FÖRINTELSENS HANTLANGARE KAN DYKA UPP IGEN

Har du hört talas om Milgrams lydnadsexperiment? Om du har, hoppa ner några stycken ner i texten, annars: Stanley Milgram var psykolog vid Yale-universitetet som utförde experiment där han ville undersöka människors benägenhet att lyda auktoriteter. Bakgrunden var hur vanliga människor under Naziledarna i Tyskland kunde göra sig skyldiga till mord, tortyr och andra övergrepp under Förintelsen. Experimenten började i juli 1961.

Experimenten gick till så att försökspersonen, som trodde att han var lärare, ställde frågor till eleven, som var invigd i försöket. Läraren övervakades av en auktoritär experimentledare. Läraren trodde att det hela var ett försök som gick ut på att koppla inlärning till straff (elstötar).

Läraren fick själv prova på en stöt om 45 volt. När ”inlärningen” satte igång ökades efterhand stöten vid felaktiga svar. Eleven, som satt bakom en vägg, fick i själva verket inga stötar, men spelade upp skrik som korresponderade mot spänningen. Eleven bankade i väggen och klagade på sina ”hjärtproblem”.

Under experimentledarens order utdelade 65 procent av deltagarna experimentets maximala stöt, 450 volt.

Milgram drog slutsatsen att vanliga människor under auktoritär ledning kan utföra brott som förekom i Nazityskland.

Kritik har riktats mot Milgrams experiment och slutsats, bland annat av beteendevetaren Erich Fromm som menade att en forskare inte kan dra sådana slutsatser som Milgram gjorde i ett laboratoriekontrollerat försök. I stället ville Fromm studera människor i levande livet. Fromms kritik har dock svagheten att den inte vederlägger Miligram på något konkret sätt, Fromm kan inte bevisa sin tes. Vidare trodde Fromm att människor som utför brott gör det beroende på grund av sin personlighet och inte beroende på situationen.

Det synes vara en psykologisk spärr som hindrade den judiske Fromm att se med öppna ögon. Resultatet av Milgrams experiment, som upprepats med liknande resultat, pekar mot att helt vanliga människor kan begå hemskheter bara de står under kontroll av en auktoritet.

Dyker det upp en karismatisk demagog, en auktoritär ledare, då har vi anledning att fråga oss själva: Är jag beredd att lyda blint? Om du har en auktoritär chef, fråga dig då hur mycket ditt kapital av civilkurage räcker till. Om du har barn, är det bättre eller sämre om du uppfostrar dem till kritiskt tänkande och ifrågasättande. Ligger det inte något friskt i uppkäftiga ungar?

BUBER FÖRFÖR

Ja. Vad kan intressera läsarna av denna blogg? Knappast turerna runt SD-politiker och deras uttalanden i fyllan, inte heller järnrören. Inte heller att SD trots SR:s förhoppningar medialt går stärkt ur krisen.

Som man bäddar får man ligga – det gäller även media med sina egna agendor – och efter att ha tigit ihjäl ett parti som kandiderade till riksdagen 2010 och lyckades ta sig in, som blev utsatt för ett hatiskt angrepp från en präst i Storkyrkan när de nyvalda SD-politikerna stolta klätt sig i landskapsdräkter och nu skulle in i det politiska finrummet, då får vi acceptera att de är en del av den svenska demokratin, det vore ganska odemokratiskt att hävda något annat. Själv röstade jag på Folkpartiet. Det känns bra.

Nej, vad jag tänkte ta upp är jag-du-möten. Martin Buber, den tyske dialogfilosofen är förstås allerstädes närvarande. ”Där dyker han upp igen” som en vän brukar säga. Han introducerade mig till Buber och det är en hel värld fångad i 8 pregnanta små böcker.

I ett sådant möte glömmer både du och jag framtid och historia. Det är nu! Då fångas vi i ett ögonblick där vi förenas. Det är riktigt bra och ger en känsla av välbehag. Så sant! Jag har faktiskt upplevt sådana möten och upplever dem fortfarande. Men hallå, skulle mellansonen ha sagt, är det alltid så?

Jag rannsakar mig och ser: Han har rätt. Det är inte alltid så. På måndag ska jag träffa yngste sonens lärare på ett utvecklingssamtal. Kanske skulle jag hoppas på ett jag-du-möte? Utan historien i skolan där han utsatts för diskriminerande behandling av läraren, utan tanke på kommande omdöme som betyder mycket för hans närmaste framtid? Nej, Buber får stanna i den dammiga och diminutiva bokhyllan. Här står mycket på spel och Buber är ibland mest för köksbordsfilosofer, för lika diminutiva människor som drömmer om peace-and-love och flower-power.

