DET ÄR MIN IDÉ!

En övning jag välkomnar alla vänner att göra är att föreslå en idé och sedan lugnt och sansat se hur den tas emot. I många fall, det är min erfarenhet, blir det för mottagaren lättare om hen får till det som om det är hens egen idé.

Ett fall i mängden: En granne hade besvär med sin dementa hustru. Han hade placerat henne på ett hem, men där fungerade inte vården. Jag förklarade i all enkelhet att mitt ex som jobbat inom geriatrik i decennier nog skulle kunna hjälpa till med förslag till bättre boenden.

Grannen fortsatte klaga på vården och till slut sa jag: Jag kan ta reda på ett bra hem för din hustru, kollade med ex:et och föreslog ett hon jobbat på som har gott rykte inom kommunens äldreomsorg. Nu började en process för grannen. Å ena sidan trodde han på mig och ex:et och han ville placera hustrun på ett bättre boende.

Å andra sidan var ju det här inte hans egen idé, det var Pers och Pers ex. En kamp uppstod nu i grannens inre. Ska jag låta Per styra över viktiga val, eller ska jag sköta den saken själv? Grannens svar blev att han klarade sig själv. Sakta men säkert blev det nu klart för honom att det nya boendet var hans egen idé.

Du kan säkert hitta egna exempel. NIH-syndromet, Not Invented Here, finns i alla läger och på alla nivåer. Ett förslag tas emot med lenden, läggs i malpåse, dammas av och plockas fram efter lämplig tid. Då är det mottagarens egen idé!

Som frilansare har jag gett chefredaktörer intressanta och originella artikelförslag, bara för att några månader senare höra att texten nu var skriven. Här förlorar jag intäkter och det ger mig upphov till irritation.

Men de fall jag inte gör ekonomisk förlust känner jag nu att det är ganska bra att mottagaren tar till sig idéer som sina egna. Det viktiga är att idén förverkligas. Som befälen sa på K4, se men inte synas. Bakom linjerna vill en jägare inte bli sedd. Funkar nog ganska bra också i Huddinge, eller i vilken kommun du bor. Och det är riktigt roande att iaktta processen där en idé inkorporeras som mottagarens egen.