STÄMMER DET VAD FORSKARNA SÄGER?

När en vän säger att ”detta är sant för så säger forskarna”, då är jag benägen att anlägga kritiska frågor. Vad alla med någorlunda allmänbildning vet, finns motstridiga resultat av forskning, inte bara inom humaniora utan även inom naturvetenskap. Det är bara att söka på ”vetenskapliga strider” så finns de där.

Under några år jobbade jag som pressansvarig på Totalförsvarets forskningsinstitut. Då visade det sig också bland de 900 disputerade forskarna att här blev det livliga diskussioner om olika resultat. För mig skulle det ha varit infantilt att påstå något i stil med att det är sant, för det säger forskarna.

Också medierna uppskattade att det fanns olika sanningar beroende på vilken forskare skulle intervjuas. Till exempel: Inför den väpnade konflikten mellan USA/UK och Irak 2003, lanserade jag ett litet paket som fem redaktioner i Stockholm tyckte var bra. Jag erbjöd en halvtimmes genomgång av en forskare med inställningen antingen (1) anti-Bush, (2) objektiv eller (3) pro-Bush. Inställningen färgade förstås av sig på forskningens resultat och det var detta redaktionerna ville höra. Ingen valde den objektiva forskaren.

Vidare visar det sig under en konflikt som får stort medialt genomslag i Sverige att vissa framgångsrika forskare får ett så värdefullt varumärke att vid TV-inslag blir bylinen bara namn och t.ex. ”säkerhetsexpert”. Sådana forskare är också värdefulla för det forskningsinstitut de jobbar för. Vad de säger är förstås sant.

Men forskare är liksom du och jag, av olika åsikter. Vi har alla en egen världsbild. Det har också nyhetschefer. Det betyder att vi som är mediekonsumenter kritiskt ska läsa, lyssna på och se vad SVT, TV4, DN, SvD och andra medier för fram. Extra uppmärksamma ska vi vara när mediet släpper fram en forskare, eller expert – för då är själva undertexten att detta är sant.

I allt vetande finns en gnutta tro – för alla som själv forskar eller som jobbar med forskare är det helt uppenbart att om en forskare har en värdering så lämnar han inte denna hemma och den kommer med all sannolikhet att färga forskningen. Det finns många metoder, en är liksom forskaren på Nutek (i dag Tillväxtverket) att börja med slutsatsen och bena sig bakåt mot frågan eller de hypoteser som styr forskningsprojektet.

Min vän som blint tror på ”forskare” som stödjer hans små värderingar borde kolla lite mer: Finns andra forskare som går på tvärs? Sedan är det bara att använda sitt eget sunda förnuft.

SANNINGSSÄGAREN KALLE

Jag är nog inte ensam förälder om att ha läst Kalle Anka för ungarna. Varje kväll och med en sladdis blev det 20 år av Kalle. Storyn är lika enkel som bra. Kalle försöker, han hamnar i ständiga konflikter och när han får ett jobb går det kapitalt åt fanders och han slutar i Långt Bortistan. Han och Alexander Lukas tävlar om Kajsa. Den odräglige kusinen har en sådan tumme med tillvarons lottosnurra att det är rent outhärdligt. Kalle är otursförföljd och det är det som driver handlingen.

Men i en enda story av alla jag läst under de här 20 åren går det spikrakt för Kalle. Han blir matrecensent för Ankeborgsposten och en celebritet i staden. Han sätter upp stjärnor på restauranger och river ner dem. De som får nåd hos Kalles kräsna matsinne blomstrar, andra går omkull. Han är obeveklig och drivs av ett patos för sanningen. Det är den som driver denna story med vidhängande konflikter.

Sanning är aktuellt i dag lika mycket som när manusförfattaren Gorm Transgaard lät Kalle bli dess förespråkare. Det är bara det att vi i dag har ett mer komplicerat förhållningssätt till sanning. Många tycker inte om tanken på att det skulle finnas en sanning. Om man, du och jag, hävdar en sanning så får vi vara beredda på att den blir ifrågasatt. Vi måste då innan vi hävdar sanningen fundera ordentligt på rimligheten. Filosofer brukar pröva sanningar med koherenskriterier och korrespondensvillkor. Är påståendet om sanningen logiskt sammanhängande och korresponderar det med verkligheten?

Okey. Vi har prövat vår sanning och den håller. Ska vi då torgföra den? Inte självklart. Vi bedömer att den kommer att segla ut i ett vakuum. Det gäller att tajma den. Flitiga pressansvariga på myndigheter vet att nyhetscheferna vill se ett sammanhang i tillvaron, det vill säga minst två händelser som hänger ihop i ett sammanhang. Så tiden används händigt.

Om vi backar till begreppet sanning visar det sig att utan en objektiv sådan blir samtal meningslösa. Jag kan hävda att det är sommar ute, fastän det nu är höst och tolv grader. Om du istället hävdar att det nu är vinter och dags att klä julgranen blir samtalet helt urbota. Jag menar att det finns en objektiv sanning om allt. Äggskal i den omelett Kalle blir bjuden på i Kustpalatset Kräsmagen, är äggskal och inget annat. Därmed dissar Kalle världens dyraste restaurang.

Det som är en sanning men som på tidigt 1970-tal inte var det, tillståndet i miljön, kan i dag hävdas. Björn Gillberg ropade ensam då för döva öron. I dag ropar alla om miljön. Tiden värker fram det sanna.