Kanske Neville Chamberlain på sitt besök i Berghof 15 september 1938 upplevde att han fick ett riktigt fint jag-du-möte med den man som skulle ödelägga Europa? De satt och glömde allt som föregåtts och de hade inte någon som helst tanke på de 55 miljoner människor som skulle dö i andra världskriget. Eva kommer in och serverar the. Neville tar en klunk, det är magiskt fint, han klappar en av de snälla och väluppfostrade schäfrarna och tänker att det är fred just nu. Just nu i detta fina ögonblick.

Buber har fina tankar men kan utnyttjas av sluga maktspelare. Till och med 11-åringen begriper att den han pratar med kan ha onda avsikter som kan skada honom. Han är förmögen att göra en enkel cost-benefit-analys av samtalet han är indragen i. Detta är inte den bästa av världar. Den är till och med ibland en värld som kan liknas vid ett nollsummespel. Sedan får köksbordsfilosofer hävda vad de vill med emfas -:)

LYCKA ÄR ATT LE?

En ständig källa till ämnen påstod att meningen med livet är att ha roligt. Det låter riktigt bra. För när man har roligt då mår man också bra. Det är ungefär som när man är med kompisar och kan leverera roliga skämt och man skrattar åt kompisarnas roligheter, då visar man att signalsubstanserna i hjärnan är på disco. De flödar fritt och man kan associera. Då mår man bra.

På mitt förband, K4 eller Norrlands Dragoner, var det förr i tiden en lite enklare antagning, mönstring. De gossar som kunde svara rappt och roligt när de blev ansatta av rekryteringsbefälet visade prov på intelligens och förutom att de skulle ha fysiska förutsättningar, antogs detta vara ett bra mått på rekrytens framtida förmåga att fungera i kärva situationer.

Lycka är att le? Det kanske beror på vad man ler åt. Svenska Mad hade en rolig strip om en man som åkte en riktigt rejäl berg och dalbana. Han satt med händerna i handtaget framför sig och log med öppen mun hela tiden. De andra som åkte såg dödsförskräckta ut. I sista rutan bärs mannen av vagnen. Hans händer tycks ha fastnat i samma ställning han hade under turen och han hade samma leende. Det var kramp och dödsångest.

Att visa ett leende behöver inte alltid betyda att man är tillfreds. Men situationen kan kräva att man är på humör för att skämta, att dopaminet är med på noterna. Idén om att allt går ut på att man ska ha roligt är dock lättköpt. Kaptenen i Boeingen vars motorer håller på att lägga av, har inte roligt. Allt han tänker på är att han, besättningen och passagerarna ska överleva. Inte läge för honom att dra ordvitsar för styrmannen.

Om nu allt gick ut på att vi ska ha roligt vore det enklaste att vi parkerar oss med fällsängar i Lustiga Huset på Gröna Lund. Där kan vi ligga dygnet runt och skratta. Kanske skulle det fungera för vissa. Andra ser i sin tur andra utmaningar i livet. Livet är för många en berg och dalbana. Ibland skrattar vi, ibland inte. Det finns då ingen anledning för andra att se ner på den som för tillfället inte känner för att skratta. I stället låter vi den som är ur slag ta det lugnt. Med tiden kommer leendet.

Jag gjorde ett rejält misstag i våras. Jag gick i kyrkan. Där var det en präst som med ett spänt uttryck sa att ”man ska le”. Hon tycktes ogilla människor som inte såg glada ut och det är en gåta varför hon sa det. Människor som alltid ler får mig att fråga: Varför? Det är ju näst intill omöjligt att tolka deras känslor bakom masken.

Att ha roligt är bra. Men livet vill nog lite mer.

INKOMSTKLYFTOR: ORSAK & VERKAN

Organisationen Equality Trust: Stora inkomstklyftor är inte bra för samhället. T.ex. visar länder med sådana klyftor hög barnadödlighet. För vår hälsas skull ska vi motarbeta inkomstklyftor. Syftet med Equality Trusts opinionsskapande arbete tycks vara att skapa ett bättre och lyckligare samhälle – utan inkomstklyftor som leder till ohälsa. Men vet Equality Trust vad man korrelerar? Vet personerna bakom Equality Trust vad som är orsak och verkan?

