå ut med din granne. Han eller hon finns där.

Det ligger uppenbarligen något destruktivt över acceptans, ungefär som det gifta paret som egentligen borde ha skiljts åt för 15 år sedan men inte vågar släppa loss. Det är undergivet. Att acceptera är att godta. Men i en värld där allt inte är perfekt, ska vi inte godta sakernas ordning.