Equality Trust hävdar att skillnader mellan hur mycket människor tjänar, inkomstklyftor, är roten till flera negativa parametrar i ett samhälle som barnadödlighet, mental ohälsa, mordfrekvens och tonårsgraviditeter.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att jag får lunginflammation för att min granne blir miljonär. Om jag fick den av den enkla anledningen att jag gått i t-shirt ute en vindpinad vinterkväll, skulle jag kunna hävda att det beror på att min granne nu är mer förmögen än jag. Följande är sant: (1) Han har nu mer pengar. (2) Jag har fått lunginflammation. Då kan jag om jag har ett syfte, nämligen att alla ska ha lika lite pengar, hantera orsakssambanden mellan tumme och pekfinger.

Vi går till WHO, Världshälsoorganisationen som genom uppdrag har låtit göra en seriös forskningsgenomgång: ”Det är inte sant att inkomstspridning i sig är en viktig faktor för folkhälsan. Det finns inget robust förhållande mellan förväntad livslängd och inkomstspridning i rika länder.” (Angus Deaton, Journal of Economic Literature 1/2003)

För tre år sedan kom ytterligare ett slag mot inkomstklyftevisionärerna: ”Övervikten av bevisen visar att relationen mellan inkomstojämlikhet och ohälsa antingen inte existerar eller är för svagt för att dyka upp för att dyka i robusta [vetenskapliga undersökningar]”. (The Oxford Handbook of Economic Inequality, 2009)

Det går att korrelera precis vad som helst, t.ex. vätejonkoncentrationen i atmosfären 1929 och aktiekurserna på New Yorkbörsen samma år. Poängen är att man måste hålla reda på vad man korrelerar. Gör man inte det, eller till och med, har ett syfte där det passar bra med en orsak och en verkan, med inkomstklyftor och ohälsa, då är det bara att blåsa på… tills WHO eller professorer i Oxford drar i handbromsen. Nu tycks inte det störa Equality Trust: Ju större en lögn är desto bättre är den.

Olof Palme sa att hans strävan var att alla människor ska leva ett hyggligt liv. Håller med. Om sedan min granne tjänar tio gånger mer än jag, stör det inte mig det minsta. Inkomstklyftevisionärerna snedvrider tyvärr samtalet för oss som menar att alla ska hålla näsan över vattenytan, oavsett om vi blir av med jobbet eller blir sjuka. Det betyder att a-kassetaket ska höjas. Sjuka ska ha rätt till en ersättning från Försäkringskassan som de kan leva på.

Tredje vägen, den sunda socialliberalismen väntar bara på valet 2014. Vi klarar oss då bra utan rättviseprofeter som ger motståndarna till denna sunda politik jordmån för svepande kritik. Valet 2014 står inte mellan fundamentalister. Det står  mellan oss som vill ha ett välfärdssamhälle där entreprenörer skapar välstånd inom givna ramar och nyliberala politiker som har släppt alla  spärrar för vad som är anständigt på arbetsmarknaden, inom vård, skola och omsorg.

SANNINGSSÄGAREN KALLE

Jag är nog inte ensam förälder om att ha läst Kalle Anka för ungarna. Varje kväll och med en sladdis blev det 20 år av Kalle. Storyn är lika enkel som bra. Kalle försöker, han hamnar i ständiga konflikter och när han får ett jobb går det kapitalt åt fanders och han slutar i Långt Bortistan. Han och Alexander Lukas tävlar om Kajsa. Den odräglige kusinen har en sådan tumme med tillvarons lottosnurra att det är rent outhärdligt. Kalle är otursförföljd och det är det som driver handlingen.

Men i en enda story av alla jag läst under de här 20 åren går det spikrakt för Kalle. Han blir matrecensent för Ankeborgsposten och en celebritet i staden. Han sätter upp stjärnor på restauranger och river ner dem. De som får nåd hos Kalles kräsna matsinne blomstrar, andra går omkull. Han är obeveklig och drivs av ett patos för sanningen. Det är den som driver denna story med vidhängande konflikter.

Sanning är aktuellt i dag lika mycket som när manusförfattaren Gorm Transgaard lät Kalle bli dess förespråkare. Det är bara det att vi i dag har ett mer komplicerat förhållningssätt till sanning. Många tycker inte om tanken på att det skulle finnas en sanning. Om man, du och jag, hävdar en sanning så får vi vara beredda på att den blir ifrågasatt. Vi måste då innan vi hävdar sanningen fundera ordentligt på rimligheten. Filosofer brukar pröva sanningar med koherenskriterier och korrespondensvillkor. Är påståendet om sanningen logiskt sammanhängande och korresponderar det med verkligheten?

Okey. Vi har prövat vår sanning och den håller. Ska vi då torgföra den? Inte självklart. Vi bedömer att den kommer att segla ut i ett vakuum. Det gäller att tajma den. Flitiga pressansvariga på myndigheter vet att nyhetscheferna vill se ett sammanhang i tillvaron, det vill säga minst två händelser som hänger ihop i ett sammanhang. Så tiden används händigt.

Om vi backar till begreppet sanning visar det sig att utan en objektiv sådan blir samtal meningslösa. Jag kan hävda att det är sommar ute, fastän det nu är höst och tolv grader. Om du istället hävdar att det nu är vinter och dags att klä julgranen blir samtalet helt urbota. Jag menar att det finns en objektiv sanning om allt. Äggskal i den omelett Kalle blir bjuden på i Kustpalatset Kräsmagen, är äggskal och inget annat. Därmed dissar Kalle världens dyraste restaurang.

Det som är en sanning men som på tidigt 1970-tal inte var det, tillståndet i miljön, kan i dag hävdas. Björn Gillberg ropade ensam då för döva öron. I dag ropar alla om miljön. Tiden värker fram det sanna.

BESSERWISSERN I BASTUN

Har du också stött på honom? (för det är i 99 procent av fallen en han.) Har du och hur ofta konfronteras du med mannen som ska förklara hur det ligger till? Som vet allt oavsett vad som i ett samtal kommer på tapeten?

Jag har. Kommer just från föreningens bastu. Som bastuansvarig är förstås min granne expert på bastubadning. Det är bara att nämna ventilation så kommer en lång drapa. Men han är också expert på annat. På allt. Från demens till företagsledning.

Det är ingen idé att försöka sig på ett samtal utan att snällt lyssna i bastuhetta och artigt ställa följdfrågor. För min och mångas förbannelse är att artighet sitter i ryggmärgen. Vi kämpar på och låtsas lyssna. Men det känns inte hederligt.

Hjärnan koagulerar i bastun när jag ser ett självutnämnt uppslagsverk som vräker ur sig nonsens. Inget ont med kunniga experter som pratar om något du är intresserad av. På FOI fanns flera uppslagsverk, encyklopedier, inte bara på hyllorna i biblioteket utan många forskare som gärna delade med sig av sina slutsatser.  Det var förstås spännande att lyssna, särskilt till försvarsanalytikerna som gav nytt sken över frågor som jag var nyfiken på. De adderade till mitt vetande och de förtjänade att berätta.

Men besserwissern i bastun, mittpunkten i världsalltet som då och då säger sig bli bekräftad av CNN eller BBC, han som ser varje påstående som en fråga, som harklar sig, går ner med rösten en halv oktav, då vet du att här kommer en 20 minuter lång utläggning om den politiska utvecklingen från kejsar Augustus till Olof Palme och du känner i förväg till allt som kommer. Då sätts din empatiska förmåga på prov.

Vad jag vill sätta fingret på är det sociala kittet. Våra trevliga följdfrågor. Vår nedärvda artighet. Att allt ska vara så gemytligt. Vad är alternativet? ”Du låter som en uppdragen papegoja och det du säger är trams.” Att säga något sådant är inget mindre än en krigsförklaring.

Empati, som Joanna Rose lyfter fram i Forskning & Framsteg (6/2011), är ett socialt kitt. Hon skriver om en av världens främsta primatforskare, Frans de Waal. ”Empati innebär att vi har kapacitet att vara i samklang med andra.” Empati har enligt de Waal funnits sedan historiens begynnelse.

Vi går till Wikipedia: ”Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor och att kunna handla i enlighet med detta.” Då krävs i ett samtal mellan två personer att minst den ene har empatisk förmåga för att det inte ska bli en kraschlandning. Du kan själv räkna ut hur det skulle gå med två nivellerade uppslagsverk i en bastu.

FEM VARFÖR GÄLLER INTE BREIVIK

Five W:s. Fem varför. Det är kärnan i den process som startar på Toyota när något går snett, när någon gjort fel. På Toyota och företag som tagit efter, skuldbeläggs inte den som gjort fel. Istället ställs frågan: Varför gjorde han eller hon fel? Fokus kan ställas på utbildningen. Varför lärdes det inte ut? Varför sparade företaget på utbildningen? etc.

Det är ett sympatiskt sätt att se på fel. Vi skuldbelägger inte en person. I stället frågar vi oss varför. Processen gagnar företaget som premierar anställda att göra i stället för att inte göra. Systemfel i organisationen kan bli åtgärdade.

Samtidigt lyssnar jag på domstolen i Oslo. Domaren berättar sakligt om alla som blev skjutna på Utöya. Det är en lång serie av namn, födelseår och vart skotten träffat. Breivik är dömd till 21 år. Frågan är om norska staten, domstolen, norrmännen, anhöriga skulle lägga fokus på att förstå Anders Behring Breivik?

Nej. Han har klivit över gränsen för vad som är acceptabelt. På femte varför? skulle svaret blivit att han blev född. Det är inte mycket vi kan göra åt det. Vi får leva med att rötägg föds och en dag begår ett brott mot mänskligheten.

Skulle vi ha förstått Adolf Hitler? Josef Stalin? Pol Pot? Neil Chamberlain gjorde ett försök 1938 att förstå en man som på sin agenda hade att ödelägga Europa. Denna empati var bortkastad och det förstod andra politiker i England. Winston Churchill ställde inga frågor. Han levererade svar.

Titta på din omgivning. Det finns säkert någon person du anser vara skadlig för dig. Ska du ställa frågan varför? Vad driver din sambo att misshandla dig? Det blir många varför. Så många att själva misshandeln blir en mindre fråga. Det är du och dina varför kvar. Istället ska du säga dig själv att detta inte är acceptabelt och ta konsekvenserna.

Vi är många som gärna förlåter en handling som upprepas om och om. Prästen i den kyrka vi inte längre besöker förlåter på uppdrag våra synder söndag efter söndag. Vad är meningen med det? Borde inte en förlåtelse vara villkorad?

Empati är stort. Men att säga att här går gränsen är större. Det gäller Breivik såväl som dina plågoandar på närmre håll.

KLIMATBUDGET SMART VAL

För ett par år sedan blev klimatbudgetar heta. Vänsterpartiet och Miljöpartiet drev krav om att kommunernas budgetar också skulle visa vilka effekter på miljön som den kommande verksamheten skulle ha. Miljösmarta budgetar på kommunal nivå länkas med nationella.

Poängen är uppenbar. En budget oavsett om du gör den för din egen del, för marknadsavdelningen eller för myndigheten, innebär att du planerar verksamhet. Något ska åstadkommas, skapas och detta skapande kan ses ur flera vinklar.

Ingen verksamhet alls är den mest klimatsmarta. Men om vi nu inte lägger ner projektet människa omedelbart, så kan vi med nollbudgetering se vad vi faktiskt vill åstadkomma. Vi kan, även om han är kritiserad, utgå från Maslows behovshierarki.

Då frågar den observante kommuninvånaren om mycket av det vi tar för självklart också verkligen är nödvändigt för att vi ska ta oss upp till femte steget som är självförverkligande? Lyckades inte gammelmorfar med det? Och ändå hade han inte internet, tv, Volvo V70 II eller en 40 fots segelbåt.

Nej. Det är andra värden här i livet som är hårdvaluta. När man ätit sig mätt, kan gå ut och känna sig trygg på gatan, dela sitt liv med andra i gemenskap, få uppskattning för den man är och sedan spänna bågen och se att man gjort något bra, då spinner man som en katt.

Kommuninvånaren fortsätter fundera och kommer på att han lever i en jämförande, en komparativ värld. Det som driver honom är faktiskt inte vad han själv har utan av vad andra har. Han måste hela tiden se vad avlägsna släktingar har, vad grannen har och vad den odräglige arbetskollegan har. Han måste stå på pinnen över i stegen. Han är inne i ekorrhjulet.

Detta hjul går bara runt och runt, men med eskalerande fart. Och snart havererar det. Det blir en finansbubbla, fastighetskris. Greker förödmjukar sig efter att ha levt över budget. Liv och samhällen går i kras. Det finns ett annat sätt att se på ökad konsumtion.

I naturen finns inga tillväxtkurvor som aldrig planar ut. De är S-formade. Skälet är att de annars skulle nå oändlighet och ett sådant begrepp finns bara på papper i den fysiska världen. Om vi nu vill ha någorlunda kontroll på ökad konsumtion i en budget och inte låta oss överraskas av att naturen tar kommando, då finns skäl att inte bara planera verksamhet på ett ekonomiskt sätt utan även av att följa denna budget, oavsett vilken skärning den har.

När amerikansk underskrift sattes på Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009, var det efter krav på en fullständigt urvattnad överenskommelse om hur den globala uppvärmningen skulle bromsas.

Orsak: Konsumtions- och levnadsvanorna i USA går inte att ändra på. Det vore självmord av en president att tvinga invånarna i Los Angeles att åka kommunalt. Men eftersom tillväxten i USA liksom i alla andra kända ekonomier inte kan nå oändligheten kommer ändå konsumtionen att regleras. Det vore smartare att sköta detta efter eget huvud.

DEN VITA CLOWNEN

Så mycket tittar svensken på TV (Hela befolkningen 3-99 år):

År 2005 146 min/dag
År 2006 154 min/dag
År 2007 157 min/dag
År 2008 160 min/dag
År 2009 166 min/dag
År 2010 166 min/dag

(ambigrammedia.se/2012)

Det är föga förvånande att TV-konsumtionen ökar. I brist på egen tankekraft får vi konsumenter låta oss gödas av vad TV tillhandahåller. En av min storasyrras pojkvänner hade alltid TV:n på, liksom för att få uppslag till tankar. Inget ont med det. Men jag ställer frågan: Ska ett nivellerat programutbud på SVT eller TV4 vara fyrbåken bortom fjärden i vintern? Ska vi om sommaren luta oss mot Allsång på Skansen? Ska vi spendera vår tid på dumheter för att räkna bort en timme?

Jag ska genast erkänna att jag aldrig tittar på TV. Kanske av misstag när Queen Live at Wembley Stadium rullat ut och försvinner från DVD-spelaren, då dyker Rapport, SVT, upp och jag känner… att detta är förgången tid. Kanske beroende på att redaktionen bakom Rapport och jag har helt olika agendor.

Wikipedia: Bröd och skådespel är ett uttryck från romartiden då romerska imperiet erbjöd romarna gladiatorspel och annan underhållning i kombination med något att äta för att romarna skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera.

TV är liksom gladiatorspelen i dag ett sätt att hålla massorna nöjda med underhållning, kanske något att bli förbannade över, att få ha någon åsikt om. Men våra söner, slösar de bort tid på dumburken?

Svar: Nej. De är uppkopplade mot nätet liksom kompisarna i Libyen, Egypten och Syrien. De har ett massmedialt konsumtionsmönster som är lika mycket utbud som efterfrågan. De är producenter och också konsumenter. De faller inte i fällan som Ray Bradbury skissade på i Fahrenheit 451:

Två kvinnor möts och pratar. Samtalet begränsas till följande replik som studsar fram och tillbaka: Den vita clownen! Just denna vita clown visades på de väggstora TV-skärmarna kvällen innan mötet. Det Bradbury förutsåg 1953 har förstås slagit ut med all kraft 2012. Vill vi att den generation som ska ta över efter oss degenereras till samtal om den vita clownen?

Risken är liten. De är för uppkäftiga. De tolererar inte nonsens. Dagens TV med sköna programledare faller dem inte på läppen.

Det känns riktigt uppfriskande med 11-åringar som inte låter SVT eller TV4 styra deras tankegods. Frågan är var vi andra står?

JAG ÄR

Jag är = identitet

Jag vill vara = profil

Jag uppfattas som = image

Tre enkla rader och samband för spjutspetsen på företagets marknadsavdelning eller myndighetens kommunikationsenhet. De sammanfattar lika klart som de är skrivna vad som ska kommuniceras. Och det är ingen idé att fuska, för det blir liksom fusk i patiens med spelkorten, att man bara lurar sig själv.

Hur många gånger har du inte sett de ovala ringarna i en PP-presentation där chefen lägger image över profil och identitet? Han eller hon vet att identiteten inte blir annorlunda bara för att vi har en klar image. Det är vi, hur vi är, som är den trevliga eller tråkiga sanningen. Identiteten byggs av medarbetarna.

Om nu en myndighet jobbar med en profil, inte bara den grafiska, utan myndighetens profil, då kan kommunikationschefen välja att tillsammans med GD och personaldirektören fatta beslut om en eller flera policys. En kan vara vilka egenskaper nyanställda ska ha.

Det är ett tålmodigt arbete att bygga en identitet och den identiteten är summan av alla människor på myndigheten. De som besitter egenskaper som bidrar till önskad identitet är värdefulla. De är kärnvärdet, det som är värt att behålla när allt annat ska skäras bort.

I många organisationer finns ingen insikt om identitet, profil och image. Ledningen kanske inte har förmåga att klara ut begreppen. Eller ingen vilja. Det rullar på ändå. Och plötsligt finner sig en sådan organisation i båten som driver mot vattenfallet. Då är det för sent.

Nu kan varken i hast eller i lugn och ro identiteten byggas med en grafisk profil. Det är en pseudoaktivitet. Lika lite som vi själva kan bygga identitet med accessoarer kan en organisation byggas med snygga fonter eller en tilltalande hemsida.

Det blir då liksom med tatueringar som förmedlar en profil som inte alltid överensstämmer med den tatuerades identitet. Till exempel ger tatueringen spindelväv på halsen en bild av kriminalitet. Passar jättebra för internen på Metallostrojanstalten utanför Leningrad som har 90 år att avtjäna. Han kommer aldrig ut och markerar med sin spindel vad han är kapabel att göra för att bibehålla sin status på anstalten. Men hur fungerar den för 2-barnspappan som egentligen är en mjukis?

Hur det är med Svenska kyrkans identitet är en fråga som söker sitt svar. Det skulle vara intressant att sitta med på ett möte i Uppsala och höra hur tongångarna går. Den bild, den image kyrkan har hos mig och många andra är tämligen utslätad – allt är sant och kyrkan har inga svar, bara frågor. Om strömlinjehoppet ur kyrkan bland medlemmarna ska kunna hejdas behövs nog en rejäl funderare på identiteten, profilen och imagen.

VI SAKNAR DIG JOHNNY CASH

Det mesta finns på Youtube. I sommarregnet lyssnar jag till och ser Johnny Cash: Hans spelning på San Quentin inför jublande fångar. Och hans inläsning av Nya Testamentet. Det är en trygg stämma som ger liv åt Matteus.

Johnny Cash var idol för konstnärskompisar jag hade på 80-talet. Janne Jönsson satte upp pjäsen ”I väntan på Godot” med interner på Kumla, som tröttnade på att vänta och sjappade under turnén i Göteborg. Janne satte också upp den på San Quentin. Han blev kompis med Cash. Det är stort.

Jag frågar mig var män eller kvinnor med Johnny Cash´ lyskraft finns i dag? Det finns inga i Fullersta, inte i Huddinge, inte i Stockholm, Sverige eller resten av länderna. Det är tråkigt för förebilder gör nytta, de ger energi, drivkraft, entusiasm.

Idrottare har vi, främst Zlatan. Han är underhållande att se. Han är en stor fotbollsspelare. Men han saknar något – den spirituella dimensionen. Han kan vara en klippa som blickar framåt efter fiaskot i EM. Utanför planen har han inte mycket att förmedla.

Politiker? Sedan Olof Palme och Gösta Bohman är det tunnsått med politiker som ger oss väljare inspiration. Politiskt korrekta unga män och kvinnor tycks förvalta sina uppdrag med lagen om minsta möjliga motstånd som måttstock. Undantaget är Carl Bildt.

Politiker: Under Almedalsveckans första fem dagar spreds 100 000 tweets. Gjorde något av dessa intryck på dig? De seglade över mitt huvud. För två sedan fastnade dock ett: Bränn inte pengar, vi behöver dem #Almedalen av Frälsningsarmén apropå Feministiskt Initiativs sedelbränning.

Rannsaka dig själv: Om du inte anser dig vara ledaren med stort L i din lilla sfär här på Jorden, skulle det inte sitta förbannat bra med någon som gick före dig, som ger dig inspiration i vardagen, som vänder trötta måndagsmorgnar till avstampet för en flygande vecka?

Det finns ett vakuum, ett tomrum utan energi som väntar på att någon ska göra entré och fylla det. En människa som brinner för en idé och som ger liv åt alla människor som i dag famlar efter fyrbåken. Då vore det trevligt om vakuumet fylls av en ljus kraft.

DEN IDEALE LEDAREN OCH GRUPPEN

Hur ser han eller hon ut? Flockledaren som går i spetsen för familjen, företagets marknadsavdelning, inköpsenheten på myndigheten eller församlingen? Vi vet alla vad vi önskar oss av en ledare. Här är några önskemål.

Chefen som är ledare i detta inlägg, vilket innebär att han eller hon har befogenhet att styra och ställa, förvaltar i bästa fall denna roll så att alla i gruppen blommar. Det betyder att gruppmedlemmarna får grundläggande behov tillfredsställda.


Alla vill vi känna vi att vi tillhör vi, det vill säga att vi inte exkluderas ur gruppen. Alla är med i gemenskapen. Utstötning leder till obehag, en reaktion nedärvd sedan människor började uppträda i grupp, det vill säga från starten för mänskligt uppträdande. Med den kunskap och insikt vi har i dag förstår vi att vårda tillhörighetskänslan. Ledaren skapar en grupp där alla är med. 


Ledaren tar förstås ett annat behov ad notam: Gruppmedlemmarna vill utveckla sina anlag. Det gör vi bäst om ledaren och gruppkulturen uppmuntrar initiativ från medlemmen som visar sig vara bra på att göra något, att genomdriva en marknadsplan, att skriva ett pressmeddelande, att försöka sig på något nytt som att fälla en björk efter successen med slyet. Om och om igen ska medlemmarna upp på femte steget i Maslows trappa för behov, känslan av att förverkliga sig själv. 


Ledaren fortsätter att fundera och kommer på att taggarna ska vändas utåt. Han eller hon ska försvara sina gruppmedlemmar från yttre faror. Inåt ska han eller hon visa kärlek och respekt för gruppens medlemmar. Det ger trygghet och utifrån den tryggheten utvecklas gruppen. Vilket låter bäst tycker du: Den som uppträder utan ryggrad utåt och driver tyranni inåt eller är tuff utåt och skapar trygghet inne i gruppen?


Vi behöver alla syfte, mening och mål. Med en kompass, en lysande fyrbåk i vinternatten, en polstjärna, blir det så mycket enklare att navigera i tillvarons turer. Ledarens uppgift är att skapa förutsättningar för att gruppen och medlemmarna tar sig fram i labyrinten. Om nu ledaren lyckas med detta är han eller hon värd ett Nobelpris. Ledaren fungerar.


Men när ledaren inte fungerar? Då får du fundera om du vill lämna gruppen eller ta fajten om ledarskapet. Misslyckas du med denna fajt blir det respass. I Sverige är vi så förbannat rädda för att lätta ankar. Med få jobb och många som söker är det en utmaning. Men att byta sandlåda kan ge möjligheter att komma till en grupp med en ledare som fungerar.

RESPEKTERA OCH ACCEPTERA

Igår kväll, alldeles för sent, hade jag ett samtal med vännen som tidigare hade åsikter om kreativitet. Trots den sena timmen blev det ett givande samtal och kretsade runt två begrepp som alltid är aktuella: Att respektera och acceptera.

Vi slänger oss ofta med termer utan att fundera på vad de innebär, typ: Jag respekterar lingonväktaren i centrum trots att han har synpunkter på att lillgrabben cyklar över avspärrningen även om det är folktomt. Eller om jag bodde i Rosengård: Jag respekterar, typ, snuten som kommer hit och är jävligt taskig.

Respekt är ett tungt och värdeladdat ord. Visa respekt för de äldre! Ta i hand och bocka! Inte helt okontroversiellt när den yngre har ett helt annat mönster för att visa respekt. Det kan tyckas naturligt att turken i Hovsjö vill att den 15-åriga dottern inte sminkar och klär sig som ett fnask. Hon visar inte respekt för familjen som blir vanhedrad.

”Jag accepterar att du är arg”. Detta uttryck kan betyda att avsändaren sätter sig över objektet: Du kan vara hur arg som helst på mig, men det berör mig inte det minsta, i själva verket tycker jag synd om dig för att du är arg.

Man kan ha respekt för andras åsikter. Till exempel kan den som är kristen ha respekt för ateistens åsikter om trosfrågor. Att det existerar två diametralt skilda åsikter om tillvarons sanning bäddar för en givande diskussion. Däremot blir det svårare att respektera en hållningslös attityd där allt är sant, i.e. Svenska kyrkans trosinställning.

Det var mycket om att respektera, mindre om att acceptera. Det vardagliga uttrycket ”jag accepterar sakernas ordning” borde vara ganska destruktivt. Hur var det med alla namn som visade civilkurage och verkligen inte fann sig i den ordning av sakerna som för evigt gällande? Augustinus, Burke och Marx satte avtryck. På hemmaplan har vi Branting med flera.

När jag går till nätet och slår upp ”respektera” på Nationalencyklopedin frågar jag mig varför jag betalar nästan 700 kronor om året för detta uppslagsverk? ne.se förklarar ”respekt” genom att använda ordet ”respekt”. Därmed blir förklaringen helt urvattnad.

Wikipedia är bättre: Att respektera någon annan är att värdera och ta hänsyn till denne. Man kan som seglare vara rädd för naturens element. En person som är moraliskt högtstående förtjänar att aktas. Man kan känna ödmjukhet inför en fråga.

Så: Om din granne i tvättstugan tycker att alla kristna ska hängas i pianotråd? Hur reagerar du då? Förhoppningsvis bemöter du honom eller henne med respekt. Intressant fråga, varför tycker du det? Respekt är att se din nästa. Däremot behöver du inte acceptera utsagan. Men eftersom du inte har för avsikt att flytta får du stå ut med din granne. Han eller hon finns där.

Det ligger uppenbarligen något destruktivt över acceptans, ungefär som det gifta paret som egentligen borde ha skiljts åt för 15 år sedan men inte vågar släppa loss. Det är undergivet. Att acceptera är att godta. Men i en värld där allt inte är perfekt, ska vi inte godta sakernas ordning.